Rädd tvååring

[westernsuzie]

Har en dotter på två år som på senare tid blivit allt mer rädd för saker. Det kan vara allt från leksaker som rör sig eller låter (även vissa leksaker t.ex. nallar som inte rör sig eller låter), grannen som borrar, dammsugaren eller när jag borstar tänderna med eltandborste. Förut blev hon mest rädd och började gråta men lugnade ner sig när vi tog upp henne och pratade lite om det hon blivit rädd för, men nu senast blev hon JÄTTERÄDD för en person som tog på sig en mask på nyheterna på TV. Hon blev så rädd att hon storgrät och sedan inte sa något mer på hela kvällen utan höll händerna för ögonen ända tills hon somnade, trots att vi försökte locka och lirka på alla möjliga sätt för att få kontakt med henne. Vi kunde inte sätta ner henne utan fick turas om att hålla henne tills hon somnade i sambons famn. Sedan sov hon oroligt och verkade ha mardrömmar. På morgonen var hon fortfarande så rädd att hon knappt vågade gå in i vardagsrummet och stirrade på TV:n.

Har ni varit med om något liknande med era barn? Är det här en fas? Hur bemöter man det på bästa sätt, jag är orolig att vi på något sätt spär på rädslan eftersom det blivit så mycket värre. Det vi gör är att trösta henne, prata lite om det hon var rädd för och sedan försöker börja leka med något annat när hon lugnat sig lite. Hon har precis fått en lillebror, så det händer mycket i hennes liv vilket naturligtvis kan påverka. Jag kommer ta upp detta med bvc- sköterskan när vi ska dit med lillebror nästa gång, men tänkte höra om ni har erfarenheter av detta

 

[Amha]

Hualigen, är det vad som väntar oss? Dottern har varit rädd för hårstrån, trodde jag, ett tag. Igår kväll blev hon lätt panikslagen för hårstrån/kattpäls på golvet och ropade att det var spindlar ingen hos oss är rädd för spindlar så den rädslan kommer nog någon annanstans ifrån (håller tummarna för att inte för skolpersonal går i taket för någon spindel och smittar av detta på barnen...). Jag tror på tröst och att ta rädslan på allvar och inte förminska. Jag har faktiskt hanterat henne som en rädd häst (locka, berömma, små steg osv). Om det är rätt är oklart men det bättrar det för stunden. Läste att det är bra att inte alltid komma som en räddare i nöden utan backa och avvakta om det går för att låta dem stärkas i situationen. Jag har därför suttit en stund på håll och pratat om rädslan och så kommer hon om hon behöver tänker jag. Försökt att hålla i handen och titta på rädslan i stället för att bära osv.

 

[Thera]

Min son har också varit sån, men nu är det mycket bättre.

Det bästa brukar vara att skoja eller busa kring det. Typ "nämen, vilken tokig tant, titta så lustig hon ser ut", eller "oj, vilken busig tandborste mamma har, nu får den allt vara tyst! Nämen, nu låter den igen!"

Jag skulle däremot INTE trösta i den bemärkelsen, då bekräftar man ju mer att det verkligen var något att vara rädd för.

Skratta och busa och gör nåt skojigt!
Skratt brukar vara förlösande.

 

[Amha]

Min son har också varit sån, men nu är det mycket bättre.

Det bästa brukar vara att skoja eller busa kring det. Typ "nämen, vilken tokig tant, titta så lustig hon ser ut", eller "oj, vilken busig tandborste mamma har, nu får den allt vara tyst! Nämen, nu låter den igen!"

Jag skulle däremot INTE trösta i den bemärkelsen, då bekräftar man ju mer att det verkligen var något att vara rädd för.

Skratta och busa och gör nåt skojigt!
Skratt brukar vara förlösande.

Stod i ett läge igår där det gick från 0-100 med ledset barn som inte vågade gå på golvet och det kändes väldigt konstigt att inte torka tårar och kramas lite innan vi tillsammans försökte att med små steg ta oss till det farliga.

 

[Thera]

Jo, alltså ett barn som är jätteledset klart man tröstar, men det gäller att inte lämna det där sen.

 

[Lupino]

Nyheter är inget lämpligt program för mindre barn tycker jag (även om barn kan bli rädda för nästan vad som helst vilket du också beskriver).

Jag hade försökt ta en paus från sånt som hon blir rädd för (som eltandborsten) och gett det några veckor.

 

[trazel]

Våra tvååringar är väl rätt jämngamla? Min har emen period nu då han är jätterädd för lejon. Han är övertygad om att lejonen kommer när han ska sova (ttill den grad att han ligger i sängen och gråter för att lejonen kommer på natten). Jag vet inte om han pratat med någon om att lejon är nattdjur eller så, för han säger att lejonen är vakna på natten (inget större problem på dagen). Idag var han livrädd för att bada, vilket han alltid älskat tidigare. Han blir också rädd för olika saker som jag kan se som självklara, men det är ju inte det för honom förstås.

När storebrorsan var runt två hade vi en spindel somhan var livrädd för. Detta var dock bara en spindel han såg, och inte vi. När det blev varmare ute så gick vi ut i skogen med denna (låtsas)spindel och släppte ut honom där. Sen var det faktiskt inga problem längre. Finns det något sånt ni kan hitta på?

 

[westernsuzie]

Tack för alla bra svar! Skönt att höra att det finns andra som har samma problem!

Tror absolut på att man kan skoja bort det i många fall, speciellt om man hinner innan barnet blir jätterädd. Ska testa det på lite halvläskiga saker framöver i fallet med masken på TV tror jag emellertid inte det hade funkat, då blev hon så jätterädd så hon var nog liksom inte mottaglig för humor i det läget.

 

[westernsuzie]

Nyheter är inget lämpligt program för mindre barn tycker jag (även om barn kan bli rädda för nästan vad som helst vilket du också beskriver).

Jag hade försökt ta en paus från sånt som hon blir rädd för (som eltandborsten) och gett det några veckor.

Vi ser så klart inte på filmer och tv-program som kan vara läskiga när barnen är med, men det är som du är inne på svårt att undvika allt hon är rädd för eftersom det kan vara precis vad som helst. Hon blev t.ex. JÄTTERÄDD när jag tog på lillebror en lurvig fleeceoverall eftersom hon trodde att han var ett stort gosedjur. Vissa reklamfilmer, t.ex. den med fåret som har en människomask på sig, är hon livrädd för. Jag ska försöka tänka på att nyheterna inte är världens mest lämpliga program för småbarn, men som sagt är det svårt att undvika allt hon blir rädd för så jag tror mer att vi måste hitta bra sätt att hantera hennes rädsla på. Så att hon känner att det är okej att känna rädsla precis som alla känslor, men utan att hon blir hysterisk eller helt låst så att man inte får kontakt med henne på en hel kväll

 

[Roheryn]

Tror att det är högst normalt, att barn har perioder då de är rädda för saker. Ibland händer det ju mycket med utvecklingen av medvetandet (om sig själv, om saker runtomkring) och då kan det nog vara lätt hänt att det blir en "överreaktion".

Har själv en dotter som alltid varit livrädd för masker och utklädda människor. Lisebergskaniner, jultomten, maskerader, halloween... Allt har varit en viss prövning att ta sig igenom. Värst har det faktiskt varit med Lisebergskaniner och liknande, som verkligen söker upp barn och oftast inte förstår att det finns barn som är rädda och känner sig "jagade"... Min/vår inställning till det hela har varit att "det är inget farligt men om du vill går vi självklart en omväg kring kaninerna". Alltså försöka tona ned det mest hysteriska utan att propsa på att uthärda mer än nödvändigt.

Kan tillägga att denna rädsla höll i sig länge - uppåt tioårsåldern, faktiskt.