Jag förstår att det känns som ett moment 22, men oavsett vad du väljer att göra kommer det kosta dig pengar. Att ha kvar nya hästen hemma kostar, säg att det kostar 5000kr. Om plats hos försäljare kostar 7000-10 000 kr per månad (jag vet inte vad det ligger på, så bara ett exempel) så har du ju de pengarna du ursprungligen tänkt lägga på hästen hemmavid att betala vistelse hos försäljaren. Det som saknas får du (om möjligt) ta från budget, eller ta ett lån.
Du ”måste” ju göra dig av med hästen, och det är pisstråkigt att det kostar. Men vad finns det annars för alternativ? Att stå med en häst hemma som du är livrädd för kostar. Jag skulle också tro att det nog blir mindre av en förlustaffär att lämna till försäljare så snart som möjligt, så hästen ännu är igång och så att även den får en chans att eventuellt bearbeta er olycka med någon som inte är rädd för den och som kan stämma av status.
För det kan vara så att det var extrem otur det ni råkade ut för. Med en ny häst är det ju extra svårt att avgöra om den triggerstaplar tex, en del hästar döljer det väl.
Efter tre år med min mycket känsliga reaktiva häst hade jag på en ridtur en dag missat hur mycket han triggerstaplat. Han blev plötsligt tvärrädd för något som jag med min mänskliga logik kan se var en total ”överreaktion”, men hans nervsystem var överbelastat efter att han triggerstaplat och jag hade inte varit uppmärksam nog för att hjälpa honom att reglera ner den inre stressen tillräckligt. Det kan du säkert känna igen nu hos dig själv, att du blev så skrämd av olyckan att ditt nervsystem är på high alert, såpass att till och med dina ”trygga” hästar känns otäckt att hantera. Panikångest är det yttersta tecknet på överbelastat nervsystem, att man får som tunnelseende och kan skifta snabbt mellan flight/freeze/fawn reaktioner.
Min häst tvärvände i alla fall och jag hamnade efter i rörelsen, föll av och fick frakturer i ryggen. Jag blev inte skrämd mentalt/fysiskt trots att jag aldrig haft en sån olycka/smärta förut. Jag känner ju den här hästen och förstår därför vad som hände - men hade det skett under vår första vecka ihop hade jag inte förstått varför det blev som det blev. Med det vill jag bara säga att det är verkligen inte konstigt att du inte vet vad som hände för er, för även om man är van med reaktiva hästar tex så kan sånna här saker hända. Såklart förstår jag din vilja att förstå, men det kanske inte är det viktigaste just nu. Rädsla kan man jobba med men du behöver inte göra det på djupet prick nu, utan fokusera på att bygga upp trygghet kring dig nu, så kommer det andra sen. Försök ha tålamod med dig själv och ta hand om dig så gott du kan för att hjälpa ditt nervsystem att reglera ner sig bit för bit. Det är jättebra att du går hos psykolog redan så du får stöd och coachning därifrån.
När du känner dig redo att jobba med dina andra hästar igen, om du känner dig otrygg så ta hjälp av en tränare som är kunnig gällande rädsla/trauma. Det blir enklare och går snabbare om man har den stöttningen. Efter min olycka var min tränare extremt noga med att checka av med mig och uppmanade mig att inte pusha utan backa av om någon rädsla skulle bubbla upp. Att jag skulle ta det varsamt jag upplevde inte rädsla med däremot fick jag några gånger smärtminne i kroppen (när jag bred mig på ett visst sätt) och började storgråta. Det var en märklig känsla, att gråta utan att det egentligen var något jag kände emotionellt. Men kroppen mindes, och jag var glad över att ha en tränare som tog det faktum att jag haft en olycka på allvar, och inte bara körde på.
Och apropå din pappa och att han tycker att du ska ”lösa problemen”. Han får tycka det, men du är fri att ta hand om dig så som du behöver. Även om det såklart är jobbigt så behöver man inte ha samförstånd kring allt. Men det kommer inte gör dig lycklig att ”lösa problemen”, han verkar inte se det nu men det spelar ingen roll. Det bästa man gör för sig själv är att värna sin lycka, men också sin kropp. Sedan min olycka är jag tex mer selektiv med vilka av andras hästar jag kan tänka mig att hantera/träna. För olyckor kan ske, och jag har ingen lust att utsätta min (sedan länge trasiga) kropp rent fysiskt för onödiga risker. För varför?
Jag vet om ursäkt för det absolut längsta inlägg jag någonsin skrivit, men du kanske har hjälp av nånting i det.
Om du läser som en utomstående, tycker du själv att det känns ekonomiskt ansvarsfullt att köpa en häst för 180’ och ha kvar 5’ i buffert när man äger två hästar, utan att du har en plan B? Nu har du ju tänkt lösa det med lån och kredit så nu har du ju en plan, men det lät inte så från början
