Råd om att separera från dålig pappa - rätt?

[em-pirre]

Men det är ju inte så det står utan att av de som beter sig illa så är uppskattningsvis 90 % män (INTE att 90 % av männen beter sig illa).

Exakt. Plus att siffran är helt påhittad av mig. Men jag tror att det är nåt ditåt

 

[Vinur]

Nu har jag katter och inte barn, så min man måste inte älska dem, men hade han varit såpass elak att jag känner behov av att skydda dem 24/7 så hade ju kärleken tvärdött.
Det verkar jättekonstigt att man kan ha en okej relation med någon och samtidigt känna behov av att skydda andra (speciellt om det är ens barn) från personen?

 

[SaraXX]

Den här tråden har bitit sig fast. Jag vill ju inget hellre än att skydda mina barn. Såklart. Att någon skulle tänka att jag är en sämre mamma för att jag inte stannade gör mig arg och ledsen.
Det jag har gett mina barn är:
Åtminstone EN förälder som mår bra, är glad och har en ordnad tillvaro.
Åtminstone ETT tryggt och kärleksfullt hem (där de är merparten av tiden).
Åtminstone EN förälder som orkar älska dem förutsättningslöst.

Hade jag stannat hade det inte varit så.
Och pappan har tvingats ta tag i sin tillvaro också, så det har blivit bättre.

 

[YorkWann]

Då delar vi definitivt inte åsikt i frågan, tycker det är 50/50.

Det är inte en åsikt. Jag har också män i min närhet som jag upplever som bättre eller som är primärförälder, till skillnad från mammorna. Men vad jag personligen tycker i de enskilda fallen gör inte att jag kan bortse från generella fakta. Män är överrepresenterade i brottsstatistik som misshandel tex. Barn är ofta en del i den vardagen med våld. Det finns fall där mamman misshandlar eller överlag är sämre förälder, absolut. Men statistiskt och i praktiken är det män som är skyldiga till våld i hemmet. (även psykiskt, vilket jag antar att tråden handlar om). Det är vanligare att män som utsätts för våld i nära relationer uppger att de har utsatts för psykiskt våld. Det kan handla om verbala angrepp (förlöjligande och mobbning), isolering (social eller ekonomisk), svartsjuka, hot om skilsmässa och förstörelse av personlig egendom. Kvinnor utsätts, bortsett från psykiskt våld även mycket oftare än män för grovt, upprepat och kontrollerande fysisk våld från en partner. Våldet är ofta medvetet och kontinuerligt. Finns forskning på detta, en tex Prevalence and characteristics of child physical abuse in Sweden, eller nationellt centrum för kvinnofrid eller Sveriges mansjourers riksförbund.

Kontroll och maktbehov är en viktig drivkraft bakom utövandet av våld i nära relationer. Genom fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt våld kontrolleras offrets beteende och handlingsfrihet. 89% av dömda förövare av våld i nära relationer är män ( så 90% var inte en helt galen siffra). Jag anser att våldsutövande i nära relationer är starkt kopplat till kön, och för att få det mer jämlikt, som någon skrev tidigare "Alltid denna oerhört trevliga generalisering. Man får inte säga 90% av kvinnorna gör såhär, men att säga samma om män är helt reko.Var är jämlikheten i det?" Det finns nästan ingen jämlikhet i det, eftersom män är såpass överrepresenterade inom våldsutövande i nära relationer. Dock tror jag på att öka förståelsen, genom att titta på vad som skapar våldshandlingar och att kombinera en analys av maskulinitetsnormer, relationsproblematik och individualpsykologiska förklaringsmodeller.

Forskning har visat att mellan 30 och 75 procent av de barn som växer upp i våldsamma relationer själva har blivit slagna. I den stora majoriteten av fallen är det fäderna som slår, även om mödrar också kan utsätta sina barn för våld. Senare års forskning talar också för att det finns ett starkt samband, särskilt för kvinnor, mellan att växa upp i en våldsam familj och att även som vuxen bli utsatt för misshandel. För män som växer upp i familjer med misshandel och våld tenderar de istället att utsätta andra för samma sak.

Till TS, Den största riskfaktorn för barns välbefinnande är inte en enskild traumatisk händelse utan att våldet blir en del av vardagen och att det aldrig tar slut. Våldet finns på den plats där barnen ska känna sig trygga, i hemmet. Dessutom är våldet en stor hemlighet och blir en tung börda för barnet. Barnet får aldrig chansen att bearbeta och gå vidare utan måste hela tiden leva i våldets skugga. Jag använder ordet våld, som generaliserande begrepp på verbalt, fysiskt våld och kränkningar inom hemmet. Det är alltså INTE bäst för barnet att mamman stannar kvar i en relation där hon känner sig manad att "skydda barnet".

Mäns våld mot kvinnor är en av de vanligaste orsakerna till ohälsa hos kvinnor, enligt WHO och FN.

 

[Okeydokey]

@YorkWann !

 

[YorkWann]

Jag tycker att ni alla bortser från faktumet att barnet kommer behöva vara ensam med sin pappa helt utan möjlighet att få skydd av mamman om paret separerar.

Jag syftar också på förhållanden som i övrigt är ganska ok, men pappan bara helt enkelt inte är någon vidare pappa (oengagerad kombinerat med en massa skäll på barnen t.ex)

Det finns inget förhållande som är "ganska ok" när mamman känner att hon måste stanna kvar i det, för att på så sätt kunna "skydda" sitt barn från pappan.

 

[em-pirre]

Det är inte en åsikt. Jag har också män i min närhet som jag upplever som bättre eller som är primärförälder, till skillnad från mammorna. Men vad jag personligen tycker i de enskilda fallen gör inte att jag kan bortse från generella fakta. Män är överrepresenterade i brottsstatistik som misshandel tex. Barn är ofta en del i den vardagen med våld. Det finns fall där mamman misshandlar eller överlag är sämre förälder, absolut. Men statistiskt och i praktiken är det män som är skyldiga till våld i hemmet. (även psykiskt, vilket jag antar att tråden handlar om). Det är vanligare att män som utsätts för våld i nära relationer uppger att de har utsatts för psykiskt våld. Det kan handla om verbala angrepp (förlöjligande och mobbning), isolering (social eller ekonomisk), svartsjuka, hot om skilsmässa och förstörelse av personlig egendom. Kvinnor utsätts, bortsett från psykiskt våld även mycket oftare än män för grovt, upprepat och kontrollerande fysisk våld från en partner. Våldet är ofta medvetet och kontinuerligt. Finns forskning på detta, en tex Prevalence and characteristics of child physical abuse in Sweden, eller nationellt centrum för kvinnofrid eller Sveriges mansjourers riksförbund.

Kontroll och maktbehov är en viktig drivkraft bakom utövandet av våld i nära relationer. Genom fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt våld kontrolleras offrets beteende och handlingsfrihet. 89% av dömda förövare av våld i nära relationer är män ( så 90% var inte en helt galen siffra). Jag anser att våldsutövande i nära relationer är starkt kopplat till kön, och för att få det mer jämlikt, som någon skrev tidigare "Alltid denna oerhört trevliga generalisering. Man får inte säga 90% av kvinnorna gör såhär, men att säga samma om män är helt reko.Var är jämlikheten i det?" Det finns nästan ingen jämlikhet i det, eftersom män är såpass överrepresenterade inom våldsutövande i nära relationer. Dock tror jag på att öka förståelsen, genom att titta på vad som skapar våldshandlingar och att kombinera en analys av maskulinitetsnormer, relationsproblematik och individualpsykologiska förklaringsmodeller.

Forskning har visat att mellan 30 och 75 procent av de barn som växer upp i våldsamma relationer själva har blivit slagna. I den stora majoriteten av fallen är det fäderna som slår, även om mödrar också kan utsätta sina barn för våld. Senare års forskning talar också för att det finns ett starkt samband, särskilt för kvinnor, mellan att växa upp i en våldsam familj och att även som vuxen bli utsatt för misshandel. För män som växer upp i familjer med misshandel och våld tenderar de istället att utsätta andra för samma sak.

Till TS, Den största riskfaktorn för barns välbefinnande är inte en enskild traumatisk händelse utan att våldet blir en del av vardagen och att det aldrig tar slut. Våldet finns på den plats där barnen ska känna sig trygga, i hemmet. Dessutom är våldet en stor hemlighet och blir en tung börda för barnet. Barnet får aldrig chansen att bearbeta och gå vidare utan måste hela tiden leva i våldets skugga. Jag använder ordet våld, som generaliserande begrepp på verbalt, fysiskt våld och kränkningar inom hemmet. Det är alltså INTE bäst för barnet att mamman stannar kvar i en relation där hon känner sig manad att "skydda barnet".

Mäns våld mot kvinnor är en av de vanligaste orsakerna till ohälsa hos kvinnor, enligt WHO och FN.

love:

 

[Hyacinth]

Den här tråden har bitit sig fast. Jag vill ju inget hellre än att skydda mina barn. Såklart. Att någon skulle tänka att jag är en sämre mamma för att jag inte stannade gör mig arg och ledsen.
Det jag har gett mina barn är:
Åtminstone EN förälder som mår bra, är glad och har en ordnad tillvaro.
Åtminstone ETT tryggt och kärleksfullt hem (där de är merparten av tiden).
Åtminstone EN förälder som orkar älska dem förutsättningslöst.

Hade jag stannat hade det inte varit så.
Och pappan har tvingats ta tag i sin tillvaro också, så det har blivit bättre.

Du är super! Och jag tycker du tänkt, resonerat och handlat helt rätt.

 

[SaraXX]

Du är super! Och jag tycker du tänkt, resonerat och handlat helt rätt.

Men tack!

 

[Petruska]

Den här tråden har bitit sig fast. Jag vill ju inget hellre än att skydda mina barn. Såklart. Att någon skulle tänka att jag är en sämre mamma för att jag inte stannade gör mig arg och ledsen.
Det jag har gett mina barn är:
Åtminstone EN förälder som mår bra, är glad och har en ordnad tillvaro.
Åtminstone ETT tryggt och kärleksfullt hem (där de är merparten av tiden).
Åtminstone EN förälder som orkar älska dem förutsättningslöst.

Hade jag stannat hade det inte varit så.
Och pappan har tvingats ta tag i sin tillvaro också, så det har blivit bättre.

Du har gjort helt rätt. Det enda rätta i en mycket svår situation.

Trådstarten skuldbelägger kvinnor och lägger ansvaret för mäns beteende på kvinnor. Du har skakat av dig skulden och ansvaret, vilket gynnar både dig och dina barn.

Och dessutom mannen, som det tycks ha visat sig. Det ska inte vara poängen, för då är vi ju tillbaka i trådstarten igen, men ändå bra och tursamt.

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker faktiskt att trådstarten är lite obehaglig då det sista en kvinna som lever i ett dåligt förhållande behöver är dåligt samvete över att hon vill lämna det.

Exakt vad jag tänkte på.
Ska man stanna för att skydda barnen mot en dålig pappa? och om han är så dålig - ska man även i relationen inte låta pappan vara själv med barnet?

 

[Hjartagna]

Värden är ju inte svart eller vit så jag menar såklart både sådant du skriver om, men min trådstart kom sig av en annan tråd där mannen inte var juste mot barnet genom att, som jag förstod det, göra en mycket stor grej av när barnet gjort fel och fortsätta spela på det när barnet var mycket ångerfull och ledsen.

Där var rådet att lämna mannen för det skadar barnet, men jag funderade på hur det skulle bli för detta barn när det behöver vara själv med sin pappa. Enskild vårdnad skriver några om här, men hur skulle ett beteende som detta kunna hindra honom från att få träffa sitt barn funderar jag på (jag har en känsla att det kräver värre saker än detta, men vet förstås inte).

Jag har läst iaf en del av den tråden du tar upp. Och jag uppfattade råden om att lämna som minst lika mycket grundade i hur pappan behandlade mamman. Klart att en bidragande orsak är hur han behandlade barnet. Men flera frågade sig vad den TS upplevde att mannen gjorde för bra saker i familjelivet och partnerskapet och det var vad jag minns inte så mycket som övervägde de dåliga bitarna. Därmed rådet att lämna.

Jag har ännu inte läst en enda tråd här på Buke där en användare uppmanas lämna sin man/sambo enbart på grund av hur denne är gentemot barnen. Det finns alltid saker som visar på ett förhållande mellan de vuxna som inte är tillräckligt. Klart jag inte läser alla trådar, men en hel del har det blivit under min tid här.

 

[cosmoskatten]

Hej! Jag heter nyttnick och blir oerhört provocerad av den här trådstarten.

Jag är en sådan mamma. Mina barns pappa använder härskartekniker, guilt trips, känslomässig utpressning, nedvärdering (i form av att tala om för barnen - och mig - att vi överreagerar, är löjliga, känner fel, tänker fel, missuppfattar, är överkänsliga osv.), utfrysning och alla andra möjliga varianter av manipulation.

Jag gick. Jag ångrar det inte en sekund. Jag har JÄTTEPROBLEM med samarbetet med barnens pappa fortfarande. Han gör allt i sin makt för att få mig att må dåligt och lyckas relativt ofta. Tack och lov har jag vänner och familj som förstår och stöttar.

Trots detta mår barnen relativt bra. Det är klart som fasen att de påverkas av sin far, men den dåliga sidan är inte hela sanningen. Han gör en massa bra saker också. När det passar honom. Han sätter alltid sig själv först och kan absolut inte relatera till andra människors känslor och emotionella behov, men eftersom han har dem på 50% så finns han där och är en förälder, om än sugig sådan i vissa avseenden, för våra barn. De älskar honom.

Hade jag stannat kvar så hade jag lärt barnen att det är okej att bete sig som han gör i ett förhållande. Hade jag stannat kvar hade vi aldrig kunnat sitta i lugn och ro och prata om sådant de upplever som märkligt och sårande. Hade jag stannat kvar hade jag inte haft orken att finnas där för mina barn. Jag hade inte kunnat vara en motpol och ett tryggt ställe för dem. Hade jag stannat kvar så hade jag gått under. Jag var bara ett skal när jag kom därifrån. För i förhållandet var jag ensam om mina upplevelser. Isolerad, nedtryckt och tvivlande. Jag hade ingen att prata med, för jag förstod inte ens vad det var jag var utsatt för, eftersom jag var så djupt i skiten. Distans och lite terapi så har mycket blivit begripligt.

Mina erfarenheter i kombination med att jag nu mår bra och känner mig stark gör att jag kan få mina barn att inte tvivla på sig själva på det sättet jag tvivlade på mig.

Så nej. Barnen mår inte bättre av att man stannar kvar med en destruktiv man.

Oj... det där kunde ha varit skrivet av mig!
Och jag håller med. Barn mår sämre av att aldrig få andrum från en konfliktfylld situation. Man måste både för barnen och sin egen skull bryta sig loss. Och alla samarbetsavtal bör man ta med familjerätten då de är en brutal part som tänker främst på barnen.

 

[MayGrace]

Min mamma valde att gå ifrån Pappa. För henne var de en självklarhet att inte stanna i en realation där varken hon eller vi mådde bra när de levde tillsammans. Ska väl säga tyvärr nu som vuxen har insett att min pappa är inte någon bra pappa. Han har helt enkelt stängt av oss och det gjorde han nog redan när Mamma flyttade ut. Vi bodde varannan vecka fram tills jag fyllde 15 år då fick vi välja då min mamma flyttade till en ny stad. Har en jätte fin kontakt med min mamma och vet att oavsett vad som händer så gör hon allt för att lösa problemet Pappa han är som han är och vet att min lillasyster tidigare i somras försökt prata med honom.
Jag tror min mamma är gift sedan snart 20 år med sin nya man och till på köpet fick jag en underbar lillebror jag värderar högt och för övrigt en ny familj! Så jag tror inte att de hade varit bättre för min mamma att stanna det har nog tyvärr kvävt varandra till slut ..

 

[Hyacinth]

Jag har ett mantra, ”vad lär vi våra barn om relationer”. För mig är det ett bra rättesnöre.