Preventiv sjukvård

[nullo-modo]

Finns väl mycket som kan förbättras som tillexempel som hälsoundersökning var tredje till var femte år som man kan få på företagshälsovård och lättare att få hjälp för psykiska problem. Största problemet är väl personalbrist och brist på personer som öht vill jobba inom vården.

 

[Gnist]

På samma vis som vi kvinnor från en viss ålder blir kallade till cellprov och mammografi i preventivt syfte, borde män bli kallade till en prostatakoll.

Sen att det finns mycket inom vården som borde satsas på i fråga om befintliga, konstaterade sjukdomar/diagnoser är faktiskt en helt annan fråga.

 

[Angel]

Svara flera samtidigt, då det är flera som nämnt den psykiska hälsan :

Hur tänker ni att det preventiva där ser ut? Lättare tillgång till samtalsstöd? Jag tänker att det är så svårt idag pga av en brist på utbildad personal (rätt eller fel?) - kan man lösa detta på något annat sätt?

(sorry att mina inlägg kanske mer är frågor än diskussioner, men jag tycker det är intressant och just här har jag egentligen aldrig tänkt längre än ”det hade varit bättre om man lättare kunde få samtalsstöd”, men vad skulle man egentligen kunna göra om det inte finns mer personal att tillgå? )

Jag tror det generellt är ett svårt problem att komma till rätta med. Samtalsstöd kan säkert vara till stor hjälp för många, speciellt de som har någon form av trauma eller själva vet varför de mår dåligt. Men många idag mår ju psykiskt dåligt utan att det finns någon uppenbar orsak. Den typen av sjukdomar är ofta enormt svårbehandlade oavsett om de är fysiska eller psykiska. Det tror jag man måste se mer som ett symtom på ett ohälsosamt samhälle som av någon anledning får människor att må dåligt. Innan vi vet varför det sker så visst går det att ge människor verktyg för att må bättre men många kommer garanterat att fortsätta må psykiskt dåligt eftersom de då blir återkommande utsatta för det som gör att de mår dåligt om grundorsaken är någonting i samhällsklimatet.

 

[Rosett]

Svara flera samtidigt, då det är flera som nämnt den psykiska hälsan :

Hur tänker ni att det preventiva där ser ut? Lättare tillgång till samtalsstöd? Jag tänker att det är så svårt idag pga av en brist på utbildad personal (rätt eller fel?) - kan man lösa detta på något annat sätt?

(sorry att mina inlägg kanske mer är frågor än diskussioner, men jag tycker det är intressant och just här har jag egentligen aldrig tänkt längre än ”det hade varit bättre om man lättare kunde få samtalsstöd”, men vad skulle man egentligen kunna göra om det inte finns mer personal att tillgå? )

Inom psykiatrin får man säkrast hjälp om man är bipolär eller har psykossjukdom. Har man pengar så kan man gå privat förstås men många kan inte det.
Övriga får lätt fel diagnoser. Ingen inom somatiska vården skulle acceptera att ett brutet ben behandlas med en blindtarmsoperation men det är typ så det är inom psykiatrin.
Så det som skulle behövas är en helhetssyn och mer resurser. Rätt insatser i ett tidigt skede. Fast det viktigaste är att psykpersonal behandlar patienter med omtanke och respekt samt att de inte hittar på saker och ljuger i journalen för det får patienten sen dras med i de fortsatta kontakterna.
Jag har själv gått feldiagnosticerad i över 15 år eftersom de bara såg/ser symtomen vart och ett för sig, inte att symtomen ingår i den diagnosen jag borde ha.

Den hjälp som man eventuellt får är oftast kbt och begränsat antal gånger. Så efter kanske 10-20 gånger ska man vara botad, anser de.
Att hinna bygga upp en tillit finns inte på kartan.
Patienter är maskiner som ska botas enligt en mall. De som inte orkar med psykiatrin och /eller får fel diagnos och fel eller ingen behandling väljer ibland att ta sitt liv och då har förstås aldrig psykiatrin något ansvar eftersom det är personens ”eget val”.

Kolla gärna på sidan opsynliga.se, där skickar folk in berättelser om hur psykiatrin fungerar.

 

[Ramona]

På samma vis som vi kvinnor från en viss ålder blir kallade till cellprov och mammografi i preventivt syfte, borde män bli kallade till en prostatakoll.

Det blir de i Västra Götalandsregionen. Året de fyller 50 år.

 

[Lingon]

Svara flera samtidigt, då det är flera som nämnt den psykiska hälsan :

Hur tänker ni att det preventiva där ser ut? Lättare tillgång till samtalsstöd? Jag tänker att det är så svårt idag pga av en brist på utbildad personal (rätt eller fel?) - kan man lösa detta på något annat sätt?

(sorry att mina inlägg kanske mer är frågor än diskussioner, men jag tycker det är intressant och just här har jag egentligen aldrig tänkt längre än ”det hade varit bättre om man lättare kunde få samtalsstöd”, men vad skulle man egentligen kunna göra om det inte finns mer personal att tillgå? )

Jag önskar att man hade sett föräldrar som människor som förtjänar att må bra och inte bara redskap som ska ta hand om barnen.

 

[Ramona]

Herregud, idag finns det ju människor som gjort upprepade suicidförsök som inte får samtal med psykolog. Det är klart att det behövs fler och mer lättillgängliga psykologer.

Det behövs allting egentligen. Och snabbare. En person i min närhet skar handlederna av sig varpå en familjemedlem ringde ambulans. Dessvärre var det tre barn hemma som fick bevittna allting. Ambulanspersonalen sydde ihop handlederna och bad honom söka hjälp på vårdcentralen på måndagen. Detta var en lördag. Så skevt. När de åkte hade de ingen aning om hur barnen hade det eller hur personen mådde. Tack och lov fanns det anhöriga som visste om det och kunde hjälpa till.

 

[Görel]

Det behövs allting egentligen. Och snabbare. En person i min närhet skar handlederna av sig varpå en familjemedlem ringde ambulans. Dessvärre var det tre barn hemma som fick bevittna allting. Ambulanspersonalen sydde ihop handlederna och bad honom söka hjälp på vårdcentralen på måndagen. Detta var en lördag. Så skevt. När de åkte hade de ingen aning om hur barnen hade det eller hur personen mådde. Tack och lov fanns det anhöriga som visste om det och kunde hjälpa till.

Fast de gjorde väl en orosanmälan till socialtjänsten? Som i sin tur har i uppdrag att kolla upp barnens situation?

 

[Red_Chili]

Jag önskar att man hade sett föräldrar som människor som förtjänar att må bra och inte bara redskap som ska ta hand om barnen.

Kan du utveckla det där mer? Jag har inga barn, inga i min närhet osv, så jag vet inget om hur det är att vara förälder mer än att det känns bra att vi har föräldraledighet, barnbidrag, gratis skola osv för att underlätta för alla föräldrar och barn.

 

[Lingon]

Kan du utveckla det där mer? Jag har inga barn, inga i min närhet osv, så jag vet inget om hur det är att vara förälder mer än att det känns bra att vi har föräldraledighet, barnbidrag, gratis skola osv för att underlätta för alla föräldrar och barn.

Det började redan när min dotter föddes. Hon föddes ca en månad för tidigt och fick ligga på neonatalavdelningen i 1-2 veckor. Jag var inskriven på BB och hon på neo. För min man fanns det ingen plats. Förutom om jag gick med på att bli utskriven helt för då kunde vi få ett rum på neonatalavdelningen så vi båda kunde få vara nära vår dotter. Alternativet var att han skulle pendla varje dag mellan hemmet och sjukhuset i en annan stad. Jag gick naturligtvis med på det eftersom jag ville vara nära henne och jag behövde min man hos mig och han ville naturligtvis vara nära henne också. Men jag mådde inte alls bra mentalt, förmodligen var jag i chock. Jag pratade med de på neo om detta men sjukhuset gjorde inget eftersom de inte kände nåt som helst ansvar för mig längre då jag hade gått med på att skrivas ut. De sa rakt ut att om jag fortfarande hade varit inskriven på BB hade de hjälpt mig. Men som utskriven och med barn på neo var jag bara ett redskap som de hade till sitt förfogande i vården av mitt barn. Jag gick enbart med på att skrivas ut för att det var enda chansen att få vara nära mitt barn och ha min man hos mig som hjälp. Ren och skär utpressning!

 

[MiniLi]

Svara flera samtidigt, då det är flera som nämnt den psykiska hälsan :

Hur tänker ni att det preventiva där ser ut? Lättare tillgång till samtalsstöd? Jag tänker att det är så svårt idag pga av en brist på utbildad personal (rätt eller fel?) - kan man lösa detta på något annat sätt?

(sorry att mina inlägg kanske mer är frågor än diskussioner, men jag tycker det är intressant och just här har jag egentligen aldrig tänkt längre än ”det hade varit bättre om man lättare kunde få samtalsstöd”, men vad skulle man egentligen kunna göra om det inte finns mer personal att tillgå? )

Jag begriper nog inte hur samtal vid psykisk ohälsa skulle vara prevention? Det är ju behandling.
Preventiva åtgärder skulle i min värld vara olika former av samhällsförändringar som gör att folk inte utvecklar psykisk ohälsa alls

 

[Nahar]

Jag begriper nog inte hur samtal vid psykisk ohälsa skulle vara prevention? Det är ju behandling.
Preventiva åtgärder skulle i min värld vara olika former av samhällsförändringar som gör att folk inte utvecklar psykisk ohälsa alls

Jag tror att båda behövs. Alltså, en väldigt stor del skulle blir bättre av samhällsförändringar, men det kommer ändå finnas de som har mår dåligt av olika anledningar och behöver någon att prata med. Då tycker jag att det måste vara tillgängligt vid första tanken på att något känns fel och att personen behöver stöd, inte när personen redan utvecklat någon sjukdom.

 

[MiniLi]

Jag tror att båda behövs. Alltså, en väldigt stor del skulle blir bättre av samhällsförändringar, men det kommer ändå finnas de som har mår dåligt av olika anledningar och behöver någon att prata med. Då tycker jag att det måste vara tillgängligt vid första tanken på att något känns fel och att personen behöver stöd, inte när personen redan utvecklat någon sjukdom.

Ja det tycker jag också, men det är fortfarande inte prevention utan behandling.

 

[movi]

Jag kan ju bara prata för mig själv, men eftervården efter en hjärntumörsoperation behöver förbättras. När jag blev utskriven efter 5 dagar så var jag tydligen frisk.
Jag hade turen att ha fina vänner och familj att prata med, men har man inte det så är risken deprission stor. Det är ett stort ingrepp man går igenom och många frågor har man. .

Jag fick fylla i enkäter efter min op, där efterlyste jag samtalskontakter/stöd. Som det är nu får man klara sig helt själv, och man har inte riktigt orken att jaga själv straxt efter en op.

 

[Nahar]

Ja det tycker jag också, men det är fortfarande inte prevention utan behandling.

Nja, tycker det är svårt att dra den gränsen så. Du är inte automatiskt sjuk bara för att du går till läkaren, så varför skulle du vara automatiskt sjuk för att du går till psykolog?

 

[MiniLi]

Nja, tycker det är svårt att dra den gränsen så. Du är inte automatiskt sjuk bara för att du går till läkaren, så varför skulle du vara automatiskt sjuk för att du går till psykolog?

Ja det finns ju såklart psykologsamtal som handlar om andra saker än behandling, men även när man tex går i privat terapi (utan att ha någon diagnos) så brukar det från psykologernas håll räknas som behandling.

Prevention skulle väl (från mitt perspektiv) handla om samhällsförändringar som tex leder till att alla vågar prata med närstående om sina känslor osv. Det räcker ju jättelångt när det inte handlar om sjukdom.

 

[Nahar]

Ja det finns ju såklart psykologsamtal som handlar om andra saker än behandling, men även när man tex går i privat terapi (utan att ha någon diagnos) så brukar det från psykologernas håll räknas som behandling.

Prevention skulle väl (från mitt perspektiv) handla om samhällsförändringar som tex leder till att alla vågar prata med närstående om sina känslor osv. Det räcker ju jättelångt när det inte handlar om sjukdom.

Då är det väl mer en definitionsfråga, och vi är egentligen överens. Däremot så tror jag att det i många fall är önskvärt att prata med psykolog och inte närstående, så allt löses inte med hjälp av mer öppenhet. Det blir ju lite som att säga att om fler mediciner är receptfria så behövs inte läkare.

 

[MiniLi]

Då är det väl mer en definitionsfråga, och vi är egentligen överens. Däremot så tror jag att det i många fall är önskvärt att prata med psykolog och inte närstående, så allt löses inte med hjälp av mer öppenhet. Det blir ju lite som att säga att om fler mediciner är receptfria så behövs inte läkare.

Jag är ju psykolog själv så jag tycker självklart att det skulle finnas enklare tillgång till just psykologer, men jag tror att det är viktigare att utveckla samhället så att månniskor mer kan och vågar vända sig till personer som de faktiskt har en relation till. Gärna också att vissa kunskaper i samhället ökar så att man kan få enkelt stöd av sina nära. Tex om alla skulle lära sig lite mer om ångest så skulle folk kunna stötta sina nära mer när de får naturliga ångestreaktioner.

Men ja jag tror vi är överens

 

[95johsv]

Jag skulle vilja se regelbunden koll av magtarmscancer. Ett enkelt bajsprov skickas in till ett labb, behövs inte ens ett besök utan alla kan få det hemskickat under födelsedagsmånaden eller något. Tror det skulle göra skillnad förutom det som redan nämnts om att de cancerpatienter som finns borde deras avkomma om sådan finnes screenas. Samma gäller de med starr av något slag, deras avkomma borde också få information att de bör kolla trycket och tas in tidigare!

 

[Angel]

Jag skulle vilja se regelbunden koll av magtarmscancer. Ett enkelt bajsprov skickas in till ett labb, behövs inte ens ett besök utan alla kan få det hemskickat under födelsedagsmånaden eller något. Tror det skulle göra skillnad förutom det som redan nämnts om att de cancerpatienter som finns borde deras avkomma om sådan finnes screenas. Samma gäller de med starr av något slag, deras avkomma borde också få information att de bör kolla trycket och tas in tidigare!

Nackdelen med alla former av screeningar är att det alltid blir falskt positiva svar som får en enorm mängd människor att må psykiskt dåligt över att de plötsligt får veta att de antagligen är sjuka och sen får de slussas runt i vården och genomgå, ofta otrevliga eller smärtsamma, undersökningar som sen till slut visar att det inte är något fel alls. Varefter det skickas ut ett brevsvar och sen är det inte mer med det... nä, jag vill faktiskt inte alls ha fler screeningar för saker efter att ha blivit utsatt för just det.