psykisk misshandel, hur gå vidare

[Leansman]

är det någon som har varit i samma situation?

jag och min pojkvän har varit ihop i 2 år och har nu bott ihop i ca ett halvår. samtidigt som han trycker ner mig till botten älskar jag honom så att det gör ont. ska försöka berätta så ni förstår vad jag pratar om:

jag har aldrig tänkt på honom som en ond person, fram till för några veckor sen när både mina vänner och föräldrar började reagera och säga ifrån, att han inte är snäll mot mig. han har verkligen ändrat mig, jag som alltid har varit en väldigt stark person har blivit en svag person som inte längre vet någonting.

i helgen gick han långt över gränsen när vi var på en stor bilträff, det slutade med att ordningsvakter och polisen kom för att lugna ner situationen. jag har aldrig varit rädd för honom men då blev jag livrädd, jag vet inte hur men på något sätt lyckades han kontrollera sig och slå sönder en husvagn istället för att slå mig.

han är sjukligt svartsjuk och kontrollerande, har alltid kommentarer om hur jag ser ut, vad jag har på mig osv och han är expert på att få allt att verka som det är mitt fel. han litar inte på mig och tror alltid att jag är otrogen. jag vet inte hur många gånger han kollar igenom min mobil eller hur många gånger jag har lovat att jag aldrig någonsin skulle vara otrogen mot honom. det kvittar hur trogen jag är. allt jag gör är fel. sen är han samtidigt hur gullig som helst mot mig och säger att han älskar mig mest av allt, att han aldrig skulle kunna göra något mot mig, att jag är de bästa han har, den vackraste tjejen som finns. jag vet varken ut eller in längre.

jag sitter bara och gråter dygnet runt nu, det gör så ont detta. samtidigt som jag vet att han inte är bra för mig och att jag kan få någon som verkligen ger mig "det" kan jag inte leva utan honom.

hur ska jag ta mig vidare? hur ska jag glömma honom? jag är så förvirrad...

 

[Modest]

@Leansman
Det är väl glasklart att ni inte kan fortsätta ihop, så tyvärr är det nog bara att bita i det sura äpplet ett tag. Men det blir bättre och du kommer att komma över honom! Han är INTE hela din värld.

Glömma honom kommer du nog aldrig att göra och det är väl en himla tur. Man lär sig något av alla relationer och i framtiden kommer dina varningsklockor ringa långt mycket tidigare för kontrollerande och svartsjuka partners.

 

[Mitrolle]

Genom att gå därifrån och inte komma tillbaka kommer du få perspektiv på det och undra vad sjutton som var fel på dig eftersom du inte såg alla tecknen eller hur han betedde sig när du var i det. Jag har varit där och det var det bästa jag gjorde när jag tog avstånd.

 

[Askur]

Ingen ska finna sig i ett sådant förhållande. Man får sina chanser, självklart men går det inte att ändra på är det hans fel. Inte ditt. Går det så långt att det påverkar sig psykiskt så mer eller mindre ber jag dig att lämna honom. Jag är en godtrogen människa och ger alltid människor chanser till både förändring och diskussion men tar dom det inte på allvar finns det ingenting man kan göra. Jag har själv varit tillsammans med en kille som psykiskt påverkade mig. Och jag är så glad att jag lämnade honom. Jag var så skör, grät i flera månader och ville bara ta tillbaka honom. Någonstans älskade jag honom trots allt hat jag kände när han behandlade mig som han gjorde. Men tiden läker alla sår, det är faktiskt så. Idag har jag varit sambo med en underbar individ i 2.5 år. Han behandlar mig rätt, han säger "Pappas älskling" till min hund och han frågar alltid "Gick det bra att rida lilleman idag?" (Lilleman säger han till min häst).

Det jag vill komma fram till är att du ska aldrig nöja dig med något. Dina känslor för honom ska inte trycka ner dig själv, tvärtom. Stå upp, lämna honom sakta men säkert och tänk framåt! En dag står individen som du vill leva resten utav livet med (lycklig och välmående) och då kommer du tänka: Vad fan utsatte jag mig själv för? Stor kram på dig!

 

[NinaP]

Det är läskigt hur lik din berättelse är, kunde ha varit mitt första förhållande- med skillnaden att han slog i en husvägg och bröt handen när han ändrade sig i sista sekund och slog bredvid mig och inte på mig...

Vet hur svårt det är att lämna någon man faktiskt fortfarande älskar- men ju förr ju bättre- desto längre tid som går, ju mer insyltad i hans "verklighet" där det är normalt att bete sig såhär, desto svårare blir det att lämna.

Jag gjorde det via telefon då jag inte vågade vara ensam med honom. Sen tog jag bort ALL kontakt, svarade inte på hans sms eller telefonsamtal. Ingenting. Även om det var svårt och jag inget hellre ville, så blev det lättare- hade jag haft kontakt med honom i början hade jag fallit tillbaka väldig enkelt- dom är ju mästare på att manipulera

Det finns andra män därute som är bra på riktigt, och du är värd en sådan

 

[Squie]

är det någon som har varit i samma situation?

hur ska jag ta mig vidare? hur ska jag glömma honom? jag är så förvirrad...

Jag har varit där.

Hur man gör? Man söker stöd hos omgivningen och tar sig därifrån, fortast möjligt.

Glömma kan du aldrig göra MEN du lär dig att handskas med alla känslor och lär dig tänka annorlunda. En dag inser du att han är en liten rädd skit. För att göra det hela lättare rekommenderar jag något proffs att prata med.

OCH

Kom ihåg: DET ÄR INTE DITT FEL! Skippa alla skuldkänslor, alla tankar på "tänk om", etc. Skäms inte för det som har hänt!

*pepp*

 

[Iliaca]

Bra gjort av dig att våga se situationen som den är -även fast det gör ont! Att komma till insikt är ofta halva jobbet och det har du ju redan gjort så du kommer att klara resten med! Heja dig!

Mitt tips är att googla om den sk normaliseringsprocessen samt överhuvudtaget om fysisk och psykisk misshandel. Ju mer man förstår om de olika mekanismerna i ett sånt här förhållande desto lättare blir det att hantera sina känslor etc. Jag menar inte att allt blir jättelätt, men det underlättar på vägen. Bla lär du dig att genomskåda vissa "knep" som kontrollerande människor använder.

Att ringa kvinnojouren och prata med dem (du är såklart anonym om du vill) är också ett sätt att kanalisera de jobbiga känslorna. Samt att det kan vara skönt att få bekräftat av andra att du gör helt rätt som lämnar och att du inte är ensam om att hamna i något sånt här. Känslorna spelar oss ibland spratt och ju mer man påminns om att låta förnuftet råda desto lättare att hålla känslorna stången.

Och kom ihåg att du är värd ALLT gott!

 

[Leansman]

Tusen tack för era svar!

Jag kanske är helt dum men vi har kommit fram till att han ska söka hjälp för sina problem och på så sätt försöka en gång till. Jag står väldigt nära både mina föräldrar, släkt och vänner och de alla har lovat att hjälpa mig och så fort de ser något tecken igen så ska jag lämna honom direkt!

Jag är också en väldigt godtrogen människa som vill se de bästa i allt. Om det inte funkar nu heller har jag verkligen gjort allt för att försöka och jag hoppas till tusen att han på något sätt kan ändra sig. Jag vet att så många säger "de går inte att ändra någon med de beteendet" men jag vill så gärna tro att de går!

 

[farin]

Det går inte att ändra någon med det beteendet, det är ju helt sant.
Men om HAN vill ändra på SITT beteende själv, så kan det vara möjligt. Det kräver mycket av honom, han måste verkligen vara motiverad, envis, ta hjälp, vara lyhörd och ödmjuk, men det kan gå.

Under tiden han gör det måste du vara rädd om dig, hans väg till ett sunt beteende innebär INTE att det är ok att du mår dåligt under tiden. Du måste ta dig själv och dina känslor på allvar och alltid komma ihåg din självrespekt! Det räcker inte att han "ska bli bättre" sen, det måste fungera tillräckligt bra under tiden. Prata mycket med dina föräldrar, släkt och vänner! Och var tydlig mot dig själv och din pojkvän, så fort han säger/gör något som inte känns ok så tala om det. Markera dina gränser, även för dig själv. Kom ihåg att det är inte ditt fel, det är inte ditt beteende som skadar er, det är inte ditt ansvar. Ditt ansvar är att ta hand om dig själv!

 

[Squie]

Oj, Oj, Oj....mina varningssystem triggar igång hårt här och jag hoppas verkligen att jag har fel.

Vad innebär det här beslutet för dig? Hur har dialogen gått? Pågått länge eller är det ett nytt påfund från hans sida? Eller är det du som har gått in o krävt att han ska förändra sig?

Har du läst något om normaliseringsprocessen? OM inte, gör det! För din egen skull. Ta också upp det med nära o kära.

Har du själv funderat något på att söka hjälp för din egen skull? Han är svartsjuk och kontrollerande...o du skriver själv att du har förändrats.

KOM IHÅG!

Du har inget ansvar öht kring honom. Du har BARA ansvar för dig själv!

 

[Modest]

Jag kanske är helt dum men vi har kommit fram till att han ska söka hjälp för sina problem och på så sätt försöka en gång till. Jag står väldigt nära både mina föräldrar, släkt och vänner och de alla har lovat att hjälpa mig och så fort de ser något tecken igen så ska jag lämna honom direkt!

Nu kanske jag är överdrivet pessimistisk, men så som du beskriver hans beteende så vore det ju närmast otroligt att han skulle kunna ändra detta totalt över en natt. Därför borde "något tecken" uppträda tämligen snabbt, kommer du verkligen att lämna då?
Så att du inte bara ok:ar det som en liten grej och fortsätter menar jag, tills en eventuell krasch kommer istället.

 

[Leansman]

Jag ska läsa om normaliseringsprocessen och svara er bättre så fort jag sitter vid en dator, skriver från mobilen nu

 

[Raderad medlem 6459]

Nu kanske jag är överdrivet pessimistisk [...]

Du är inte överdrivet pessimistisk.

@Leansman TS; läs det du själv har skrivit. Läs vad i hela friden han gör mot dig.

"både mina vänner och föräldrar började reagera och säga ifrån, att han inte är snäll mot mig. han har verkligen ändrat mig"

"jag som alltid har varit en väldigt stark person har blivit en svag person som inte längre vet någonting"

"det slutade med att ordningsvakter och polisen kom för att lugna ner situationen. jag har aldrig varit rädd för honom men då blev jag livrädd, jag vet inte hur men på något sätt lyckades han kontrollera sig och slå sönder en husvagn istället för att slå mig"

"han är sjukligt svartsjuk och kontrollerande, har alltid kommentarer om hur jag ser ut, vad jag har på mig osv och han är expert på att få allt att verka som det är mitt fel. han litar inte på mig och tror alltid att jag är otrogen."

"jag vet inte hur många gånger han kollar igenom min mobil eller hur många gånger jag har lovat
att jag aldrig någonsin skulle vara otrogen mot honom"

"det kvittar hur trogen jag är. allt jag gör är fel"


Läs för guds skull. INGEN ska vara med en person som beter sig såhär - INGEN. DET ÄR LIVSFARLIGT. Om detta gällde vem som helst som inte var du; en vän, en syster, en bukefalist - skulle du råda henne att stanna med honom?

Det är jättebra att han söker hjälp - han behöver det verkligen - men du ska inte stanna hos honom nu oavsett. Ni bryter, han söker hjälp och OM och NÄR han mår bättre kan ni se hur ni gör. Hans beteende är LIVSFARLIGT, jag kan inte nog understryka detta. Han ville slå dig men slog sönder en husvagn istället. Tänk om det inte finns polis eller ordningsvakt eller nån annan där nästa gång? Tänk om han slår dig sönder och samman? Du kan inte leva med någon som är direkt farlig för dig.

Snälla kära rara du, var rädd om dig.

 

[Leansman]

Jag har nu läst om normaliseringsprocessen och det var riktigt läskigt hur mycket som stämmer in på vårt förhållande….

"Hon kanske har ångest och känner sig apatisk, som en zombie. Hon har tappat kontakten med sitt jag och förlorat drivkraft, självkänsla och självförtroende."

"Att kanske också lyssna på sin kropp; när någon beter sig illa och går över gränsen kan det kännas i kroppen - kanske i huvudet, eller magen, eller i form av en allmänt skavande, obekväm känsla."

Jag var hos läkaren för ca en månad sen och tog alla möjliga olika blodprover just för att jag mår så dåligt, men alla prover är perfekta! Jag har inte kunnat komma på vad det är som är fel på mig, men nu vet jag. Det är inget fel på mig.

"Men i en relation som präglas av verbal misshandel är det den verbala misshandeln som är själva problemet. Kvinnan kommer dock att uppleva det som om det är sakfrågan som är problemet. Och hon kommer därför att bete sig i enlighet med det och anstränga sig för att få mannen att förstå hennes perspektiv och upplevelser, något som är fruktlöst då mannen endast vill kontrollera henne och ha makt över henne. Han kommer aldrig att höra henne på det sätt hon önskar, och det är därför den verbala misshandeln som är problemet."

Jag måste alltid förklara och försvara mig för allt jag gör. Det stämmer att det verkligen blir till ett normalt beteende.

Något jag undrar är om mannen kan göra detta omedvetet? eller är verbal misshandel alltid medvetet? Jag tror inte min pojkvän fattar själv vad han håller på med och hur ont det gör i mig.

Vad gör jag nu då? Hur lämnar jag en person som jag älskar? Hur kan jag ens älska någon som gör såhär mot mig?

Alla våra gemensamma vänner som vi umgås med? Vi kommer att träffas om vi båda ska fortsätta att umgås med de.

Jag vet att jag måste lämna honom, frågan är bara hur..

 

[Squie]

Jag har nu läst om normaliseringsprocessen och det var riktigt läskigt hur mycket som stämmer in på vårt förhållande….

Jag vet att jag måste lämna honom, frågan är bara hur..

Visst är det läskigt!

Hur? Hur menar du då? Du tar hjälp av nära o kära som du litar på och flyttar. För det är så krasst att ju längre du stannar, desto mer sjunker du i träsket o hamnar i tanken "det är inte så farligt...".

En sådan här sak kommer att visa dig vilka som är dina riktiga vänner...o vilka som inte är det. Det är inte ens säkert att det är ett problem med era gemensamma i slutändan. Det brukar sköta sig själv.

*pepp*

 

[Lovisaleonora]

Jag slår vad om att du redan idag avstår från att göra helt normala saker, för att det blir så jobbigt om/när han får reda på det.

 

[Leansman]

Jag slår vad om att du redan idag avstår från att göra helt normala saker, för att det blir så jobbigt om/när han får reda på det.

Du har helt rätt! Tex att bara smsa en killvän är något jag är livrädd för att göra. Och jag kan försäkra er om att vi verkligen bara är vänner, inte att jag gjort allt möjligt med honom som min pojkvän tror...

 

[Red_Chili]

Något jag undrar är om mannen kan göra detta omedvetet? eller är verbal misshandel alltid medvetet? Jag tror inte min pojkvän fattar själv vad han håller på med och hur ont det gör i mig.

Vad gör jag nu då? Hur lämnar jag en person som jag älskar? Hur kan jag ens älska någon som gör såhär mot mig?

Alla våra gemensamma vänner som vi umgås med? Vi kommer att träffas om vi båda ska fortsätta att umgås med de.

Jag vet att jag måste lämna honom, frågan är bara hur..

Om han förstår så bryr han sig inte, om han inte förstår så kommer det inte gå att få honom att förstå. Oavsett om han förstår eller inte så är han farlig och inte en person du ska umgås med! Strunta i honom, hur han upplever situationen osv. Tänk på dig själv, ditt eget bästa, din överlevnad, sedan drar du, sticker långt därifrån och bryter all kontakt.

Du lämnar honom genom att ta hjälp från pålitliga människor, sticka därifrån och säga åt honom att aldrig i helvete höra av sig mer. Känslor är inte alltid att lita på, framförallt inte i ett sådant här läge. Därför ska du se till att hjärnan bestämmer nu, hur ont det än gör för känslorna. Känslorna kommer bli mer pålitliga sedan, när du på riktigt kommit bort från den där mannen.

Era gemensamma vänner, vill de ens umgås med någon som beter sig så ruttet som den där personen? Jag kan lugnt säga att oavsett hur bra vän jag vore med någon, så hade jag brutit kontakten omedelbums om det dykt upp att personen varit våldsam och respektlös mot sin partner (eller någon annan). Men OM de nu väljer att fortsätta vara vän med den här mannen, se då till att upplysa vännerna om att du inte ska träffa honom och att ni inte kommer hitta på gemensamma aktiviteter där både du och mannen är med. De får helt enkelt välja vem de umgås med, men de kan inte ta med er båda på samma träff.

 

[Lovisaleonora]

Det du går igenom är helt normalt. Bara det är skönt att veta. Det tar ett tag innan sorgen är färdiggråten. Låt det ta den tid det tar. Du kan inte påverka processen, stoppa inte undan den utan lev igenom alla faser så kommer du snabbare ut på andra sidan där solen lyser.

För det gör du.

 

[Leansman]

Ursäkta att jag är så seg på att svara, det har hänt så mycket på sistone...

I går natt (lördag) tog det slut. Vi hade festat på olika ställen och klockan 4 på natten när jag låg och sov kom han instormandes och var helt galen, skrek, slängde saker och slog sönder två tavlor så de va blod och glas överallt... Han har hämtat alla sina saker så nu är de verkligen slut.

Det gör så satans ont! Tårarna bara rinner och rinner, jag mår illa och kan inte äta. Känns som hela kroppen har lagt av. Hur kommer man över en person som man umgåtts med dagligen under två år?