Sv: Rädd, Depp, Orolig..
Tua är way mycket bättre på tränare-biten än jag. Allt jag kan säga, är att hjälp är guld värt.
Jag har varit riktigt rädd för min ena häst (numera såld, dock inte pga dessa problem), och varit på väg att bli rädd för min nuvarande häst. Med förra hästen (vbl.travare, sto) handlade det i grunden om den enorma överskottsenergin som hon byggt upp då hon blev tvungen att vila en period. Jag tryckte ner rädslan långt ner i magen, satt upp på kortkorta tyglar och bara red framåt - bort med överskottet av energi. Det tog ett tag, några månader, men sedan var vi tillbaka på banan igen. (Tråden:
http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=941439). Med nuvarande hästen (fjordvalack, köpt i aug. 2011), gick det aldrig så långt - det var i vissa situationer som han skrämde mig. Han testade mig ganska hårt ute i början, och favoritttricket var att vända hemåt och dra. Han blir hemskt hemskt stark när han gör så, och just när hästen sticker iväg närmast okontrollerat, är det enda i "testande" som skrämmer mig. Bristen på kontroll. Med honom fick jag hjälp, och nu har han slutat vända och sticka iväg. Testandet har öht börjat lägga sig nu. Min rädsla är borta igen, och vi kommer framåt i takt med att uppfostran, förtroendet etc blir bättre. Men hade jag inte fått hjälp, är jag rätt övertygad om att situationen kunde blivit farlig - det är ändå 500kg häst..
Min erfarenhet av vbl.travare, är att de är härliga hästar - men de behöver arbeta. Min förra häst, behöver allra helst ridas varje dag. Då är hon trygg, harmonisk, modig och helt ljuvlig (om än envis med lite gnista). Får hon inte arbeta ordentligt, blir hon närmast farlig att hantera - vet inte var hon ska göra av energin och kan inte koncentrera sig alls = förstår inte vad människan menar. Fysisk stimulans är nummer ett. Mår kroppen bra, mår knoppen bra. Utöver själva motionen, behöver hon en uppgift. Att rida på ridbanan, är ingenting hon uppskattar - dressyr längs en grusväg går däremot utmärkt (då går hon i fina skolor!
). Jag red lite distansritt med henne. Även de äldre (15-20år) travare jag ridit, har behövt ordentligt med motion och stimulans för att trivas.
Vad jag egentligen ville "prata" om, är ditt mående. Utöver hästeriet. För det påverkar just hästeriet väldigt mycket, eller kanske mest orken. När man blir uppgiven och trött inombords, är det svårt att orka med när det inte flyter på rosenblad. Motgångarna känns enorma och fruktansvärda, och all energin går åt till den känslan.
Jag har själv mått dåligt så länge jag kan minnas, mer eller mindre. Jag har troligast någon form av depression, som utlöstes fullständigt då min bästa vän dog (jag var 15år, gick ut 7e klass). Jag har varit på väg in i väggen flera gånger - idag är jag 20år. Jag är idag ganska stresstålig (klarar många bollar i luften) - när jag har kontroll över momenten; när jag inte har det, är det lätt att jag rasar ihop i en trött hög. Ångest, panik över att jag inte orkar/hinner/kan, total orkeslöshet. Det går väldigt i perioder. Jag har lärt mig att hantera det idag, och kanske främst att ta mig tid för mig själv och se till att jag orkar andas ordentligt. Ser jag till att jag har energi för det jag vill/behöver göra, så går det mesta att lösa i övrigt.
Du skriver att du blivit tvungen att sluta hos skolkuratorerna. Men trivdes du med att gå dit, fungerade det bra med samtal för dig? Tror du att det skulle hjälpa dig, nu också? Isf kanske du kan ta kontakt med BUP, om ingen kurator finns på din skola. Eller, om det finns någon i din närhet, ungdomsmottagningen? På BUP måste din målsman veta om att du går dit, och godkänna det, eftersom du är under 18år. Jag tror inte att detta är nödvändigt hos ungdomsmottagningen. Det låter som att du kan behöva lite stöd i livet i stort, och en bra kurator kan kanske ge dig just det.
Jag hoppas att du inte tar illa upp, kände mest att jag kan relatera till det.
Och du. Att du vågar erkänna att du blivit rädd för din häst, är första steget till att kunna vända det.
