Plötsligt morrande, en åldersgrej?

[Docka]

Min BC har precis fyllt två år, är precis så pigg och glad som en ung BC är och älskar att vi börjat träna agility!
Han har alltid fått mycket motion, bra mat och tack vare mina jobb så är han ensam minimalt och ute i naturen maximalt.
Det har aldrig varit några som helst problem med hans beteende vare sig mot oss (mig själv och pojkvän), andra hundar eller människor, men plötsligt har han börjat morra. Han har bara gjort det en gång med mig för några veckor sedan, men han hade ett extra gott ben vid tillfället så även om han aldrig gjort det innan så brydde jag mig inte speciellt.
Men han gör det nästan dagligen mot min husse, och efter att ha försökt "vänta ut det" i några veckor nu utan att det blir bättre så känner jag att jag ville fråga om råd här på buke.

Han gör det endast vid två tillfällen, men som sagt regelbundet:
1. Om han har ett ben och husse går förbi/ är i närheten/tittar på honom.
2. När jag inte är hemma (jobbar natt) och de två går och lägger sig ihop, och husse klappar honom god natt. Detta vare sig hunden är i sängen eller på golvet bredvid sängen, där han oftast sover.

Jag vill påpeka här att jag sett detta hända, och hunden i fråga blir "jätteledsen" när han gjort det. Han får den där typiska BC-blicken och verkar skämmas ihjäl, precis som om han vet att han inte borde göra det, men ändå gör han det igen?

Faktorer som jag tror kan spela roll men som ändå inte hjälper mig förstå hur jag ska lösa det här:
1. Ålder/könsmognad? Hunden visar inget annat hormonellt beteende, har inget direkt ökat intresse för tikar om de löpare och har aldrig "juckat" på något i hela sitt liv. Men jag tänker att han kanska har en liten testosteron boost och vill tänja på gränser? Han är okastrerad, och vi känner oss kluvna inför en kastrering eftersom han är mer åt det osäkra hållet än det överkaxiga... Plus att han sagt inte har några andra problem man kan skylla kulorna för....
2. Husse är ganska "stor och läskig" i sitt kroppspråk. Djup röst, 195 lång... Hunden har som sagt inte brytt sig innan men han kanske gör det nu?
3. De första gångerna han morrande och jag inte visste om det/var där blev husse rädd och arg på honom och sa ifrån, se nu punkt 2, så jag är rätt säker på att det gjort saken värre.... Nu höjer han inte rösten utan säger mer i vanlig ton "Men du, varför morrar du för?".
4. Hunden fick ordentligt med stryk av en schäfer på en agility träning, och även om han tog det väldigt bra där och då så känner jag att han generellt tappat lite självförtroende sedan dess...
(Notera: hunden är aldrig aldrig aggressiv, attacken var helt oprovocerade och han försökte bara försvara sig inte gå till motattack)

Så, några idéer eller förslag om hur vi kan få tillbaka husfriden?
Jag vill även nämna att jag vet inte hur mycket av de signalerna hunden snappar upp, men husse blir jätteledsen varje gång det här händer det. Han känner att hunden inte tycker om honom längre och blir helt uppgiven.

Vi har som sagt provat att säga ifrån (vilket husse nu vet inte var bra, men hans erfarenhet av hundar är väldigt "old school"), att ignorera och att jobba med positiv förstärkning - men inget verkar ge resultat.
Jag vet att det kan ta lång tid med det känns som om det snarare blir värre än bättre!?

Just nu har jag en ledsen/oräker/morrig hund och en ledsen uppgiven husse! Help please!

 

[Migo]

Morrar, men vad mer gör han? Hur ser han ut? Vad händer när ni bara ignorerar det?

Det kan vara att en växande integritet kommer med stigande ålder, att han förknippar sambon med nått obehagligt eller nått helt annat.

Min Boss började så där, i hans fall kröp det fram att det ligger i linjerna med social osäkerhet som slår över i aggression.

 

[Lovisaleonora]

Har en annan ras med mer försvar, som sysslar med samma sak. Äldre, och där är det ett etablerat beteende som gett honom fördelar tidigare (omplacering).

Nr 1 för mig är att inte trigga situationerna, för väl där blir det lätt värre för varje månad som går. Inga ben eller annan resurs som ska försvaras.

Sedan brukar jag hantera det genom att dirigera bort hunden. Är det ett klart försvar, att hunden ställer sig emellan mig och resursen, visar jag ut honom (han blir förvisad ur flocken), är det ett enkelt morrande som markering får han gå och lägga sig på annat ställe och sura där istället. Man får inte vara inkluderad när man uppför sig som en sur gammal golvmopp. Däremot gör jag ingen stor sak av det utan mer "ska du uppföra dig så där får du gå och lägga dig i hallen, ut med dig". Däremot är det obevekligen hallen som gäller.

Nu vill jag inte säga vad du ska göra, jag är inte van vid rasen och har inte sett situationen men tycker det är en mild korrigering att be hunden avlägsna sig ur situationen. I ert fall, ut ur sovrummet t ex.

 

[snorp]

Om en hund plötsligt ändrar beteende skulle jag kolla om den har ont någonstans. Jag skulle boka tid hos veterinär och eventuellt fysioterapeut.

 

[Docka]

Tack allihopa!
Först och främst så ÄR han kollad av veterinär (skylle sagt det, sorry), och är i fin fin hälsa och kondition.

Angående vad han gör mer när han morrar så ser han som sagt super skamsen ut, stooora ögon och öronen bakåt - som en ledsen sälunge. Han visar aldrig tänderna eller ser arg/irriterad/aggressiv ut, och jag tror aldrig han skulle bitas. Han bara tittar med de där stora ögonen och mullrar långt ner i halsen.
Om man ignorerar honom eller säger "men du, varför morrar du för?" så bara fortsätter han med säl-uttrycket och eventuellt morrar igen. Och om man (husse) hamnar i samma situation igen så händer exakt samma sak.
Vi har aldrig tagit mat/ben ifrån honom, och ibland bjuder han till och med in mig att leka med ben (om han tröttnat på att gnaga för tillfället).
Men ben/mat morrandet är mer logiskt för mig än sovrummet? Jag vet att hundar kan försvara viloplatser, men vi har alltid sovit tillsammans i sovrummet....

När de två inte är i dessa situationer, så är de bra kompisar! Busar och myser....
Hunden är liksom trygg med husse då, och faktiskt föredrar att busa med honom.

Vi provade ett tag att som sagt undvika problemet med att inte ge honom några ben, men han varvar ner så fint genom att tugga så det vore synd om det var enda lösningen... Oh det löser ju inte sovrums problemet, om vi inte skixkar ut honom. Fast om problemet är att han är otrygg av någon anledning i de situationerna, så känns det lite grymt att exkludera honom från flocken ?

 

[Migo]

Tack allihopa!
Först och främst så ÄR han kollad av veterinär (skylle sagt det, sorry), och är i fin fin hälsa och kondition.

Angående vad han gör mer när han morrar så ser han som sagt super skamsen ut, stooora ögon och öronen bakåt - som en ledsen sälunge. Han visar aldrig tänderna eller ser arg/irriterad/aggressiv ut, och jag tror aldrig han skulle bitas. Han bara tittar med de där stora ögonen och mullrar långt ner i halsen.
Om man ignorerar honom eller säger "men du, varför morrar du för?" så bara fortsätter han med säl-uttrycket och eventuellt morrar igen. Och om man (husse) hamnar i samma situation igen så händer exakt samma sak.
Vi har aldrig tagit mat/ben ifrån honom, och ibland bjuder han till och med in mig att leka med ben (om han tröttnat på att gnaga för tillfället).
Men ben/mat morrandet är mer logiskt för mig än sovrummet? Jag vet att hundar kan försvara viloplatser, men vi har alltid sovit tillsammans i sovrummet....

När de två inte är i dessa situationer, så är de bra kompisar! Busar och myser....
Hunden är liksom trygg med husse då, och faktiskt föredrar att busa med honom.

Vi provade ett tag att som sagt undvika problemet med att inte ge honom några ben, men han varvar ner så fint genom att tugga så det vore synd om det var enda lösningen... Oh det löser ju inte sovrums problemet, om vi inte skixkar ut honom. Fast om problemet är att han är otrygg av någon anledning i de situationerna, så känns det lite grymt att exkludera honom från flocken ?

Du säger att det är ett bra sätt för honom att varva ner; ligger han högt instress annars? Hur går det om husse tex vill klippa klor eller kolla på ett sår?

 

[Docka]

Du säger att det är ett bra sätt för honom att varva ner; ligger han högt instress annars? Hur går det om husse tex vill klippa klor eller kolla på ett sår?

Han är alltid alert, men inte stressad. Han har alltid blivit lite orolig när någon av oss eller båda ska lämna honom, men det är bara för att han så gärna vill följa med - vi har tagit hjälp av kameror och vet att det är bara själva lämna det han kan bli stirrig av, så fort det är över går han lugnt och lägger sig.
Ibland känner jag att han blir lite rastlös i huset, och då kan ett tuggben va bra för det kan hålla honom upptagen ett bra tag och jag känner att hans energinivå liksom går ner och stabiliseras på någog vis. Så ja, inte konstant stress men alltid alert förutom tidigt på morgonen

Husse kan klippa klor och kolla sår och kolla tänder osv, inga problem.

En sak som kanske är relevant är att det är jag som är med honom absolut mest. Det är jag som tränar, matar, går promenad absolut mest och tränar agility. Mig följer han med till stallet varje dag osv. Husse jobbar mycket mer så det har blivit så, men husse är med på så mycket han kan och hunden blir lika glad när husse kommer hem osv....

 

[Bulldoozer]

Att veterinär kollat honom betyder inte att han inte har ont tyvärr, jag skulle be om metacam och se om han ändrar beteende tillbaka till tidigare. Har haft en hund som haft ont och utretts till förbannelse utan att det hittats nåt fel, jag hade aldrig vetat om att han haft ont ens en gång om jag inte just bett om metacam för att utesluta smärta. Sen hoppas jag verkligen att din hund är 100% frisk och att det bara nåt beteende som eskalerat.

 

[Luff]

Är du säker på att han morrmorrar. Humla morrar men det är som hon pratar. Låter exakt som ett morr men är mest ett frågande gurgel - kan vara invit till lek eller fråga om tuggbenet är mitt. Jag skulle ignorera.
Min man kan inte höra skillnaden så jag har fått säga till honom att inte säga fy.
Husse måste väl inte klappa godnatt?

 

[em-pirre]

Är du säker på att han morrmorrar. Humla morrar men det är som hon pratar. Låter exakt som ett morr men är mest ett frågande gurgel - kan vara invit till lek eller fråga om tuggbenet är mitt. Jag skulle ignorera.
Min man kan inte höra skillnaden så jag har fått säga till honom att inte säga fy.
Husse måste väl inte klappa godnatt?

En av mina morrar alltid då man klappar honom om han ligger ner. Det är annorlunda morr jämfört med om han är irriterad eller arg. Lite svårtolkat, det låter likadant men han ser annorlunda ut. Gör man nåt han inte gillar så visar han tänderna istället för att morra (har aldrig nånsin bitit någon kan tilläggas)

 

[Tonto]

Är du säker på att han morrmorrar. Humla morrar men det är som hon pratar. Låter exakt som ett morr men är mest ett frågande gurgel - kan vara invit till lek eller fråga om tuggbenet är mitt. Jag skulle ignorera.
Min man kan inte höra skillnaden så jag har fått säga till honom att inte säga fy.
Husse måste väl inte klappa godnatt?

Jag fick höra av instruktör på inträdesprov för patrullhund att min hund var arg och upprörd och att han ville göra upp med mig när han morrade när man kampar med honom. Trodde att jag skulle dö lite, han morrar när han leker, men inte för att han är sur.

 

[TinyWiny]

När min hund såg ut så, stora ögon, bakåt med öronen, och "morrade" så betydde det att han trivdes i situationen, oftast med att bli klappad. Det var helt enkelt ett ljud av välbehag och det kom ofta om någon slutade klappa som för att påminna om att fortsätta och särskilt om det var någon som inte förstod hans kroppsspråk som först talade om att han ville att de skulle fortsätta. Ett morrande ljud kan betyda en mängd saker och behöver verkligen inte innebära ilska eller osäkerhet. Så många gånger jag fick förklara det för folk som förskräckt drog sig undan av hans "morr" i klappsituationer. Läs hundens kroppsspråk i övrigt och försök luska ut vad det är han vill säga.

Jag vill poängtera att min hund inte var en bc.

 

[Preussen]

Min valp morrar också när hon vill ha uppmärksamhet /vill bli klappad, när man kliar henne på magen och när man leker med henne (låter som en tasmansk djävul). Hon blir ofta missförstådd av människor.

 

[glimmer]

Min BC har precis fyllt två år, är precis så pigg och glad som en ung BC är och älskar att vi börjat träna agility!
Han har alltid fått mycket motion, bra mat och tack vare mina jobb så är han ensam minimalt och ute i naturen maximalt.
Det har aldrig varit några som helst problem med hans beteende vare sig mot oss (mig själv och pojkvän), andra hundar eller människor, men plötsligt har han börjat morra. Han har bara gjort det en gång med mig för några veckor sedan, men han hade ett extra gott ben vid tillfället så även om han aldrig gjort det innan så brydde jag mig inte speciellt.
Men han gör det nästan dagligen mot min husse, och efter att ha försökt "vänta ut det" i några veckor nu utan att det blir bättre så känner jag att jag ville fråga om råd här på buke.

Han gör det endast vid två tillfällen, men som sagt regelbundet:
1. Om han har ett ben och husse går förbi/ är i närheten/tittar på honom.
2. När jag inte är hemma (jobbar natt) och de två går och lägger sig ihop, och husse klappar honom god natt. Detta vare sig hunden är i sängen eller på golvet bredvid sängen, där han oftast sover.

Jag vill påpeka här att jag sett detta hända, och hunden i fråga blir "jätteledsen" när han gjort det. Han får den där typiska BC-blicken och verkar skämmas ihjäl, precis som om han vet att han inte borde göra det, men ändå gör han det igen?

Faktorer som jag tror kan spela roll men som ändå inte hjälper mig förstå hur jag ska lösa det här:
1. Ålder/könsmognad? Hunden visar inget annat hormonellt beteende, har inget direkt ökat intresse för tikar om de löpare och har aldrig "juckat" på något i hela sitt liv. Men jag tänker att han kanska har en liten testosteron boost och vill tänja på gränser? Han är okastrerad, och vi känner oss kluvna inför en kastrering eftersom han är mer åt det osäkra hållet än det överkaxiga... Plus att han sagt inte har några andra problem man kan skylla kulorna för....
2. Husse är ganska "stor och läskig" i sitt kroppspråk. Djup röst, 195 lång... Hunden har som sagt inte brytt sig innan men han kanske gör det nu?
3. De första gångerna han morrande och jag inte visste om det/var där blev husse rädd och arg på honom och sa ifrån, se nu punkt 2, så jag är rätt säker på att det gjort saken värre.... Nu höjer han inte rösten utan säger mer i vanlig ton "Men du, varför morrar du för?".
4. Hunden fick ordentligt med stryk av en schäfer på en agility träning, och även om han tog det väldigt bra där och då så känner jag att han generellt tappat lite självförtroende sedan dess...
(Notera: hunden är aldrig aldrig aggressiv, attacken var helt oprovocerade och han försökte bara försvara sig inte gå till motattack)

Så, några idéer eller förslag om hur vi kan få tillbaka husfriden?
Jag vill även nämna att jag vet inte hur mycket av de signalerna hunden snappar upp, men husse blir jätteledsen varje gång det här händer det. Han känner att hunden inte tycker om honom längre och blir helt uppgiven.

Vi har som sagt provat att säga ifrån (vilket husse nu vet inte var bra, men hans erfarenhet av hundar är väldigt "old school"), att ignorera och att jobba med positiv förstärkning - men inget verkar ge resultat.
Jag vet att det kan ta lång tid med det känns som om det snarare blir värre än bättre!?

Just nu har jag en ledsen/oräker/morrig hund och en ledsen uppgiven husse! Help please!

Kan vara osäkerhet, eller bara ett sätt hunden pratar.
Hursomhelst skulle jag råda husse att sluta klappa hunden godnatt på ett tag. Och istället låta husse bygga upp en relation till hunden, du säger att det mest är du som tränar osv med hunden.
Låt husse börja träna lite smått, leka ge en godbit osv så hunden ser husse som en resurs, så "kan" det andra problemet försvinna.

 

[russinbulle]

Min Skalman muttrar om jag försöker klappa på honom om han är på väg att somna - han är en surputt och vill sova ifred även om han ligger precis bredvid mig. Han kan se både ursäktande och anklagande ut på samma gång då

 

[Christensen1]

En hund som morrar och drar bak öronen och har stora ögon brukar signalera osäkerhet. Jag skulle inte klappa hunden på kvällen eller bry mig om ifall den morrar när den har ben. Däremot skulle jag se till att hunden engageras med husse så den får större förtroende för honom, på det sätt som är mest lämpligt för hund och husse.

 

[Wingates]

Min Skalman muttrar om jag försöker klappa på honom om han är på väg att somna - han är en surputt och vill sova ifred även om han ligger precis bredvid mig. Han kan se både ursäktande och anklagande ut på samma gång då

Ammo är likadan. Annars vill han alltid mysa - men inte när han ska sova. Då ska han fan vara i fred, även om han har mig som huvudkudde

Ibland kan jag inte låta bli att retas med honom Brukar sluta med brottning och gos då

 

[russinbulle]

Ammo är likadan. Annars vill han alltid mysa - men inte när han ska sova. Då ska han fan vara i fred, även om han har mig som huvudkudde

Ibland kan jag inte låta bli att retas med honom Brukar sluta med brottning och gos då

Här slutar det med en sur blick så så går Skalman buttert iväg och lägger sig någon annan stans

 

[Ananas]

Min omplaceringshund har varit helt gräslig på hantering pga att tidigare ägare inte gjort ngn hantering på henne alls. Jag tror att detta är anledningen till att dom lämnade tillbaks henne till kenneln – hon högg efter mig om jag bara petade på henne. Hon kunde oxå hugga efter mig helt plötsligt om hon jag klappat henne en liten stund. Kloklippningen var det värsta jag någonsin varit med om.

Saken är att detta är en bra hund rent mentalt - hon fick bara en riktigt dålig start i livet.

Det som funkade för oss bland annat var att köra riktigt intensiva kamplekar där jag "muddrade" och kände igenom henne under lekens gång. Denna övning har lett till att jag numera får göra vad jag vill med henne. Nu är hon även en ängel vid kloklippning.

Mitt tips är att husse - utöver att han totalt ignorerar hunden när hon vilar - gör denna typ av lekövning med vovven. Detta förutsätter dock att hunden gillar kamplekar.

 

[vallhund]

Min omplaceringshund har varit helt gräslig på hantering pga att tidigare ägare inte gjort ngn hantering på henne alls. Jag tror att detta är anledningen till att dom lämnade tillbaks henne till kenneln – hon högg efter mig om jag bara petade på henne. Hon kunde oxå hugga efter mig helt plötsligt om hon jag klappat henne en liten stund. Kloklippningen var det värsta jag någonsin varit med om.

Saken är att detta är en bra hund rent mentalt - hon fick bara en riktigt dålig start i livet.

Det som funkade för oss bland annat var att köra riktigt intensiva kamplekar där jag "muddrade" och kände igenom henne under lekens gång. Denna övning har lett till att jag numera får göra vad jag vill med henne. Nu är hon även en ängel vid kloklippning.

Mitt tips är att husse - utöver att han totalt ignorerar hunden när hon vilar - gör denna typ av lekövning med vovven. Detta förutsätter dock att hunden gillar kamplekar.

Kamplekar med BC är inte alltid en bra idé.