lobell
Trådstartare
Blev inspirerad av en annan tråd där jag skrev om min rädsla när hästen sticker iväg med en, och även när den inte gör det 
För då kan den ju kanske göra det
Finns det fler hästägare som faktiskt, hur pinsamt det än är att erkänna, är rädda ibland när ni rider?
Skulle vara skönt att känna att man inte är ensam fast jag är 40.
Kanske att skriva av sig efter ridturer där det gått bra, eller mindre bra och peppa varandra att släppa på spärrar man har som hindrar en från att rida så där avslappnat som " alla andra " gör.
Jag tycker att det är obehagligt när man känner att hästen gärna vill springa, och då lutar jag mej fram och kortar automatiskt tyglarna, vilket får min häst att tro att nu vill jag att vi springer.
Då hamnar man ju lätt i en ond cirkel och vissa ridturer känns som en pina fast jag förstår att felet sitter hos mej.
Sambon har en varmblodstravare och jag en kallblodstravare och båda gillar ju som sagt var att springa järnet ibland. Sambon tycker att det är roligt att låta hästen springa av sig, medans jag blir livrädd av bara tanken. Samtidigt skulle jag inget hellre än låta den få springa och känna att det är roligt själv.
på sin höjd travar jag korta bitar och kanske en väldigt kort galopp.
Nu vill jag ändra på detta, och i slutet av sommaren som kommer vill jag kunna skriva att vi varit ute och travat och galopperat och att det var härligt!
Ett problem jag också har är att jag inte vågar få iväg hästen ensam från stallplan. Hon har gått iväg med sambon och en granntjej efter lite tjafs, backar i diken, vägrar att gå, osv men till slut har de kommit iväg och hon verkar tycka att det är helt ok.
Men jag vÅGAR inte ens försöka!
Och mitt problem är att vi har småbarn och vissa veckor är bonusbarnen inte här så vi har ingen barnvakt, vilket betyder att vi måste rida ensamma.
Innan jag fick de små hade jag ett varmblod som var bra mycket stirrigare än den jag har nu, och då red jag alltid ensam utan problem, så det sitter i huvudet.
Så kanske vi kan lägga upp små mål vi ska klara och peppa varandra under resan dit. För jag är väl inte den enda som känner så här?
Vill inte att detta ska bli en tråd där man klankar ner eller tjafsar om att man gör fel, utan att vi ska känna att vi ska kunna med och berätta så vi kan få bukt på problemen.
För då kan den ju kanske göra det Finns det fler hästägare som faktiskt, hur pinsamt det än är att erkänna, är rädda ibland när ni rider?
Skulle vara skönt att känna att man inte är ensam fast jag är 40.
Kanske att skriva av sig efter ridturer där det gått bra, eller mindre bra och peppa varandra att släppa på spärrar man har som hindrar en från att rida så där avslappnat som " alla andra " gör.
Jag tycker att det är obehagligt när man känner att hästen gärna vill springa, och då lutar jag mej fram och kortar automatiskt tyglarna, vilket får min häst att tro att nu vill jag att vi springer.
Då hamnar man ju lätt i en ond cirkel och vissa ridturer känns som en pina fast jag förstår att felet sitter hos mej.
Sambon har en varmblodstravare och jag en kallblodstravare och båda gillar ju som sagt var att springa järnet ibland. Sambon tycker att det är roligt att låta hästen springa av sig, medans jag blir livrädd av bara tanken. Samtidigt skulle jag inget hellre än låta den få springa och känna att det är roligt själv.
på sin höjd travar jag korta bitar och kanske en väldigt kort galopp.
Nu vill jag ändra på detta, och i slutet av sommaren som kommer vill jag kunna skriva att vi varit ute och travat och galopperat och att det var härligt!
Ett problem jag också har är att jag inte vågar få iväg hästen ensam från stallplan. Hon har gått iväg med sambon och en granntjej efter lite tjafs, backar i diken, vägrar att gå, osv men till slut har de kommit iväg och hon verkar tycka att det är helt ok.
Men jag vÅGAR inte ens försöka!
Och mitt problem är att vi har småbarn och vissa veckor är bonusbarnen inte här så vi har ingen barnvakt, vilket betyder att vi måste rida ensamma.
Innan jag fick de små hade jag ett varmblod som var bra mycket stirrigare än den jag har nu, och då red jag alltid ensam utan problem, så det sitter i huvudet.
Så kanske vi kan lägga upp små mål vi ska klara och peppa varandra under resan dit. För jag är väl inte den enda som känner så här?
Vill inte att detta ska bli en tråd där man klankar ner eller tjafsar om att man gör fel, utan att vi ska känna att vi ska kunna med och berätta så vi kan få bukt på problemen.
. 
