millifjoris
Trådstartare
Ursäkta mig för det dunderlånga inlägget men känner att jag måste få skriva av mig lite, jag vet inte riktigt vad sjutton jag ska göra.. Vad hade ni gjort? Vad är er bedömning av det hela?
Ber om ursäkt om det är lite virrigt, är lite trött såhär på kvällskvisten.
Jag och min sambo har varit tillsammans sedan nyårsafton 2010. Ungefär ett halvår senare fick jag för första gången träffa hans mamma och lillasyster (4 år). Allt gick kanon och alla hade supertrevligt. Jag tyckte om hans mamma och hon verkade tycka om mig också. So far so good..
Vi åkte till Gröna Lund tillsammans sommaren 2012 för att fira lillasysterns födelsedag. Ännu en gång gick allt kanonbra! Jag fick i princip agera barnvakt och åka en massa karuseller etc. Får höra av sambon att hans mamma sagt att "hon kommer att bli en bra mamma" etc. Jag blir såklart superglad och väldigt rörd. Allt verkar fungera superbra!
Det blir aktuellt med bilköp för oss och vi får då ett erbjudande om att köpa mammans och hennes sambos bil. Jag är den med körkort i förhållandet så jag blir ju den som får åka och provköra, såklart! Detta slutar mitt ute i skogen i deras hus. Vi spenderar kvällen tillsammans i skogen och plockar svamp samt snackar häst och annat skoj. Allt ligger på topp och är allmänt bra mellan oss.
Jag har verkligen ansträngt mig och försökt vara så trevlig jag bara kan varje gång vi setts. Jag är den typen av människa som inte fått träna så mycket på att vara social i "normala" sammanhang under mina tonår och därför har jag rätt svårt för att säga "rätt" saker och sådant, men allt verkar ju ha gått bra med "svärmor" hittills. Jag är rätt bitter av mig och låter ofta rätt sur, trots att jag absolut inte är det! Vilket såklart ofta kan misstolkas av personer som inte känner mig.
I våras blev jag rejält förkyld och fick stanna hemma från jobbet. Då berättar sambon att svärmor ska komma på besök med lillasystern senare i veckan och att det vore trevligt om jag hade tid att träffa dom. Jag frågar "ska dom sova över?" och får som svar "vet inte, hon har inte sagt något om det..".
Dagen D kommer och jag öppnar i porten och släpper in sällskapet som består av svärmor + lillasyster + gnällspik till hund (jag har mycket svårt för små hundar som gläfser). Svärmor blir förvånad över att jag är hemma och jag förklarar vänligt att jag varit väldigt förkyld men är på bättringsvägen samt att jag är mycket trött.
Jag väljer sedan att hålla mig lite på min egen kant då jag blir relativt lättretlig när jag är sjuk/trött och känner att jag inte riktigt orkar med en hyperaktiv högljudd 4-åring i kombination med allt annat.
Visar sig snabbt att jodå! Dom ska minsann sova över! Tandborstar läggs nämligen omgående in på gästtoan. Jaha? När tänkte ni informera om detta då? Jag tycker att man i förväg frågar om det är möjligt att stanna över natten, trots att det är sin son och dennes sambo man hälsar på. Speciellt när man inte kommer ensam.
Min sambo gymmar normalt sett Måndag-Onsdag-Fredag. Detta utspelar sig på torsdag eftermiddag och då sambon ska jobba natt (och sluta kl. 6 på morgonen) och sedan, trodde jag, gymma så räknade jag snabbt ut att han skulle vara hemma efter klockan 8 på morgonen. Jag åker till jobbet 07:45. Det innebär alltså att svärmor &co skulle vara ensamma tills dess att min sambo kom hem igen. Därför påpekar jag snabbt att "Bara så att ni vet så drar jag kl. 07:45 imorgon bitti". Detta säger jag enbart för att informera om att lägenheten alltså kommer vara "tom" ett tag, vilket kan vara lite mysko för dom tänkte jag.
Sambon undrar varför jag påpekar det och jag svarar "men du ska väl gymma imorgon? Då kommer ju du hem sent?", men nej, dom har vilovecka. Alltså är "problemet" ur världen i mina ögon.
Svärmor ger sig sedan attan på att "här ska minsann städas!" och insisterar trots mina protester. I mina ögon är hon en gäst och gäster ska inte städa. Framförallt inte en gäst som är sjukpensionär just för att hon städat hela sitt liv.. Men jag ger med mig och säger att visst, kör på! Det är inga problem.
Nästan direkt får jag höra "MEN GUUUUD SÅ MYCKET KLÄDER NI HAR!" utifrån hallen. "Ja, jo det har vi" svarar jag. "Ni använder säker inte ens hälften!" "Jo, allt som står där ute i kassar är nytvättade kläder som vi använt tidigare". "Aha..Ni hade behövt en walk-in-closet..". Jag tar lite illa vid mig av hennes kommentarer, vem är hon att döma vare sig mig eller sin son för hur mycket kläder vi äger? Det är för övrigt inga mängder som inhandlas direkt, det är bara det att jag inte gör mig av med kläder och därför samlas dom på hög i slutändan
Hon tycker bestämt att jag ska boka en tvättid så att hon kan tvätta, vilket jag känner mig mycket obekväm med, så jag säger att det aldrig finns tider mitt på dagen för att det hela ska ebba ut i ingenting.
Vi börjar diskutera tvättmaskin etc. och att det vore trevligt att ha. Jag förklarar att min snälla pappa har erbjudit sig att betala för en tvättmaskin och en diskmaskin så att vi slipper avbetala till en butik utan kan avbetala till honom istället.
"Men Mediamarkt har räntefri avbetalning!" slänger hon snabbt ur sig.
"Ja, jo, det är sant. Men det känns bättre att betala till pappa än till ett företag som det alltid kan bli något skumt med. Dessutom är det inga problem, pappa har råd nu när båda döttrarna flyttat hemifrån och det bara är han och mamma kvar hemma" säger jag med en mild och lite skämtsam ton.
Då säger min sambo "Ja, jag har försökt få honom att berätta hur mycket jag är skyldig för resan till USA förra året men han viftar bara med handen och säger att vi tar det sedan", vilket är mycket sant. För det är så min pappa är.
Så jag säger "Ja mina föräldrar är så. Dom skjuter på det mesta och säger att det löser sig sedan". Då vänder sig svärmor mot mig, tittar mig i ögonen och säger allvarligt "Uppskatta det!".
Nu tar jag riktigt illa vid mig. Den här människan har träffat mina föräldrar EN gång i fem minuter. Vad sjutton vet hon om hur jag visar uppskattning för dom? Mina föräldrar är väl medvetna om hur mycket jag älskar dom och det vet jag, för jag påminner dom om det ofta.
Men jag låter det hela bero, tänker att "hon menar inget illa..". För mig krävs det mycket för att kontrollera ilska, detta var ett sådant tillfälle..
Vi åker till ICA för att handla ingredienser till pannkakor som lillasystern blivit lovad. I bilen blir svärmor smått lyrisk över solnedgången, av någon anledning, och börjar upprepa om och om igen hur fantastisk den är.
"Har du sett så stor solen är?!" och jag svarar med en mycket skämtsam ton "Hah, ja den är väl lika stor som igår vid den här tiden?" varpå jag får till svar "MEN *mitt namn*!". Jag skojar bort den lite olustiga stämningen och säger "Nej men förlåt! Det är din son som smittat av sig lite med sin dryghet" (han är ruggigt dryg på ett charmigt sett, även mot sin egen familj och detta har jag bevittnat).
Då slänger hon denna kommentar i ansiktet på mig.. "Har du PMS eller?!?!". Nu blir jag riktigt irriterad. Att en vän säger så, eller min syster säger så, det är en sak. Men att hon som inte ens träffat mig 5 gånger säger så? Nej, det är fan inte okej. Och hon skojade inte, baserat på tonläget. Så då brister det liiite för mig och jag säger "Nej, jag äter p-piller. Jag får inte PMS längre, det är din son väldigt glad över". Inte det bästa att säga.. men hon blev tyst
Vid hemkomsten börjar jag steka pannkakor. Det är iaf. 12dl smet som ska stekas och när jag lagar mat är jag helst ensam i köket. Jag vill då inte ha både sambo och svärmor röjandes runt i vilket fall
Så jag säger att "nu ska jag börja steka pannkakor så ni får gärna gå ut i vardagsrummet. Jag har en tendens att flänga runt lite och jag vill helst inte råka stöta till någon av er eller så". Dom går iväg och jag sätter igång. Efter sisådär 9dl smet börjar man tröttna lite på att steka pannkakor, så kul är det inte helt enkelt. Detta påpekar jag för min sambo som satt sig vid matbordet i köket för att hålla mig sällskap men ändå vara "ur vägen".
Detta snappar svärmor, som precis klivit över tröskeln, upp och säger genast "jag kan steka klart!" och haffar tag i stekspaden som ligger mot stekpannan. Jag tackar vänligt men bestämt nej och förklarar att jag mer än gärna steker klart pannkakorna.
"Nejnej men jag tar det!" "Det är lugnt, jag gör det. Jag har sagt att jag ska steka pannkakor och det kommer jag också att göra. Det är bara inte så kul att stå och steka pannkakor, men jag gör det gärna."
"Nej men jag gör det" säger hon än en gång samtidigt som hon petar frenetiskt på den stackars ofärdiga pannkakan i stekpannan. Nu blir jag irriterad. Jag har tackat nej flera gånger och sagt att jag vill göra det själv. När jag påbörjar något vill jag också slutföra det, och det på mitt sätt. Så har det ALLTID varit. Så nu säger jag med en relativt irriterad stämma att pannkakan inte är klar och att hon bör sluta peta på den samt att jag själv vill steka klart pannkakorna, då det är jag som påbörjat det.
Det är nu skiten träffar fläkten rent ut sagt. Jag ställer mig vid spisen, hon sätter sig vid bordet och häver ur sig "Vad har du emot mig?!?!".
Detta är alltså en kvinna som jag har träffat relativt få gånger, men som jag alltid betett mig så trevligt jag kan emot. Jag har verkligen ansträngt mig och så vitt jag vet inte gjort något som kan få henne att tro att jag ogillar henne. Och nu detta?
Ber om ursäkt om det är lite virrigt, är lite trött såhär på kvällskvisten.
Jag och min sambo har varit tillsammans sedan nyårsafton 2010. Ungefär ett halvår senare fick jag för första gången träffa hans mamma och lillasyster (4 år). Allt gick kanon och alla hade supertrevligt. Jag tyckte om hans mamma och hon verkade tycka om mig också. So far so good..
Vi åkte till Gröna Lund tillsammans sommaren 2012 för att fira lillasysterns födelsedag. Ännu en gång gick allt kanonbra! Jag fick i princip agera barnvakt och åka en massa karuseller etc. Får höra av sambon att hans mamma sagt att "hon kommer att bli en bra mamma" etc. Jag blir såklart superglad och väldigt rörd. Allt verkar fungera superbra!
Det blir aktuellt med bilköp för oss och vi får då ett erbjudande om att köpa mammans och hennes sambos bil. Jag är den med körkort i förhållandet så jag blir ju den som får åka och provköra, såklart! Detta slutar mitt ute i skogen i deras hus. Vi spenderar kvällen tillsammans i skogen och plockar svamp samt snackar häst och annat skoj. Allt ligger på topp och är allmänt bra mellan oss.
Jag har verkligen ansträngt mig och försökt vara så trevlig jag bara kan varje gång vi setts. Jag är den typen av människa som inte fått träna så mycket på att vara social i "normala" sammanhang under mina tonår och därför har jag rätt svårt för att säga "rätt" saker och sådant, men allt verkar ju ha gått bra med "svärmor" hittills. Jag är rätt bitter av mig och låter ofta rätt sur, trots att jag absolut inte är det! Vilket såklart ofta kan misstolkas av personer som inte känner mig.
I våras blev jag rejält förkyld och fick stanna hemma från jobbet. Då berättar sambon att svärmor ska komma på besök med lillasystern senare i veckan och att det vore trevligt om jag hade tid att träffa dom. Jag frågar "ska dom sova över?" och får som svar "vet inte, hon har inte sagt något om det..".
Dagen D kommer och jag öppnar i porten och släpper in sällskapet som består av svärmor + lillasyster + gnällspik till hund (jag har mycket svårt för små hundar som gläfser). Svärmor blir förvånad över att jag är hemma och jag förklarar vänligt att jag varit väldigt förkyld men är på bättringsvägen samt att jag är mycket trött.
Jag väljer sedan att hålla mig lite på min egen kant då jag blir relativt lättretlig när jag är sjuk/trött och känner att jag inte riktigt orkar med en hyperaktiv högljudd 4-åring i kombination med allt annat.
Visar sig snabbt att jodå! Dom ska minsann sova över! Tandborstar läggs nämligen omgående in på gästtoan. Jaha? När tänkte ni informera om detta då? Jag tycker att man i förväg frågar om det är möjligt att stanna över natten, trots att det är sin son och dennes sambo man hälsar på. Speciellt när man inte kommer ensam.
Min sambo gymmar normalt sett Måndag-Onsdag-Fredag. Detta utspelar sig på torsdag eftermiddag och då sambon ska jobba natt (och sluta kl. 6 på morgonen) och sedan, trodde jag, gymma så räknade jag snabbt ut att han skulle vara hemma efter klockan 8 på morgonen. Jag åker till jobbet 07:45. Det innebär alltså att svärmor &co skulle vara ensamma tills dess att min sambo kom hem igen. Därför påpekar jag snabbt att "Bara så att ni vet så drar jag kl. 07:45 imorgon bitti". Detta säger jag enbart för att informera om att lägenheten alltså kommer vara "tom" ett tag, vilket kan vara lite mysko för dom tänkte jag.
Sambon undrar varför jag påpekar det och jag svarar "men du ska väl gymma imorgon? Då kommer ju du hem sent?", men nej, dom har vilovecka. Alltså är "problemet" ur världen i mina ögon.
Svärmor ger sig sedan attan på att "här ska minsann städas!" och insisterar trots mina protester. I mina ögon är hon en gäst och gäster ska inte städa. Framförallt inte en gäst som är sjukpensionär just för att hon städat hela sitt liv.. Men jag ger med mig och säger att visst, kör på! Det är inga problem.
Nästan direkt får jag höra "MEN GUUUUD SÅ MYCKET KLÄDER NI HAR!" utifrån hallen. "Ja, jo det har vi" svarar jag. "Ni använder säker inte ens hälften!" "Jo, allt som står där ute i kassar är nytvättade kläder som vi använt tidigare". "Aha..Ni hade behövt en walk-in-closet..". Jag tar lite illa vid mig av hennes kommentarer, vem är hon att döma vare sig mig eller sin son för hur mycket kläder vi äger? Det är för övrigt inga mängder som inhandlas direkt, det är bara det att jag inte gör mig av med kläder och därför samlas dom på hög i slutändan
Hon tycker bestämt att jag ska boka en tvättid så att hon kan tvätta, vilket jag känner mig mycket obekväm med, så jag säger att det aldrig finns tider mitt på dagen för att det hela ska ebba ut i ingenting.
Vi börjar diskutera tvättmaskin etc. och att det vore trevligt att ha. Jag förklarar att min snälla pappa har erbjudit sig att betala för en tvättmaskin och en diskmaskin så att vi slipper avbetala till en butik utan kan avbetala till honom istället.
"Men Mediamarkt har räntefri avbetalning!" slänger hon snabbt ur sig.
"Ja, jo, det är sant. Men det känns bättre att betala till pappa än till ett företag som det alltid kan bli något skumt med. Dessutom är det inga problem, pappa har råd nu när båda döttrarna flyttat hemifrån och det bara är han och mamma kvar hemma" säger jag med en mild och lite skämtsam ton.
Då säger min sambo "Ja, jag har försökt få honom att berätta hur mycket jag är skyldig för resan till USA förra året men han viftar bara med handen och säger att vi tar det sedan", vilket är mycket sant. För det är så min pappa är.
Så jag säger "Ja mina föräldrar är så. Dom skjuter på det mesta och säger att det löser sig sedan". Då vänder sig svärmor mot mig, tittar mig i ögonen och säger allvarligt "Uppskatta det!".
Nu tar jag riktigt illa vid mig. Den här människan har träffat mina föräldrar EN gång i fem minuter. Vad sjutton vet hon om hur jag visar uppskattning för dom? Mina föräldrar är väl medvetna om hur mycket jag älskar dom och det vet jag, för jag påminner dom om det ofta.
Men jag låter det hela bero, tänker att "hon menar inget illa..". För mig krävs det mycket för att kontrollera ilska, detta var ett sådant tillfälle..
Vi åker till ICA för att handla ingredienser till pannkakor som lillasystern blivit lovad. I bilen blir svärmor smått lyrisk över solnedgången, av någon anledning, och börjar upprepa om och om igen hur fantastisk den är.
"Har du sett så stor solen är?!" och jag svarar med en mycket skämtsam ton "Hah, ja den är väl lika stor som igår vid den här tiden?" varpå jag får till svar "MEN *mitt namn*!". Jag skojar bort den lite olustiga stämningen och säger "Nej men förlåt! Det är din son som smittat av sig lite med sin dryghet" (han är ruggigt dryg på ett charmigt sett, även mot sin egen familj och detta har jag bevittnat).
Då slänger hon denna kommentar i ansiktet på mig.. "Har du PMS eller?!?!". Nu blir jag riktigt irriterad. Att en vän säger så, eller min syster säger så, det är en sak. Men att hon som inte ens träffat mig 5 gånger säger så? Nej, det är fan inte okej. Och hon skojade inte, baserat på tonläget. Så då brister det liiite för mig och jag säger "Nej, jag äter p-piller. Jag får inte PMS längre, det är din son väldigt glad över". Inte det bästa att säga.. men hon blev tyst
Vid hemkomsten börjar jag steka pannkakor. Det är iaf. 12dl smet som ska stekas och när jag lagar mat är jag helst ensam i köket. Jag vill då inte ha både sambo och svärmor röjandes runt i vilket fall
Så jag säger att "nu ska jag börja steka pannkakor så ni får gärna gå ut i vardagsrummet. Jag har en tendens att flänga runt lite och jag vill helst inte råka stöta till någon av er eller så". Dom går iväg och jag sätter igång. Efter sisådär 9dl smet börjar man tröttna lite på att steka pannkakor, så kul är det inte helt enkelt. Detta påpekar jag för min sambo som satt sig vid matbordet i köket för att hålla mig sällskap men ändå vara "ur vägen".
Detta snappar svärmor, som precis klivit över tröskeln, upp och säger genast "jag kan steka klart!" och haffar tag i stekspaden som ligger mot stekpannan. Jag tackar vänligt men bestämt nej och förklarar att jag mer än gärna steker klart pannkakorna.
"Nejnej men jag tar det!" "Det är lugnt, jag gör det. Jag har sagt att jag ska steka pannkakor och det kommer jag också att göra. Det är bara inte så kul att stå och steka pannkakor, men jag gör det gärna."
"Nej men jag gör det" säger hon än en gång samtidigt som hon petar frenetiskt på den stackars ofärdiga pannkakan i stekpannan. Nu blir jag irriterad. Jag har tackat nej flera gånger och sagt att jag vill göra det själv. När jag påbörjar något vill jag också slutföra det, och det på mitt sätt. Så har det ALLTID varit. Så nu säger jag med en relativt irriterad stämma att pannkakan inte är klar och att hon bör sluta peta på den samt att jag själv vill steka klart pannkakorna, då det är jag som påbörjat det.
Det är nu skiten träffar fläkten rent ut sagt. Jag ställer mig vid spisen, hon sätter sig vid bordet och häver ur sig "Vad har du emot mig?!?!".
Detta är alltså en kvinna som jag har träffat relativt få gånger, men som jag alltid betett mig så trevligt jag kan emot. Jag har verkligen ansträngt mig och så vitt jag vet inte gjort något som kan få henne att tro att jag ogillar henne. Och nu detta?
