Jag älskar min lille kille - men jag har honom för mina synders skulle. Egensinnig som få. Han lär sig blixtsnabbt och har enorm arbetsglädje, bara att han inte riktigt är med på att jag ska bestämma vad som är arbete. Varför ska det vara så?
Två av hans kullbröder förefaller vara ganska normala småhundar - den ena tävlar SM i agility. En hamnade nog lite snett.
Podengo är små raser och därmed ojämna. En liten podengo kan vara allt från en gul kavaljer till en räv. De flesta är ganska lättsamma. I medio och grande är rävarna fler och kavaljererna färre. Men man kan räkna med jakt - inte minst i mellan varianten eller den stora.
Min är väldigt trasig, ett riktigt måndagsex - som dessutom stöttade min Släkting under den period när hen helt försvann in i demensdimman. Jag vet hur mycket det har tagit på mig och kan bara föreställa mig hur det var för en ung hund (jag avskyr det sättet att uttrycka sig - men han är soldat)
Eftersom det är små rader saknas statistik över sjukdomar ( den som finns förs av försäkringdbolagen och de lämnar inte ut siffror för små populationer). Jag tycker jag hör om många problem - patella lux, rädslor, starr, legg-perthes och spikes (neurologiska problem). Medion har en bättre konstruktion, de ska vara ungefär kvadratiska medan den lilla ska vara lågrektangulär. De större har också använts mer i jakt. Det finns dock inte så många medio i Sverige och man kan få något som är mycket en urhund med väldigt mycket jakt