- Svar: 30
- Visningar: 4 909
Som en person med flera hälsoproblem genom livet som vården inte har kunnat hjälpa, så har jag kommit att fundera en hel del över just det här med sjukvården.
När jag med förlorad hälsa lämnades åt mitt eget öde för 11 år sedan så genomgick jag en jättestor förtroendekris, som ändrade hela min bild av vården. Jag hade dittills trott att sjukvården allenarådande hade ansvar för min hälsa, och att de hade alla svar. Jag trodde att om man blev sjuk vände man sig till sjukvården, och fick hjälp att bli frisk. Att jag sedan barn hade hälsoproblem som sjukvården inte hade kunnat hjälpa mig med (ffa hudproblem och orkeslöshet), trodde jag på något märkligt sätt berodde på att jag var dum i huvudet och misskötte mig på något vis, eller inte var ”värd” att få hjälp. Dvs att det var mitt eget fel och att jag fick skylla mig själv.
När jag sedan hamnade i situationen att jag inte längre klarade av att sköta mitt jobb eller mitt liv och varken kropp eller hjärna funkade som de skulle, och desperat och skamsen sökte sjukvården men fick till svar ”Det är inget fel på dig. Åk hem och vila lite, läs en bok kanske, så känns det snart bättre ska du se.” – då brast det. Hela min världsbild förändrades, och jag förstod att sjukvården inte var den gud jag hade vuxit upp med att tro på. Jag fann mig plötsligt lämnad helt ensam.
Det var då jag konstaterade att om jag ville försöka få tillbaks ett liv värt att leva så var jag tvungen att påbörja mitt eget hälsodetektivarbete, och började från noll med att försöka ta reda på vad hälsa egentligen ÄR och vad som bygger hälsa. Jag minns att jag inte hade nån aning om ens var jag skulle börja leta, men köpte tidningen ”Hälsa” för det lät ju åtminstone som något som hade med ämnet att göra...
Jag kunde knappt nånting alls inom området. I min värld var min hälsa sjukvårdens ansvar, och det var nånting jag som lekman absolut INTE skulle in och försöka pilla själv i!
Sen dess har jag utbildat mig på många olika sätt, i allt från grundläggande cellbiologi till tankens kraft/healing. Tagit till mig en massa, förkastat en del. Försökt hitta mönster och få en övergripande förståelse. För ett år sedan kände jag att jag hade kommit fram till någon slags slutsats om vad som faktiskt bygger hälsa, och landade i något som jag sammanfattade under 8 rubriker, eller ”grundstenar för självläkning och hälsomässig balans”: sömnvanor, kost, rörelse, livsnjutning, avstressning, goda relationer, andning och tarmhälsa. För kroppen är fantastisk på självläkning, om den bara får möjlighet.
Jag var länge ute efter att försöka hitta specifika åtgärder för specifika problem (typ ”om du har en viss typ av hudproblem ska du äta A-vitamin”) eller hitta förklaringar på problem genom obalans i något specifikt hormon som man skulle kunna rätta till, men insåg tillslut hur fantastiskt sammanvävt allt i kroppen är och att allt verkligen hänger ihop helt och hållet. Blir det obalans i någon ända av kroppens system så kan det likt en dominoeffekt sprida sig till resten av kroppen. Både psykiskt och fysiskt. Vi är en helhet. Hela livsstilen och alla ”grundstenar” spelar roll. Känner man sig till exempel ensam och/eller otillräcklig i allt för stor utsträckning i sitt liv så kan kroppens stressystem slås på, och då kan vi få svårt att sova, vilket kan ställa till det med blodsockerregleringen, vilket även kan ställa till det med hunger- och mättnadshormonerna och/eller könshormonerna och sköldkörtelhormonerna, och stressen kan också göra att vi kan få problem med matsmältningen och svårt att ta upp tillräckligt med näring, vilket kan påverka alla möjliga delar av kroppen....
Precis när jag hade landat i min slutsats och känsla av att jag äntligen började förstå grunderna för hälsa, så hittade jag Anna Sparres podd 4Health, och har passionerat lyssnat igenom snart alla avsnitt i hela podden. Helt underbar podcast för den hälsointresserade! Särskilt eftersom hon informerar på ett så sakligt och balanserat sätt, med ett neutralt förhållningssätt som jag annars har tyckt kan vara lite svårt att hitta i hälsokretsar. Det är ofta det propageras starkt och lite ensidigt för en viss lära, behandling, diet, kosttillskott eller någon viss terapi som sägs kunna ”frälsa allt och alla och hjälpa mot allt”. Typ. Gärna kryddat med lite bitterhet mot de som inte håller med - både från skolmedicinens och alternativmedicinens sida. Jag upplever att många gärna bemöter de som väljer någon annan väg med förakt och förlöjligande (=härskarteknik...).
Inget av de sätten att uttrycka sig på eller framföra information på tilltalar mig. Och utifrån den ståndpunkten fann jag Annas podd som ett vattenhål.
Det var i Annas podd jag kom i kontakt med begreppet funktionsmedicin. Ett begrepp som var mig helt obekant innan jag började lyssna. Men jag upptäckte till min förtjusning att funktionsmedicinen förhåller sig till hälsa på ett holistiskt sätt med utgångspunkt i vetenskap för att söka orsaker till problem, istället för att bara koncentrera sig på symptomlindring. Och att funktionsmedicinen använder en matris med bl a fem livsstilsfaktorer – sömn och avslappning, motion och rörelse, nutrition, stress samt relationer – som till väldigt stor del liknar mina 8 grundstenar som jag själv hade kommit fram till.
Alltså väldigt likt vad jag själv hade landat i! Här finns ju faktiskt ett medicinskt system som jag känner mig mer hemma i. Coolt!
Det som har förvånat mig längs vägen är faktiskt hur pass många människor det finns som känner att de inte har fått bra hjälp av skolmedicinen (det är alltså inte bara jag). Jag upplever att det finns ganska många människor med svårförklarliga symptom såsom trötthet/orkeslöshet, smärtproblematik, psykiskt dåligt mående, eller andra ”diffusa” symptom som omkullkastar hela livskvalitén, som det nuvarande skolmedicinska systemet inte kan hjälpa. Och även om jag tycker att skolmedicinvården absolut kan vara bra och ha sina fördelar i vissa lägen, så kan jag inte låta bli att konstatera att det finns en del problem med det skolmedicinska system som är förhärskande i vår sjukvård idag. Det finns absolut problem med alternativen också – det är inte det jag säger. Men jag har flera gånger stött på människor som direkt ger en foliehattsstämpel om man råkar vara kritisk mot skolmedicinen – som att den inte får kritiseras. Och den inställningen gör mig obehaglig till mods. För det finns folk som får hjälp av skolmedicinen, och det finns de som inte får hjälp. Det finns de som får hjälp av något annat medicinskt system (som funktionsmedicin, traditionell kinesisk medicin, ayurveda, homeopati - för att nämna några exempel), och det finns de som inte får hjälp. Det finns de som mår dåligt av biverkningar från skolmedicinska preparat, och det finns de som mår dåligt av behandlingar inom andra medicinska system.
Här hävdas det ofta att det behöver finnas vetenskapliga bevis. Och det tycker jag också är bra. Men begreppet ”vetenskapliga bevis” är en djungel. Inom funktionsmedicinen t ex så lutar man sig bara mot sånt som är vetenskapligt bevisat. Ändå arbetar man på ett helt annat sätt där än inom skolmedicinen. Och inom traditionell kinesisk medicin arbetar man med energisystemet, som vi knappt ens har hunnit börja nosa på inom vetenskapen än, även om det har använts praktiskt i hur många år som helst.
Och så är vi ju individer. I vetenskapliga test finns det alltid prickar som faller långt utanför det generella resultatet. Tänk om jag råkar vara en sån prick vid något tillfälle? Då vill jag gärna ha utrymme för att få vara det. Att inte tillåta någon annan vård än den som majoriteten utifrån vetenskapliga tester fungerar efter, är att utestänga alla som inte tillhör majoriteten. Läskigt, om du frågar mig.
Och så är det många som nämner ordet ”placebo”, som om det vore något man helst vill spotta ut och trampa på. Men fatta vilken makt det finns i placebo!! Det som verkligen betyder något både för produktiviteten, samhällsnyttan, individen och livskvalitén måste ju ändå vara hur man själv upplever att man mår. Det blir ju en fantastisk skillnad för mig som individ om jag upplever att jag är sjuk och inte kan jobba eller leva ett normalt liv, jämfört med om jag upplever att jag är frisk och mår bra!
Är det liksom inte det som måste vara själva poängen med hälsa egentligen?! = Hur jag själv upplever att jag mår?!
Dvs att få någon att uppleva sig själv som frisk, lite oavsett vad provsvaren säger (Det var det som hände mig – jag var för sjuk för att klara av mitt liv men alla provsvar var OK och läkaren sa då att jag var frisk. Jag var oändligt långt ifrån frisk, kan jag berätta. Men det struntade läkaren i, för provsvaren var det som gällde. Helt galet, tycker jag!)
Placebo måste ju vara the shit! Det om något är väl ett område som skulle vara högintressant att förstå och bemästra!
(Här måste jag bara få göra ett till instick: Jag var på en föreläsning en gång med en föreläsare som forskar en del om placebo, och han pratade om att det finns ett ”placebocentrum” i hjärnan som styr vår benägenhet att känna oss friska, och att det fanns tecken på att detta centrum var förminskat eller hade lägre aktivitet hos t ex fibromyalgipatienter. Hur intressant är inte det?!)
(forts. nedan)
När jag med förlorad hälsa lämnades åt mitt eget öde för 11 år sedan så genomgick jag en jättestor förtroendekris, som ändrade hela min bild av vården. Jag hade dittills trott att sjukvården allenarådande hade ansvar för min hälsa, och att de hade alla svar. Jag trodde att om man blev sjuk vände man sig till sjukvården, och fick hjälp att bli frisk. Att jag sedan barn hade hälsoproblem som sjukvården inte hade kunnat hjälpa mig med (ffa hudproblem och orkeslöshet), trodde jag på något märkligt sätt berodde på att jag var dum i huvudet och misskötte mig på något vis, eller inte var ”värd” att få hjälp. Dvs att det var mitt eget fel och att jag fick skylla mig själv.
När jag sedan hamnade i situationen att jag inte längre klarade av att sköta mitt jobb eller mitt liv och varken kropp eller hjärna funkade som de skulle, och desperat och skamsen sökte sjukvården men fick till svar ”Det är inget fel på dig. Åk hem och vila lite, läs en bok kanske, så känns det snart bättre ska du se.” – då brast det. Hela min världsbild förändrades, och jag förstod att sjukvården inte var den gud jag hade vuxit upp med att tro på. Jag fann mig plötsligt lämnad helt ensam.
Det var då jag konstaterade att om jag ville försöka få tillbaks ett liv värt att leva så var jag tvungen att påbörja mitt eget hälsodetektivarbete, och började från noll med att försöka ta reda på vad hälsa egentligen ÄR och vad som bygger hälsa. Jag minns att jag inte hade nån aning om ens var jag skulle börja leta, men köpte tidningen ”Hälsa” för det lät ju åtminstone som något som hade med ämnet att göra...
Jag kunde knappt nånting alls inom området. I min värld var min hälsa sjukvårdens ansvar, och det var nånting jag som lekman absolut INTE skulle in och försöka pilla själv i!Sen dess har jag utbildat mig på många olika sätt, i allt från grundläggande cellbiologi till tankens kraft/healing. Tagit till mig en massa, förkastat en del. Försökt hitta mönster och få en övergripande förståelse. För ett år sedan kände jag att jag hade kommit fram till någon slags slutsats om vad som faktiskt bygger hälsa, och landade i något som jag sammanfattade under 8 rubriker, eller ”grundstenar för självläkning och hälsomässig balans”: sömnvanor, kost, rörelse, livsnjutning, avstressning, goda relationer, andning och tarmhälsa. För kroppen är fantastisk på självläkning, om den bara får möjlighet.
Jag var länge ute efter att försöka hitta specifika åtgärder för specifika problem (typ ”om du har en viss typ av hudproblem ska du äta A-vitamin”) eller hitta förklaringar på problem genom obalans i något specifikt hormon som man skulle kunna rätta till, men insåg tillslut hur fantastiskt sammanvävt allt i kroppen är och att allt verkligen hänger ihop helt och hållet. Blir det obalans i någon ända av kroppens system så kan det likt en dominoeffekt sprida sig till resten av kroppen. Både psykiskt och fysiskt. Vi är en helhet. Hela livsstilen och alla ”grundstenar” spelar roll. Känner man sig till exempel ensam och/eller otillräcklig i allt för stor utsträckning i sitt liv så kan kroppens stressystem slås på, och då kan vi få svårt att sova, vilket kan ställa till det med blodsockerregleringen, vilket även kan ställa till det med hunger- och mättnadshormonerna och/eller könshormonerna och sköldkörtelhormonerna, och stressen kan också göra att vi kan få problem med matsmältningen och svårt att ta upp tillräckligt med näring, vilket kan påverka alla möjliga delar av kroppen....
Precis när jag hade landat i min slutsats och känsla av att jag äntligen började förstå grunderna för hälsa, så hittade jag Anna Sparres podd 4Health, och har passionerat lyssnat igenom snart alla avsnitt i hela podden. Helt underbar podcast för den hälsointresserade! Särskilt eftersom hon informerar på ett så sakligt och balanserat sätt, med ett neutralt förhållningssätt som jag annars har tyckt kan vara lite svårt att hitta i hälsokretsar. Det är ofta det propageras starkt och lite ensidigt för en viss lära, behandling, diet, kosttillskott eller någon viss terapi som sägs kunna ”frälsa allt och alla och hjälpa mot allt”. Typ. Gärna kryddat med lite bitterhet mot de som inte håller med - både från skolmedicinens och alternativmedicinens sida. Jag upplever att många gärna bemöter de som väljer någon annan väg med förakt och förlöjligande (=härskarteknik...).
Inget av de sätten att uttrycka sig på eller framföra information på tilltalar mig. Och utifrån den ståndpunkten fann jag Annas podd som ett vattenhål.
Det var i Annas podd jag kom i kontakt med begreppet funktionsmedicin. Ett begrepp som var mig helt obekant innan jag började lyssna. Men jag upptäckte till min förtjusning att funktionsmedicinen förhåller sig till hälsa på ett holistiskt sätt med utgångspunkt i vetenskap för att söka orsaker till problem, istället för att bara koncentrera sig på symptomlindring. Och att funktionsmedicinen använder en matris med bl a fem livsstilsfaktorer – sömn och avslappning, motion och rörelse, nutrition, stress samt relationer – som till väldigt stor del liknar mina 8 grundstenar som jag själv hade kommit fram till.
Alltså väldigt likt vad jag själv hade landat i! Här finns ju faktiskt ett medicinskt system som jag känner mig mer hemma i. Coolt!
Det som har förvånat mig längs vägen är faktiskt hur pass många människor det finns som känner att de inte har fått bra hjälp av skolmedicinen (det är alltså inte bara jag). Jag upplever att det finns ganska många människor med svårförklarliga symptom såsom trötthet/orkeslöshet, smärtproblematik, psykiskt dåligt mående, eller andra ”diffusa” symptom som omkullkastar hela livskvalitén, som det nuvarande skolmedicinska systemet inte kan hjälpa. Och även om jag tycker att skolmedicinvården absolut kan vara bra och ha sina fördelar i vissa lägen, så kan jag inte låta bli att konstatera att det finns en del problem med det skolmedicinska system som är förhärskande i vår sjukvård idag. Det finns absolut problem med alternativen också – det är inte det jag säger. Men jag har flera gånger stött på människor som direkt ger en foliehattsstämpel om man råkar vara kritisk mot skolmedicinen – som att den inte får kritiseras. Och den inställningen gör mig obehaglig till mods. För det finns folk som får hjälp av skolmedicinen, och det finns de som inte får hjälp. Det finns de som får hjälp av något annat medicinskt system (som funktionsmedicin, traditionell kinesisk medicin, ayurveda, homeopati - för att nämna några exempel), och det finns de som inte får hjälp. Det finns de som mår dåligt av biverkningar från skolmedicinska preparat, och det finns de som mår dåligt av behandlingar inom andra medicinska system.
Här hävdas det ofta att det behöver finnas vetenskapliga bevis. Och det tycker jag också är bra. Men begreppet ”vetenskapliga bevis” är en djungel. Inom funktionsmedicinen t ex så lutar man sig bara mot sånt som är vetenskapligt bevisat. Ändå arbetar man på ett helt annat sätt där än inom skolmedicinen. Och inom traditionell kinesisk medicin arbetar man med energisystemet, som vi knappt ens har hunnit börja nosa på inom vetenskapen än, även om det har använts praktiskt i hur många år som helst.
Och så är vi ju individer. I vetenskapliga test finns det alltid prickar som faller långt utanför det generella resultatet. Tänk om jag råkar vara en sån prick vid något tillfälle? Då vill jag gärna ha utrymme för att få vara det. Att inte tillåta någon annan vård än den som majoriteten utifrån vetenskapliga tester fungerar efter, är att utestänga alla som inte tillhör majoriteten. Läskigt, om du frågar mig.
Och så är det många som nämner ordet ”placebo”, som om det vore något man helst vill spotta ut och trampa på. Men fatta vilken makt det finns i placebo!! Det som verkligen betyder något både för produktiviteten, samhällsnyttan, individen och livskvalitén måste ju ändå vara hur man själv upplever att man mår. Det blir ju en fantastisk skillnad för mig som individ om jag upplever att jag är sjuk och inte kan jobba eller leva ett normalt liv, jämfört med om jag upplever att jag är frisk och mår bra!
Är det liksom inte det som måste vara själva poängen med hälsa egentligen?! = Hur jag själv upplever att jag mår?!
Dvs att få någon att uppleva sig själv som frisk, lite oavsett vad provsvaren säger (Det var det som hände mig – jag var för sjuk för att klara av mitt liv men alla provsvar var OK och läkaren sa då att jag var frisk. Jag var oändligt långt ifrån frisk, kan jag berätta. Men det struntade läkaren i, för provsvaren var det som gällde. Helt galet, tycker jag!)
Placebo måste ju vara the shit! Det om något är väl ett område som skulle vara högintressant att förstå och bemästra!
(Här måste jag bara få göra ett till instick: Jag var på en föreläsning en gång med en föreläsare som forskar en del om placebo, och han pratade om att det finns ett ”placebocentrum” i hjärnan som styr vår benägenhet att känna oss friska, och att det fanns tecken på att detta centrum var förminskat eller hade lägre aktivitet hos t ex fibromyalgipatienter. Hur intressant är inte det?!)
(forts. nedan)
