Rädd för kärleksrelationer, hur ska jag våga?

[Emem]

Jag är livrädd för kärleksrelationer. Samtidigt längtar jag väldigt mycket efter närhet. Hur gör man? Hur vågar man släppa någon nära? Hur står man ut med ångesten? Rädslan att man är otillräcklig? Att man inte är tillräckligt intressant? Inte tillräckligt bra? Rädsla att bli sårad eller att såra?

Jag är 34 år och har aldrig haft ett förhållande. Inget alls, inte ens kortvarigt. Det är länge sen jag var kär (vad är ens att vara kär? Jag vill ha trygghet, inte fjärilar i magen). Hur gör man? Jag har försökt med Tinder. Har träffat några personer därifrån. Varit otroligt nervös inför första mötet. Som ändå har gått ok (dvs jag har gått dit trots allt, och det har varit högst normala människor som jag har träffat). Har träffat några personer en andra gång. Men det blir aldrig mer än så. För att jag inte vill. Antingen rinner det ut i sanden för att ingen av oss hör av sig, eller så har jag avslutat för att den andra personen har visat intresse, men jag inte har velat fortsätta (jag har ändå varit nöjd med beslutet, och inte ångrat mig efteråt). Senast träffade jag en kille som jag tror att jag gärna hade fortsatt träffa. Tror pga att jag ändå känt väldigt mycket ångest och osäkerhet. Som jag försökt förklara för mig själv på olika sätt, att det kanske bara är en rädsla, att jag måste våga lite mer. Vet inte om min osäkerhet (eller kanske det för tillfället något ambivalenta beteendet, ibland pepp, ibland livrädd) märktes för tydligt. I alla fall så ville han inte fortsätta ses. Sen dess har jag haft lite svårt att släppa tanken på honom, även om jag rent intellektuellt förstår att det framförallt är min fantasi om honom som jag gillar, vi kände ju inte varandra särskilt bra ändå. Har fastnat i tankar om jag kunde ha gjort något annorlunda (farlig tanke, jag förstår ju att jag borde vilja ha någon som är intresserad av mig för att jag är jag). Det har också fått mig att fundera vad det är som gör att jag är så rädd för förhållanden. Jag har läst om anknytningsteori, men min rädsla finns ju redan från start, beror min rädsla för att ens försöka inleda något istället på dåligt självförtroende eller dålig självkänsla? Känner mig så extremt introvert och ointressant i dejtingsammanhang (ofta i sociala sammanhang generellt), Beror det på att det känns alldeles för jobbigt att vara så himla oerfaren när man är 34? Det kommer ju å andra sidan inte bli bättre med åren.

Kanske är just Tinder helt fel forum för mig, men jag är inte riktigt typen som vågar fråga någon bekant i min närhet, och har en rätt liten umgängeskrets. Jag har försökt utmana mig med att i alla fall hänga lite i sammanhang där man träffar nya personer (genom att gå några danskurser). Därför har Tinder känts lättare. Samtidigt som Tinder har fått mig att tappa hoppet om att någon gång känna några känslor, jag hamnar hela tiden i att försöka tänka ut hur eventuell bra match en person är. Resonera kring om det är någon värd att träffa igen, istället för att känna efter. Jag har å andra sidan svårt att känna något annat än rädsla och ångest.

Hur ska jag komma vidare? Hur ska jag våga? Är det någon som känner igen sig, hur gjorde du?

 

[ekra]

Du är absolut inte ensam. Att börja följa dejtingtråden är steg ett i rehabiliteringen . Jag ska se om jag finner nån annan relevant tror att tagga dig i, det här ämnet kommer upp rätt ofta.

 

[ekra]

Har inte tid att söka åt dig nu, men prova sökfunktionen i forumet, sök på tex aldrig haft en relation, aldrig haft en pojkvän, rädd för relationer och allt annat relaterat. Du kommer att märka att du inte är ensam och att det finns jättemycket stöd att få här på Bukefalos!

 

[Snorgrodan]

Hade nästan kunnat vara jag som skrev det där! Känner igen mig så i det du skriver. Jag har en extrem närhetstörst samtidigt som jag är livrädd för den. Vilket i mitt fall blir att jag hamnar i omöjliga relationer när det väl händer, där jag inte riskerar att komma så nära som jag vill eller att det slutar i ett riktigt förhållande, hur mycket jag än vill. De jag blir förälskade i är aldrig egentligen tillgängliga, för då hade jag inte blivit förälskad i dem från början. Det kan vara att han är upptagen, eller är missbrukare, eller både och... Och om det någonsin blir så att mina känslor äntligen verkar bli ärligt besvarade då "tappar" jag alla känslor själv. Jättejobbigt!

Jag går i terapi sen ett år tillbaka, och det hjälpte mig att förstå mig själv lite bättre när min psykolog berättade för mig att jag hade "otryggt desorienterat anknytningsmönster". Det kändes lite som en dödsdom faktiskt, jag visste det nog innerst inne men ville inte tro på det, men det hjälpte mig att förstå varför jag fungerade som jag gör och åtminstone en möjlighet att göra något åt det när jag väl accepterade att jag hade just det anknytningsmönstret. Jag hade definitivt läst på om det, det gav mig väldigt många aha upplevelser. Grät mig själv egenom all information om det, för mig var det väldigt träffande, sant, skönt men också tragiskt.

Finns en kanal på Youtube som heter personal development school, där hon som har den lägger upp en hel del videos gratis. Om just hur olika anknytningsmönster fungerar (eller snarare inte fungerar) i relationer. Hon är psykolog och har själv haft desorienterat anknytningsmönster (kallar det för Fearful Avoidant) vilket för min del gör att jag litar mer på att hon förstår vad hon pratar om, det är nog det ovanligaste och mest komplicerade anknytningsmönster ändå.

 

[Cafer]

Ja, inte är du ensam med såna känslor, det har känts likadant för mig förr. Som det mesta annat här i livet så är svaren ofta något helt annat än vad man tänker sig när man "sitter fast" i något. Jag kan inte säga vad svaren är för dig, men jag kan skriva lite om hur jag tror och tänker.

Rädsla för att inte räcka till eller rädsla för att släppa folk in på livet kan säkert se olika ut, för mig handlade det nog om att jag var väldigt vilsen överlag. Jag har alltid varit väldigt "mental", händer väldigt mycket i huvudet men inte så mycket på utsidan. I möten med andra så behövde hjärnan bearbeta allt som händer och aktivt försöka hitta ett passande sätt att agera, vilket gjorde att det inte kändes naturligt och att jag inte passade in bland andra människor. Det negativa för ofta med sig annat negativ. Att inte ha något naturligt flyt gjorde att självförtroende och självkänsla sjönk, man isolerade sig mer med åren vilket var bekvämt men kanske inte vad man ville innerst inne, dvs att hitta någon. Om man kunde hitta någon så skulle ju det bevisa att jag känner fel, de tidigare problemen skulle vara över, nu är det min tur att få ha det bra.
Jodå, jag hittade någon. Vi passade inte ihop på något sätt tror jag, men det var inte det viktiga. Det viktiga var att hon var Någon. Så jag stod ut och kämpade på, för det var vad man skulle göra i ett förhållande. Efter nästan 6 år av lögner och psykisk misshandel så tog det slut mellan oss, och det var inte jag som avslutade det. Jag var verkligen på botten känslomässigt, bortkastad och väldigt väldigt vilsen.
Efter den upplevelsen så gjorde jag det enda jag kände att jag kunde göra. Jag sökte efter information, quora, youtube, artiklar, allt möjligt om allt möjligt för att hitta svar på saker och ting. Vilka saker? Who knows, vad det än var som hade hänt. Det som händer när man läser eller lyssnar på många olika perspektiv på vad det innebär att vara en hälsosam individ är att man kan börja skönja en röd tråd. Man ser var det överlappar och kan börja se hur vägen framåt tar form, vart man ska. Att vandra längs den stigen lärde mig fler saker:

1. Det var inte hennes fel att jag blev behandlad som skräp, det var mitt eget som tillät det. Jag behövde lära mig att hitta var mina gränser går, något jag aldrig ens haft. Jag behövde vara beredd på att kapa förbindelsen med folk som kliver över gränsen och inte gör bot och bättring när man påtalat det. Hur lätt är det när det inte regnar människor över en? Spelar ingen roll, det går inte att komma runt det här steget och ändå få ett bra liv. På det sättet fick jag känna på hur det var att ha ett egenvärde och framförallt ett relativt svartvitt sätt att förhålla mig till andra.

2. Det värsta som finns är inte att vara själv, det är bra mycket värre att leva med fel person. Helt plötsligt kändes det inte lika illa att leva och bo själv, det kändes inte ensamt längre. Det gav mig energi till att fylla tiden med saker jag tyckte om för min egen skull, inte för att det ska falla någon annan på läppen. Jag vågade stå för vad jag tyckte om och kände inte längre skam över att lira datorspel eller vad det nu må vara, något jag alltid hade dragit mig för att berätta för att inte känna mig som en loser/nörd.

3. Ha alltid ett mål, även om det är något abstrakt som att få bättre självförtroende eller så. Märkligt nog så tenderar vi människor att gravitera mot våra mål om vi har dem uttalade. Våga tro på att det finns en väg till målet, man behöver bara hitta den. Det kan vara en väldigt krokig väg som ibland går bakåt en bit, men fortsätt bara så kommer du att komma fram förr eller senare. Jag ville lära mig att spela gitarr, något jag inte trodde var möjligt inom en överskådlig framtid, men man behöver inte se slutet för att börja gå mot det. Det lärde mig att känslan av framdrift är viktig, utveckling. Det lärde mig också att allt är möjligt, det handlar bara om att lägga ner tiden. Vi blir alltid lite bättre när vi övar, vad det än gäller, så lägg ner tiden på det som behöver förbättras. Stå aldrig still.

4. Om negativa saker för med sig mer negativt så för positiva saker med sig mer positivt. När man börjar göra rätt saker för sin utvecklings skull så kommer synergieffekterna och "ränta-på-ränta"-effekten. Från att ha varit väldigt "mental" så har det gradvis övergått till något annat, något jag älskar, att inte skämmas för vem jag är, att veta vad jag känner, att uttrycka det jag känner utan att behöva fundera på hur det tas emot, att vara Jag ovillkorligt...

...och vad har det lärt mig som kanske kan hjälpa dig? Fundera inte på att träffa någon, jobba med dig själv. Hitta hobbys, för ditt liv åt det håll du vill, bli den människa du vill bli. Att träffa en annan människa ska inte handla om att ta bort ensamheten, utan om att komplettera och dela det liv man älskar. Att träffa någon bör inte vara det primära här i livet, det är lite som att gifta sig eller skaffa barn i hopp om att det ska lösa problemen man har i förhållandet. Är grunden skakig så kommer det rasa när det blir ännu mer turbulens. Jobba med dina rädslor, jobba med känslorna du har. Jag tror att du har helt rätt i att din ambivalens skiner igenom, men det går inte att träna på att inte vara ambivalent, det går dock att träna på andra saker som på sikt gör det tydligare vad man söker.

Det kanske blev lite rörigt, orkar inte läsa igenom och korrigera. Vill också nämna att jag inte känner dig eller påstår mig förstå hur du funkar och känner, det är bara mina tankar baserat på det lilla jag läst.