Plötslig separationsångest?

[Mitten]

Min fyraåring har aldrig haft problem med att vara ifrån oss. Hon har rätt ofta varit hos farmor och farfar, sovit där, helt utan problem. Möjligen att hon blivit lessen när vi hämtat henne för att hon måste slita sig från farmor. Men annars väldigt enkel när det gäller lämningar och hämtningar.

Den senaste veckan har något hänt - varje morgon när jag går till jobbet, är hon jättelessen. Kramas och pussas och skriker 'försvinn inte' och gråter. Lämningen på dagis sen går däremot smärtfritt. Precis samma när pappa åker tidigt, gråt och skrik men jag lämnar på dagis sen utan problem.

Farmor och farfar hämtar på dagis oftast en gång i veckan, nu senast fick hon panik och grät och skrek när de skulle gå (när vi kommit hem). Nu idag skall hon åka till farmor och farfar över dagen - men då vill hon inte släppa pappa, utan gråter och kramar och är rädd att han skall gå.

Det här är väldigt förvirrande och lite skrämmande för oss, hon som alltid haft lätt att vara där? Det verkar ju vara separationerna i sig, inte att hon inte vill vara på ena eller andra stället. Och nu har vi pratat om hur vi skall hantera det... vi kan ta dagen som exempel;
hon har tjatat om att åka till farmor och sova där. Hon pratade med farmor igår och allt var bra, hon var glad att hon skulle dit. Idag på morgonen börjar hon ångra sig, när jag frågar varför säger hon att hon är rädd att hon skall glömma något. Jag lovar att om hon glömmer nallen eller pyjamasen så åker jag ut med dem. Efter lite velande fram och tillbaka vill hon åka. Pappan åker ut med henne, men väl där vill hon ju inte att han skall åka.... ja, ni förstår bilden.
Den stora frågan är; hur mycket skall hon bestämma? Om vi ger alla val till henne, så kanske det är jobbigare än om vi säger att jo, nu är det så här och vi kommer snart, hej då. Vad är bäst för henne i längden? Eftersom hennes pappa har, och framför allt har haft, problem med att vara borta, sova borta, resa etc. så är vi såklart rädda att hon också skall behöva bära det oket. Om vi bestämt att hon skall till farmor, skall hon då få stanna hemma när oron kommer?

Jag hoppas det är en (kort!!) fas och att det snart går över... kan tillägga att när personen i fråga väl gått är hon glad efter några minuter. Det är själva separationen som är jobbig. Och speciellt farmor o farfar har svårt att hantera den, det kan ta en timme innan de lyckas gå när de är här

 

[cirkus]

Sv: Plötslig separationsångest?

Min son var exakt likadan.

Jag tycker att ni ska fortsätta som vanligt, jag skulle absolut inte låta henne bestämma, det tror jag ger otrygghet. Särskilt eftersom det funkar när hon väl är på plats. Hade hon varit ledsen länge efter separation hade det varit annorlunda

 

[Anna]

Sv: Plötslig separationsångest?

Har inte barn själv så min kommentar är kanske inte så påläst

Men jag var lite likadan som barn. Jag tror att det är någon sorts skräck för att bli lämnad och inte hämtad igen som slår till. Min farmor och farfar passade mig under dagarna tills jag var 5, så det var inte så att jag inte kände mig trygg med dem - tvärtom. Men i 95% av fallen passade de mig hemma hos MIG inte hos DOM - och det var nog just lämningen på ett nytt ställe som gjorde att jag blev upprörd, och jag minns (faktiskt) att jag tyckte att det var så hemskt att se mamma eller pappa gå ut genom dörren. Tänk om de inte kom tillbaks?

Ett par minuter efter satt jag på knä på en stol i köksfönstret och vinkade till mamma eller pappa när vederbörande gick till bilen och var hur glad som helst.

Så. Jag skulle låta henne vara. Krama och pussa och berätta att mamma eller pappa (eller båda för den delen) kommer tillbaka snart ("snart" är väl ett relativt brett begrepp för ett barn) och kanske se till att hon gör något annat efter att ni sagt hejdå och faktiskt går ut genom dörren. När man väl har "separerats" kanske lilltjejen kan gå ut i köket med farfar och hjälpa till med något, eller kanske farmor vill visa något i verktygslådan, så kan den andra farföräldern säga hejdå till mamman eller pappan som lämnar och dottern slipper själva "gå ut genom dörren och stänga den"-biten och tänker på något annat just då?

 

[prinsessfeminist]

Sv: Plötslig separationsångest?

Håller med båda Anna och cirkus.

Viktigt är att signalera att allt är i sin ordning. Bekräfta att "ja, nu är det lite ledsamt att säga hejdå", men "vi ses ju imorgon/i eftermiddag/ikväll och då är jag ju tillbaka".

Mao, varken negligera eller förstärka känslan av separation.

Lite som med hästen, visa att det kommer att gå bra och hålla fast vid det man föresatt sig.

 

[Petruska]

Sv: Plötslig separationsångest?

Jag tror att det är någon sorts skräck för att bli lämnad och inte hämtad igen som slår till.

Min son hade en sådan fas, och den var så löjligt enkel att råda bot på att det räckte att den som lämnade honom (oavsett om det var på dagis eller tex hos farmor) tydligt förklarade vem som ska hämta sedan, och hur dags. Man får förklara tiden efter förmåga, tex "efter mellanmålet" eller så.

Jag sa "jag kommer och hämtar dig sen" och han blev lugn.

Det var nästan hemskt att jag inte kom på den enkla lösningen genast, jag hade jättedåligt samvete för det. Det hade pågått ett tag, tyvärr, innan jag råkade lösa det. Det var inte ens en uttänkt strategi, jag bara råkade upptäcka att det funkade.

 

[Mitten]

Sv: Plötslig separationsångest?

Att förklara noga brukar vara effektivt här med, men inte just i de här situationerna... I helgen med farmor och farfar funkade det ganska bea med att fråga varför hon var orolig - hon svarade att hon var rädd att glömma något. Jag lovade då att vi ringer ikväll, och vill du sova hemma är det ok, och har du glömt något lovar jag att köra ut det åt dig. Men som väntat var det inga problem efter själva lämningen, dagen efter var det lite separationsknorr när hon skulle lämna farmor, det ville hon ju inte...
Jag inbillar mig att det blir något bättre varje dag, så vi provar fortsätta såhär... Min man har så svårt att bara säga att såhär gör vi, han öser alternativ över henne jämt, men han försöker att låta bli nu i det här fallet .

Liknelsen med hästarna är bra, ska ha den i huvudet när det svider lite i hjärtat...

 

[prinsessfeminist]

Sv: Plötslig separationsångest?

Många alternativ gör att ansvaret läggs på barnet = ångest. Mjuk och fast är nog en modell att tänka.

Ibland stressar man upp barnet genom att bekräfta för mycket också. Jag tycker det funkar att säga att "nu har vi nallen och det räcker så". Hellre stå ut med lite besvikelse då över alla andra 15 saker som inte kom med än att slå knut på sig själv och så duger inget i alla fall.

Barn vill också känna att det som är bestämt är bestämt. För mycket osäkerhetsfaktorer gör dem mer osäkra. det är min erfarenhet.

Kan det vara så att hon omedvetet vill att ni skall visa trygghet och beslutsamhet och att det är därför hon visar sådan oro?

 

[Mitten]

Sv: Plötslig separationsångest?

Jag tror absolut att det kan vara så. Hon är mindre pipig med mig (= när maken går till jobbet till exempel) för jag tar henne ofta undan och säger att "så, nu går pappa, vi letar reda på vilka kläder du skall ha nu" eller liknande. Värst är när farmor/farfar skall gå - för där kan jag inte bryta om jag inte bänder loss henne från farmors hals. Farmor släpper ju inte, hur mycket vi än försöker förmå henne.
De senaste mornarna när maken gått till jobbet (= idag och igår) noterade jag att det var mer fejkgnäll än riktig lessenhet - lite mer en koll på vad vi skulle säga, alltså.
På dagis har vi en fast lämningsrutin, så det kanske är därför det går så lätt fortfarande.

Det hade varit enklare om det bara rörde mig och maken, men när svärisarna är inblandade blir det alltid så laddat . De lyssnar inte riktigt på vad vi säger, och vi vill ju inte gärna börja tjafsa med dem mitt i situationen. Jag tycker också att det är lite jobbigt att det alltid är jag som är "den stränga" och att dottern får medlidsamma blickar av farmor/farfar när de tycker att jag är för hård...

 

[Björk]

Sv: Plötslig separationsångest?

Jag hoppas det är en (kort!!) fas och att det snart går över... kan tillägga att när personen i fråga väl gått är hon glad efter några minuter. Det är själva separationen som är jobbig. Och speciellt farmor o farfar har svårt att hantera den, det kan ta en timme innan de lyckas gå när de är här

Gällande det sista tror jag ni har allt att vinna på att tala med farmor och farfar om att korta ner tiden för avsked. Förklara för dem att det är mycket BÄTTRE för er dotter om det inte blir så långt och utdraget. Jag tänker mig att dels får hon en förlängd tid på en timme att må dåligt under. Och dels så blir det ju lite "dubbla budskap"; "nu ska vi gå, men nej, vänta, nu blev du ledsen så då stannar vi lite till".

Gällande det andra så har vi inte specifika problem med just separationer, men vår son är dels väldigt tveksam till att sova borta och har också i en period nu haft många rädslor för att t ex gå själv in i sitt rum, gå själv på toa, gå och hämta en boll på tomten som är "nära skogen". Han är 4,5. Jag ser det som tecken på att hans tankeförmåga förändrats; han har helt enkelt större fantasi nu än vad han hade som 3åring och yngre. Det märks ju också i lekar; att fantasilekar är betydligt vanligare.

Ibland har vi tröttnat ur och sagt "nej, nu får du sluta, det är bara att gå på toa!" eftersom det faktiskt kanske fungerade för 3 timmar sen att gå själv. När/om han inte tänker på det så glömmer han bort att vara rädd. Den strategin har däremot fungerat dåligt. Så vi körde istället på att inte göra någon grej av det utan bara följa med när/om han bad oss. Vi har pratat en hel del om rädslorna och frågat vad han är rädd för. Efter att ha lyssnat på ett föredrag av Ben Furman så fick jag en idé och pratade med sonen om vad han trodde skulle hjälpa för att få honom att våga gå på toan själv. Han är rädd för att "ansikten" ska titta in genom toafönstret (som vetter mot skogen). Vi pratade fram och tillbaka och jag var noga med att idén skulle komma från honom själv. Till slut kom vi fram till att en teckning med ett spöke på som vi satte i fönstret riktat mot skogen skulle fungera för att "skrämma ansiktena". Och efter det har mycket av rädslorna släppt, även för andra saker. Han har också deklarerat att han ska börja sova över hos andra nu (även om det inte blivit något tillfälle ännu). Han liksom "peppar sig själv" nu.

Jag tror inte ni ska vara STENhårda, utan öppna för möjligheten att ändra sig om att sova över hos farmor. Kanske om du tar upp saken med henne; säg vad du ser/märker "jag vet att du vill sova hos farmor, men du ändrar dig ofta. Kan det vara så att du gör det för att det är så jobbigt att säga hejdå till oss?". Och sen prata om lösningar; vad som skulle hjälpa henne. Ge henne förslag; Kan vi säga hejdå på något annat sätt än vi gör nu? Kan ett telefonsamtal direkt när vi gått hjälpa (eller blir hon bara mer ledsen)? Kan nallen, farmor, en egen kudde eller något sånt hjälpa så att hon klarar separationen bättre? Kan det hjälpa att leka något precis när ni går? Och om ni hittar något litet korn av något som hon själv TROR kan hjälpa så fortsätter ni att utveckla den strategin tillsammans.

Sen är det ju viktigt att hon också känner att det inte är FARLIGT att bli sådär förtvivlad. Att ledsenheten finns där, men att det går över ganska fort. Göra henne uppmärksam på hur det känns när det går över så att säga.

Tja, jag är ingen expert, det är mest bara mina tankar rent allmänt och jag hoppas något litet kan vara till hjälp.

 

[Björk]

Sv: Plötslig separationsångest?

Jag håller för övrigt med övriga (och dig) om att inte ösa olika förslag över henne. Det kan låta så i mitt inlägg ovan att det är vad jag föreslår. Men; jag menar förstås att du i så fall ska ta "strategipratet" någon helt annan dag och tid än just när hon ÄR där hos farföräldrarna. När ni är i situationen och står hemma hos dem och ska lämna så tror jag det är bra att vara rätt så fasta i vad ni bestämt. Men kanske kan en utarbetad strategi som ni kommit på tillsammans INNAN hjälpa henne då i situationen.

När hon då blir upprörd kan du bara enkelt påminna henne "nu har du ju ....... (vad ni nu kommit på) och kommer klara det här jättebra!".

Men jag tror det gäller att "strategin" verkligen dels är något hon själv varit med och komma på och "arbeta fram". Inte bara något som du/ni föreslår. "ta och krama nallen så går det nog bra" funkar nog inte. Det behövs mer djuplodande; hur det kommer att kännas då, när hon har nallen att krama, vad som kommer gå lättare med den hjälpen. Osv.

 

[Mitten]

Sv: Plötslig separationsångest?

Kloka råd, som alltid . Att prata med farmor och farfar har jag/vi försökt - det är ganska lönlöst. Så vi får försöka lösa det "trots" dem . Jag inbillar mig att det går åt rätt håll, mornarna är lättare nu. Jag undrar hur det kom sig att det här plötsligt dök upp bara.