purity_666
Trådstartare
Jag har en omplaceringshund som jag haft i lite drygt ett år nu. Har skrivit om honom förut. Han var 1.5 när han kom till mig. Hade haft 2 hem innan och farit illa i båda hemmen., Han hade fått leva i bur, fått stryk, sett sin ägare bli grovt misshandlad, varit hemlös och bott här och där när sista ägaren missbrukade.
När jag hämtade honom var han livrädd, men började ganska snabbt slappna av med mig. Andra människor var dock farliga, allra främst män. Han gjorde utfall och nöp om han fick chansen. Hemma hos bekanta hade jag munkorg då det finns barn i familjen. Hemma hos mina föräldrar nöp han min pappa flera gånger. Samtidigt ville han ha kontakt, sökte kontakt med folk, men kunde inte hantera alla situationer. Senast i julas nöp han pappa ett par gånger.
Så var jag hos föräldrarna för någon vecka sen. Charlie (hunden) gjorde inte ett enda utfall mot min pappa, inget skäll och inget nypande. Min pappa kunde t.o.m hjälpa mig klippa Charlie. Jag höll bara så Charlie stod och pappa skötte maskinen. Javisst blir han dämpad och jätteförsiktig i kontakten, men han gick flera, flera gånger till pappa och ville ha kli. Han hoppade på pappa för att få godis. Jag var helt gråtfärdig över framsteget.
Så idag var vi på hästtävling och kollade. Var min gamla klubb så jag kände en del. Charlie, som förut har slängt sig i kopplet och vrålat när någon närmat sig oss, som hoppas och försökt nypas om någon ville prata med mig... han gjorde ingenting. När någon kom fram för att prata med mig sökte han själv kontakt. Han ställde sig på bakbenen så de kunde klia på huvudet. Skällde inte på folk på avstånd, gjorde inte utfall mot de som var på väg mot oss eller kom nära.
Visst, han är inte superglad och kastar sig på folk, men han smyger fram och ber om att bli kliad, sen står han kvar medan folk klappar.
Han boffade lite åt en människa, men hon hade hellång oljerock och cowboyhatt så han är förlåten. Han skällde inte när ungar sprang och han skällde inte mot en enda karl.
Helt plötsligt har han bara landat. Det var ändå i en miljö där vi stod still och hade halvtråkigt så han hade kunnat rikta sin frustration och energi mot omgivningen, men han gjorde inte det. Det är som om en glödlampa tänts någonstans. Jag blir så glad för hans skull också, han måste ju må mycket bättre när han inte måste ha koll på hela omgivningen hela tiden.
Jag måste bara få skryta.. för idag är jag så stolt så jag spricker. Bilden är från idag och Charlie är den vita. På västen står "klappa mig inte, osäker", men jag sa att dom ju får klappa när han själv kryper upp i knät på dom.
När jag hämtade honom var han livrädd, men började ganska snabbt slappna av med mig. Andra människor var dock farliga, allra främst män. Han gjorde utfall och nöp om han fick chansen. Hemma hos bekanta hade jag munkorg då det finns barn i familjen. Hemma hos mina föräldrar nöp han min pappa flera gånger. Samtidigt ville han ha kontakt, sökte kontakt med folk, men kunde inte hantera alla situationer. Senast i julas nöp han pappa ett par gånger.
Så var jag hos föräldrarna för någon vecka sen. Charlie (hunden) gjorde inte ett enda utfall mot min pappa, inget skäll och inget nypande. Min pappa kunde t.o.m hjälpa mig klippa Charlie. Jag höll bara så Charlie stod och pappa skötte maskinen. Javisst blir han dämpad och jätteförsiktig i kontakten, men han gick flera, flera gånger till pappa och ville ha kli. Han hoppade på pappa för att få godis. Jag var helt gråtfärdig över framsteget.
Så idag var vi på hästtävling och kollade. Var min gamla klubb så jag kände en del. Charlie, som förut har slängt sig i kopplet och vrålat när någon närmat sig oss, som hoppas och försökt nypas om någon ville prata med mig... han gjorde ingenting. När någon kom fram för att prata med mig sökte han själv kontakt. Han ställde sig på bakbenen så de kunde klia på huvudet. Skällde inte på folk på avstånd, gjorde inte utfall mot de som var på väg mot oss eller kom nära.
Visst, han är inte superglad och kastar sig på folk, men han smyger fram och ber om att bli kliad, sen står han kvar medan folk klappar.
Han boffade lite åt en människa, men hon hade hellång oljerock och cowboyhatt så han är förlåten. Han skällde inte när ungar sprang och han skällde inte mot en enda karl.
Helt plötsligt har han bara landat. Det var ändå i en miljö där vi stod still och hade halvtråkigt så han hade kunnat rikta sin frustration och energi mot omgivningen, men han gjorde inte det. Det är som om en glödlampa tänts någonstans. Jag blir så glad för hans skull också, han måste ju må mycket bättre när han inte måste ha koll på hela omgivningen hela tiden.
Jag måste bara få skryta.. för idag är jag så stolt så jag spricker. Bilden är från idag och Charlie är den vita. På västen står "klappa mig inte, osäker", men jag sa att dom ju får klappa när han själv kryper upp i knät på dom.
heart
