Rädd

[Sesca]

Vad gör man om man blir rädd så fort hästen har lite frammåtbjudning. Jag är 24 år, har ridit i 15 år, tränar dressyr på LA/MSV nivå men kan inte rida pigga hästar. Så jobbigt, om jag rider på ridskola och ber att få en snäll häst så går det jättebra. Efter ett par gånger tycker ridläraren att jag är duktig och ger mig en piggare häst (ofta ridskolans mest populära)och allt blir pannkaka. Jag är nervös, hästen blir stressad, allt går fortare och fortare, hästen går inte form och till slut säger den åt mig att om du rider så illa vill jag inte vara med och så drar den. Panik, gråtfärdig Sesca och förbryllad ridlärare.

Vad gör man, jag villl vara en allsidig ryttare men kan bara rida slöa hästar (och en helt underbar arbetsvillig men ej het paint) Har försökt att resonera logiskt och behålla min ganska goda ridning även om jag sitter på en pigg häst men hjärnan bara låser sig.

Någon som har tips?

 

[Pontevecchio]

för det första är det skillnad på framåtbjudning och att vara het.

framåtbjudning ska alla hästar ha, annars åker man bara runt.

en het häst är svårare, speciellt om man är van vid tröga.
men ett tips är att vara fin i hjälperna, ofta försöker hästen springa ifrån obehaget(=hårda händer, kraftiga skänklar, spö, sporrar).
driva, måste man göra för annars älgar man bara runt.

och sen är frågan du måste ställa dig.
vill du verkligen rida såna hästar?

de flesta människorna har nån sort de inte tycker om och eftersom det finns gott om andra hästar att rida kanske man ska skippa de man blir rädd för?

 

[Sesca]

Problemet är väl att det i princip bara behövs en häst med egen motor från start. Jag rider som sagt deressyr på relativt hög nivå för att vara ridskoleryttare och självklart rider jag hästen till frammåtbjudning.

Problemen börjar när hästen själv vill mera än vad jag vill och går iväg. Det behöver alltså inte alls vara en het, svårriden häst utan är oftast de mest populära hästarna. Är hästen känslig och nervös blir det bara värre. Jag antar att jag blir spänd och tjuvhåller på pigga hästar eftersom jag blir rädd.

Den hästen jag rider mest just nu är en lite rädd häst som väldigt gärna vill vara till lags. Han kräver mycket mjuk hand och stadig sits och det är inte alls något problem eftersom jag inte blir rädd för honom. Jag har inte heller svårt för istadiga hästar som sparkar, backar och går upp i vädret. Jag blir alltså bara rädd för de hästarna som är något piggare än vad som är normalt.

För att svara på din sista fråga om jag verkligen vill rida dessa hästar så är det väl inte helt nödvändigt. Jag är lång och stora, lata, tungridna hästar brukar inte vara populära. Men eftersom det faktiskt är ganska många hästar som jag blir rädd för är det lite handikappande. Jag vill ju också något med min ridning och för att vara en allsidig ryttare bör man väl klara av att hästen kliver på.

 

[Wilma]

Hej!

Vet inte om jag kan vara till någon hjälp men....

Jag är nog själv helt tvärt emot dig nu! Mycket med hjälp av min väldigt pedagogiska o duktiga sambo tror jag. Jag var klasssikt skolad(om man får kalla det så) att rida med mycket ben o styrka. Man skulle rida, inte åka häst!! Jag skulle köpa häst o självklart föll jag för ett temperamentsfullt o känsligt sto. Jag kan erkänna att det inte funkade alls från början o hon testade mig genom att överreagera(stegra o studsa). Jag blev osäkrare o osäkrare o min sambo tog över ridningen mer o mer(han älskade hennes framåtbjudning).
Jag fick börja om från början o jobbade mycket med avslappning o följsamhet. I stället för att jobba "mot" henne så jobbade jag "med" henne o utnyttjade hennes energi till possitiva saker. Inser nu att jag direkt när hon blivit het har spänt mig o knipit mig fast istället för att bara slappna av o följa med. Jag var ju rädd o sökte tryggheten i att rida henne som jag ridit andra (slöare) hästar genom starka hjälper istället för att hitta hennes nivå.
Nu när jag sätter mig upp på nya hästar så känner jag mig för först. Jag ger alltid hästarna chans att svara på en liten hjälp, hjälper inte det tar jag i lite mer o till sist kanske sporren eller spöet (be, begära o beordra). Jag tänker inte alls på formen på halsen till en början utan jobbar med att få hästen lösgjord o lyhörd för mina hjälper. detta oavsett temperament.

Nu har vi en bra kommunikation o hon är den perfekta hästen för mig.

sedan så är vi alla olika o jag vill mena på att man ska söka häst efter det. Självklart ska man klara av att rida många olika typer av hästar men jag är helt övertygad om att man uttvecklas mest på de hästar man har hittat personkemin med. Allt beror på sin egen målsättning med ridning/hästarna. Mitt mål är den totala harmonin med hästen(ler).

 

[_Sucy_]

Ingen aning... =( jag har alltid gillat att rida hästar med lite fart i, ända sen va nybörjare

 

[sarinon]

Finns det ingen möjlighet att du kan ta privatlektioner på den pigga hästen så din ridlärare bara har fokus på er?
Brukar hjälpa mig väldigt mkt!


Red ofta en väldigt pigg grabb innan ridskolan stängde, min favvo.
Men ofta var han som rena djävulen. Fick sitta och ta i honom hela tiden och var helt slut efter 25 minuter..

Men mitt i allt var han helt perfekt. Hur knäppt allt än hade gått så älskade man han lika mkt ändå...

Så det har mkt med att göra hur man kommer överens med hästen i övrigt. Fanns hästar där som jag int egillade alls, och det berodde inte på hur hästen var att rida, utan hur vi kom överens.

Ridskolan stängde, hästarna släpptes på sommarbete och jag var dit flera gånger och hälsade på.
Till hösten skulle dom flytta och efter det att hästarna blev uppstallade igen hjälpte jag till med dom. Dom sattes igång men blev inte riden så ofta.
Tillslut blev det riktigt jobbigt att åka dit några gånger i veckan, efter skolan.
Man kom dit, borstade sju hästar, mockade ur skithögar, fyllde vatten, fixade med täcken och red. Oftast själv. Eftersom hästarna reds sällan var dom väldigt piga och speciellt lillgrabben då.
Blev så jobbig att rida att jag tröttnade och kom dit mer sällan... Varje ridpass var en olidlig dragkamp med en häst som sprang runt i ridhuset som tokig. Självförtroendet fick sig en stöt och blev mindre och mindre för varje pass.


Långt blev det här men självförtroendet är boven i det hela, vad jag tror, och är vad som behöver byggas upp.

 

[Sesca]

Jag tror att du har rätt både när det gäller självförtroende och privatlektioner. Jag har ridit pigga privathästar självständigt i ridhus ett antal gånger och då har det gått jättebra. Jag ser helt enkelt till att ha kontroll i varje steg och rider man själv kan man göra detta med lämpliga övningar istället för att paniskt dra i tygeln. Jag tror också att det handlar mycket om dåligt självförtroende och kontrollmani, jag måste känna att det inte går fortare än vad jag vill. Detta låter väl ganska basic med tanke på min ridvana men det är inte så lätt när man stressar upp sig.

När jag tänkte lite mer kom jag på att själva lektionen och dess upplägg stressar mig mycket. Jag red PIGGA hästen när vi tränade halvhalter = gick jättebra med mycket samlad häst. Red samma häst när vi red serpentiner och efterföljande galoppfattning = dunder, dunder, dunder och gråtande Sesca.

 

[anne1]

Privatlektioner låter som en bra ide. Jag kan tycka det är jobbigt om man har problem med att hästen stick/busar/krånglar, vad det nu är, om man rider i grupp. Man blir ju ännu mer stressad när man känner att mna är i vägen för övriga i gruppen.

Finns det ingen "mittimellanhäst" du kan få testa?
Bra att du tar tag i ditt problem, tycker jag, det visar att du är ambitiös i din ridning

 

[Skuggfaxe12]

Jag håller med dig!
När jag gick på ridskola kunde jag bara rida hästar som var lugna. Men nu när jag ridit på andra hästar har jag ändrat mitt val och vill hellre ha framåt hästar. Detta för att jag kommit till insikt med vilka personkemier på hästar som jag passar ihop med.
För mig handlade det hela om personkemi. Jag hittade hästar som var tvärtom emot vad jag velat ha innan men som passade min personlighet perfekt. Genom dessa lärde jag mig enormt mycket, just för att de var mina vänner som jag kunde vara mig själv med och kunde lita på. Tack vare dem kan jag idag direkt säga nej till att rida en häst som jag vet att jag inte kommer kunna passa ihop med. Att det finns människor som kan rida alla sorters hästar handlar nog mer om vad de är för en sorts människa, än om hur bra de rider.

 

[derosa]

Hejsan Sesca,

Det är ett intressant tråd du har skapat! Jag har presis samma problem som du. Fast jag är inte alls så duktig som du. Har ridit mycket när jag var tonåring och då var det inget problem med heta hästar men nu har jag sedan 1 år gått på ridskolan igen och det är det bästa jag vet MEN jag är presis som du.....blir rädd och nervös när jag känner att jag inte har kontroll eller om det går för fort för mig. Rider en trög häst och man måste driva...driva och återdriva honom men han är min favo ändå

Men när man rider honom ute....då blir han pigg och nästan het (tycker jag och flera) svårt att kontrollera honom

och jag blir bara mer och mer nervös och spänd och han bara börja raca

Jag har inte vågat rida ut på honom när vi hade uteritter...som någon så ...man känner sig som bromskloss för gruppen. Bara blotte tanken att vi ska galopera i skogen

och samtidigt vill man inte ta att de andra i gruppen måste anpassa sig till en som inte vågar

Nu har jag anmält mig för en extra lektion per vecka...det blir en dressyrgrupp med max 5 elever. Hoppas jag får mer självförtroende på detta sätt och att jag får en känsla att jag kan ta tillbaka kontrollen om en häst skulle överta eller försöka... men du kan ju redan mycket dressyr. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig men jag läser trådet med extra intresse som du förstår

Lycka till
Derosa

 

[Sesca]

Ja, jag har ju kommit en bit i min ridning vilket, på sätt och vis, gör det ännu svårare. De här hästarna jag blir rädd för är ju inga monster utan folk tycker att jag ska klara av situationen. Det har ju hänt ett antal gånger att jag har tappat kontrollen över en häst som egentligen inte borde vara något problem, enbart för att jag har varit rädd. Min ridlärare tycker att det bara är hjärnspöken eftersom de här situationerna inte skulle ha inträffat om jag inte blir rädd.

Det kan faktiskt vara väldigt pinsamt när man ena lektionen rider skolor på ett bra sätt för att nästa gång klamra sig fast på en häst som galopperar runt okontrollerat

Apropå mittemellanhästar som någon nämnde så är det något jag tränar på nu. Den häst jag rider nu kräver ungefär samma ridning som en het nervös häst utan att han är het (han är känslig, arbetsvillig och osäker på sig själv). Annars är det svårt med mittemellanhästar eftersom jag antingen blir rädd eller också inte. Konstigt nog har jag lättare för heta hästar med "hårt psyke" än nervösa eller explosiva (Amiraliga) hästar. Jag tror att beror på att min grundridning sitter så pass väl att jag borde kunna reda ut en situation rent tekniskt och en häst med mindre nervöst psyke bryr sig mindre om att jag samtidigt blir spänd.

 

[lil-sis]

Låter hjärtat sitta i halsgropen och RIDER.

Det är det enda sättet som fungerar för mig. Är en fegis men jag är inte rädd, bara försiktig men jag vet hur det är att rida med hjärtat i halsgropen, man blir stel och spänd och säger till hästen att något är väldigt fel och så blir hästen stel och spänd osv...

 

[alpha]

Jag anser att en av de viktigaste sakerna man kan inse är hur man själv fungerar som ryttare och hästmänniska.

Så länge du inte har ambitionen att bli proffsryttare utan bara rider för att det är roligt bör du ställa dig själv frågan: Hur mycket vill jag pressa mig själv innan det "slår över" och inte är kul längre?

Här funkar ju alla människor olika. Vissa människor gillar kicken de får av att tänja sina gränser och klara saker de egentligen är rädda för. Då kanske man föredrar en instruktör med lite klös i, typ "Sluta fega och ta i och RID!".

Andra behöver ta det mer stegvis och hamnar lätt i låsning (som du!) om det inte känns bra. Jag funkar också så, jag behöver en instruktör som låter mig tänka mig fram till hur saker fungerar och inte stressar och skriker. Blir det knar vill jag stanna, tänka och börja om från början.

Skulle det funka om du sänkte kraven? Kräv mindre av hästens form och koncentrera dig på att hitta ett behagligt tempo.

 

[Dainty]

Jag har själv ridit lektioner på en het och spänd häst som ibland verkligen skrämde mig. Jag har inte själv kommit underfund med bästa sättet att rida den hästen och att komma över min egen rädsla, det är länge sen jag red hästen sist, men jag har två tankar om det som kanske vara till en gnutta hjälp...

Den första är: försök inte dölja varken för dig själv eller hästen att du är rädd. Man brukar säga att man inte ska visa sig rädd för hästar, puh, säger jag bara, hästen kan läsa av dig i samma sekund en känsla uppstår. Om du då döljer rädslan för hästen så blir den bara förvirrad. Hästar behöver aldrig dölja känslor för varandra, de fattar inte vad som är fel när vi människor gör det. De läser av varandra ständigt och vet var de har varandra, och ingen känsla är bra eller dålig för dem. Jag tror att det faktum att du (kanske?) försöker dölja rädslan gör hästen mer spänd än det faktum att du är rädd.

När du blir rädd så kanske du genast försöker förtränga det? Du vill ju inte vara rädd. Och du vill inte visa det. Jag tror att det kan leda till att du blir mer spänd och att det låser sig.

Om du vågar acceptera rakt upp och ner att "Nu är jag rädd, herre jävlar vad rädd jag är", så kanske det leder till att du till och med kan rida bra fast du är rädd. Och du blir inte lika spänd - hästen blir inte lika förvirrad och smittas inte av din spändhet.

Den andra tanken är: Vad är du egentligen rädd för? Vad är det värsta som kan hända? Är det att hästen kan rusa iväg med dig och kasta av dig och du blir skadad? Är det att tappa kontrollen? Är det att du gör bort dig? OBS, detta är bara förslag, jag menar inte att något av tankarna är bättre eller sämre. Jag tror bara det kan vara viktigt att själv vara medveten om vad det egentligen är man är rädd för. Ibland när jag ska göra något som känns nervöst eller skrämmande så frågar jag mig: Vad är det värsta som kan hända?

Och ibland är svaret faktiskt "Jag kan dö eller bli svårt skadad". Hur man ska handskas med det tänker jag inte ge mig in på. Ibland är svaret "Jag kan bli skrattad åt".

Vet inte om detta kan vara till någon hjälp, jag har inte hunnit praktisera det själv. Lycka till i alla fall!!!

 

[Phia]

Förstår ditt problem!

Jag är ungefär likadan, fast jag rider inte riktigt på din nivå ännu...

Det händer att jag blir tilldelad en "hetsporre" och då blir jag supernervös.

Men tycker samtidigt att det är bra, för nu måste jag göra PRECIS som instruktören säger för annars går det åt skogen...! Så mitt tips är att lyssna extra noga på instruktören och kanske "glömma" lite hur man brukar göra på de segare hästarna.
Det har funkat bra för mig och numera ser jag fram emot att få en känslig, het häst då och då!

(Men inte alltid)

För visst passar man olika bra på olika hästar?

Bäst vore förstås att kunna rida ALLA slags hästar lika bra....

 

[MaLu]

Tänkte på det du sa om att det går bra ibland, beroende på vad ni gör på lektionen. Det är klart att en lektion på ridskola inte kan bli bra för alla eleverna som rider olika hästar.

Har du en het häst så är det kanske bra att börja med "lydnadsövningar" Halter och halvhalter för att hästen ska lyssna och sänka tempot. Men den i gruppen som rider den sega och trötta gamla ridskolehästen kanske skulle behöva börja med en snabb galopp i skogen för att "väcka" hästen.

När jag red på ridskola hade vi fri framridning. Alla fick själva se till att sin häst var lyhörd och färdig för lektionens planerade övningar. Jättebra tycker jag. Du kanske kan föreslå det för din ridlärare?

MVH/Maria

 

[Sesca]

Den första är: försök inte dölja varken för dig själv eller hästen att du är rädd.

Intressant tanke. Jag tror också att jag försöker förtränga rädslan, dock mer för min egen skull en för hästens. Som du skrev vill jag inte vara rädd, jag vill rida dressyr! Ska prova att se verkligheten som den är, jag är en rädd liten tjej ibland när jag vill vara duktig dressyrryttare.

Vad är du egentligen rädd för? Vad är det värsta som kan hända?

Den frågan har jag fått många gånger, oftast av ridläreare i lite irriterad ton. Jag tror att det är rädsla för att misslyckas kombinerat med kontrollbehov. Inte så lätt att komma tillrätta med.

 

[Dainty]

Nej, det är inte så lätt, jag håller med. Låter som om dina ridlärare har svårt att förstå din rädsla. När du ställer frågan till dig själv ska tonen vara helt saklig och lugn. När du känner att du har hittat rätt svar för tillfället - för det kan komma olika svar vid olika tillfällen! - så är nästa fråga:

Och om just det händer, är det så farligt? Om jag misslyckas (t.ex) just nu, på den här lektionen, är det en katastrof? Betyder det att jag alltid kommer att misslyckas eller kan jag faktiskt rida bra nästa gång ändå? Kan jag tänka mig att tillåta mig själv att misslyckas?

När du låser dig och får panik så har du ju också "misslyckats" - så då händer faktiskt det du är rädd för! Och du har överlevt det även om det är jobbigt varje gång. Ta ett djupt andetag och tänk: Åt skogen med om jag misslyckas eller tappar kontrollen, jag ÄR rädd men jag KAN rida ändå, nu vill jag lära mig nåt av det här.

Tycker du det låter helt fel eller dumt, säg gärna ifrån! Jag kan vara ute o cykla

För mig brukar det släppa när jag inser att det inte är en katastrof om jag misslyckas med just det här. Handlar det om värre saker, som att risken finns att bli skadad eller dö, så är det nog något var och en själv måste ta ställning till. Om man verkligen har ren och skär dödsrädsla varje gång man rider, så kanske man antingen får sluta pina sig själv och sluta rida, eller ta itu med dödsrädslan...

 

[Sesca]

Du har nog rätt i det du säger. Det är lätt att hamna i en ond cirkel där jag bli rädd för att bli rädd.

Du har nog också rätt i att min ridlärare inte har världens största förståelse men jag vill absolut inte byta eftersom hon lär mig så mycket de gånger jag inte är rädd. Samtidigt är jag nog glad för att hon inte är förstående, jag vet ju att jag "fånar" mig. Jag har inte dödsskräck, är inte rädd för att åka av, de gånger hästen har dragit har jag ren panik när jag känner att det är på väg men när jag väl galopperar okontrollerat i ridhuset är jag ganska lugn och väntar ut hästen.

Jag blir så arg på mig själv, det är liksom bara hjärnspöken. Jag det har blivit värre senaste året eftersom min ridlärare som har fått mig att utvecklas jättemycket. Jag har ridit på LC/LB nivå i tio år i stort sett utan att utvecklats och bara mesat runt på snälla hästar.Senaste året har jag lyckats hitta fram till en mycket bättre ridning väldigt snabbt (red öppna med hästen bra i form tredje gången för nya ridläraren).

Vad är bäst då, jag vill ju bli bättre i min ridning,vilket jag verkligen blivit så länge jag känner mig trygg på hästen. Samtidigt har räddslan i samband med läskiga hästar och övningar ökat och prestationsångesten - jag vet ju att jag kan.

 

[Dainty]

Kul att du har fått så bra ridlärare annars! Vet hur bra det känns när ridningen lossnar, är själv med om det just nu - och den heta hästen som jag ridit har varit en stor del i det, faktiskt!

Hm, att du själv tycker att din rädsla är fånig och bara hjärnspöken gör det bara värre - du kämpar ju emot den då. Försök rida med den bara, eller kanske rida ut den, så att säga. Försök att inte förringa varken rädslan eller dig själv, acceptera den bara helt neutralt och sakligt. Bli inte arg på dig själv.

Det låter ju jättebra att du är lugn och väntar ut hästen när den galopperar okontrollerat. Är det så att du är mest nervös innan det händer något, och sedan blir lugn när du väl tappat kontrollen?