Att många hästar börjar sura vid hantering när de hanteras mycket av ovana personer är tyvärr ofrånkomligt. Enda vägen runt det skulle vara att ridskoleryttarna inte får hantera hästarna, men det är ju inte heller realistiskt. En klassiker är ju annars ridskolehästen som är sur som ättika med en ovan ryttare, men sen står som ett lamm när det kommer någon mer rutinerad. Enda lösningen på det är att aldrig låta ovana personer hantera hästarna, men hur ska man då kunna lära sig? Med bra rutiner som alla följer och en genomtänkt stallmiljö kan man förbättra situationen, men hästar som hanteras av ovana dagligen och ändå aldrig gör en sur min är ovanliga.
Att enstaka hästar har lite humör och kan kicka efter skänkeln någon gång, när ryttaren gör fel, det får man nog också leva med. En del hästar är helt enkelt väldigt tydliga läromästare. Det betyder ju inte att hästen vantrivs med sitt liv, för ofta kan man ju se samma häst trava på med öronen framåt nästa pass, när den fått en annan, mer rutinerad ryttare med bättre känsla. Min erfarenhet är att ju mer man lär känna en sån häst, desto bättre blir man på sin timing, och på att läsa hästen så att man blir sams. Men i början blir det kanske fel, det betyder inte att hästen är olämplig. Tvärtom tycker jag själv att de tydliga hästarna ofta är de bästa läromästarna, man behöver rida lite känsligare hästar också för att utveckla sin ridning.