Jag har inget emot att mina barn ingår i vårt försvar. Om det skulle innebära att åka till Ukraina så skulle jag självklart inte vara glad, men jag skulle inte hindra dem. Jag är mamma, jag vill ha dem kvar. Men att de själv vill försvara och hjälpa någon annan väger för mig tungt, det är ingen negativ egenskap att besitta. En av mina söner pratar om just detta och har gjort sedan mycket ung ålder, så jag är van vid att höra att i alla fall en av mina barn vill hjälpa där det pågår stridigheter. Vi har pratat om detta, han och jag. Om att jag vill ha honom hos mig för min skull eftersom jag är hans mamma och att jag tycker att hans tankar om att hjälpa är rätt och att han ska följa sådana tankar trots mina känslor.
Så att spela ut mammakänslorna i det här är orättvist. Vem vill se sina barn i ett krig? Å andra sidan, vill inte vi ha hjälp om vi varit Ukraina? Vi har inte mycket att sätta emot bara vi om vi blir angripna, jag skulle önska att någon ville och vågade stå upp för vårt land också. Men då krävs det ju att Sverige också vågar göra det när det stormar om andra länder.