Sv: Ranch Horse Classic
*kl*
Igår var vi på High Chaparral och såg westernridning live för första gången någonsin, jag, frun och dottern. Inte för att vi är hästnoviser - ja det skulle vara jag då, men frun och dottern har varsin häst och till och med jag rider i skogen någon gång ibland. Och jag
har läst Monty Roberts. Men efter att ha genomlidit alltför många tävlingar i klassisk dressyr från åskådarplats hade jag börjat misströsta om det överhuvudtaget var möjligt att kombinera orden "kul" och "dressyr". Så trippen till RHC igår var faktiskt min idé, till familjens samlade förvåning.
Frun, som mest intresserat sig för akademisk ridkonst trots att hon inte är det minsta snobbig, var som vanligt inte svår att övertala. Hon är lika nyfiken som jag på allt som är nytt och kan vara kul. Dottern följde med av egen önskan, men med all den entusiasm som en butter, morgontrött och uttråkad nästan-17-åring kan uppbåda.
Eftersom vi visste att tävlingarna hållit på till långt in på natten både torsdag och fredag bliv vi litet förvånade när vi köat in oss på High Chaparral vid tio-halv elva på förmiddagen och de tre(!) första klasserna i programmet redan var avslutade. Men med öppna sinnen såg vi fram mot resten av dagen - och blev inte besvikna.
För att göra en lång historia kort hade vi otroligt kul, och till och med dottern tinade upp så småningom. Working cowhorse var kul att se, och vi lärde oss snabbt att se skillnad på hur de olika ryttarna hanterade häst och kalv. Litet skeptiska var vi först inför att stressa runt en kalv i manegen sådär; hade man jagat runt ett hästföl med hund i en inhägnad på samma sätt så hade nog fler än ett ögonbryn höjts. När vi insett att det inte var en och samma kalv som skulle springa hela tävlingsklassen, och att varje tävlingspass inte var särskilt långt, kändes det mer ok.
Western pleasure var också roligt att se, på sitt sätt. Det som fascinerade mig mest var nog hästarnas samlade lugn. Att stanna ett tjugotal hästar, varav många alldeles inpå varandra, och de står i princip blickstilla i halt en lång stund utan att en enda häst blir stirrig eller retar sig på en annan häst... imponerande, för en som mest är van vid halvstirriga dressyrhästar.
Team penning var action och underhållning, det hade vi kunnat se länge på. Vi upplevde rätt stor skillnad mellan lagen, och frågade oss hur lätt det är att verkligen träna team penning. Man behöver två kompisar med hästar, en bastant inhägnad... och en flock kalvar! Var farao lånar man en flock kalvar en stund? "Hej käre granne, får jag och mina vänner lov att rida runt och skrika bland dina ungdjur nån timme då och då?"
Dagens absoluta höjdpunkt var freestyle reining. Dotterns antydningar om att det var dags att åka hem - den första kom före lunch - hade vi lyckligtvis lämnat utan åtgärd. När första tävlande red in frågade hon "måste vi se
alla?"... men efter sista tävlande ångrade inte ens hon att vi stannat. Visst var det skillnad mellan ekipagen, alla hästar hade inte sin bästa dag igår, men många var fantastiskt skickliga och Josefine Stenqvists barbackaritt på helt(!) naken häst (Eternal Popcorn) till Amazing Grace var utan tvekan det häftigaste jag och frun sett med häst någonsin. Helt otroligt. Bara det passet hade varit värt hela entréavgiften, jag ryser fortfarande när jag tänker på det.
Det största intrycket på oss från gårdagen var det av frihet och glädje. Att det verkligen går att rida på hur många sätt, och med hur många varianter av utrustning, som helst med lika fantastiskt resultat, att man får ha riktigt kul när man rider och dessutom visa det, och att det går att tävla på den nivån i en så - åtminstone synbarligen - prestigelös och varm atmosfär.
Vi fick verkligen en ögonöppnare igår, och kommer att lära oss mycket mer om westernridning framöver. Frun funderar på om hennes häst kanske egentligen kan tycka det är roligare med western än klassisk dressyr, eller åtminstone en kombination. Jag, som sysslat med sportskytte sedan lekskolan, tog en broschyr om mounted shooting...
(Fast några hardcore cowboyfetishister blir vi nog inte.
)
Till den som läser detta och var med och tävlade eller jobbade på RHC - tack!
