Planering framåt

Igår hade jag läkar samtal igen och pratade lite om hur planeringen är. Och det hon sa var att som det verkar nu så blir det en plats i dagvård ungefär i mitten av september. Så ifall dom tycker att jag verkar redo för det så ska jag börja där då. Men jag har ingen aning om vad dagvård är eller hur det går till eller nånting mer än det dom har berättat som inte är så mycket. Så ifall nån har koll så får ni gärna berätta lite!
Sen också var det om typ reglerna om mig och så med att jag inte har fått vara ensam alls och inte gå nästan nånting och så. Och det ändrades lite nu så nu får jag gå korta sträckor men inte som motion liksom. Utan typ att jag får gå från bilen runt i en affär och tillbaka till bilen. Eller att i stallet så får jag gå till hagen och såna saker. Så inte mycket alls och får inte göra nån motion men lite mer får jag göra iallafall. Och så bestämde hon att det med att jag inte får vara ensam skulle ändras så dom ska kolla till mig typ med tio minuter mellanrum hela tiden om jag är själv. Men det gick inte så bra för sen mådde jag jätte jätte dåligt på kvällen och hade bara massa dåliga tankar. Så tillslut skrev jag allt det till pappa så han sa till nån i personalen så fick samma medicin som jag fick för nån dag sen och att dom bestämde IGEN att jag inte ska vara själv. Så det var inte så länge jag fick det.
Men ja jag blev iallafall trött efter ett tag så sov ganska okej inatt. Men är fortfarande jätte trött och frukosten var typ kaos. Så får se hur det går idag för har egentligen planering att jag ska ha permission men får se om jag ska ha det.

 

[sorbifolia]

Trist att du inte fick träffa hundarna, hoppast att du får vara med dom imorgon istället. Tror nog dina föräldrar vill att du ska få komma hem, men förstår om de blir rädda för att något ska hända. Du är nog det mest värdefulla dom har, så dom vill verkligen inte förlora dig, kom ihåg det.

Otroligt vuxet av dig att skicka till din pappa även om det var saker du inte ville prata om, ännu ett steg framåt på trots av en riktigt dålig dag i dag. Bra kämpat! Och det där med att det känns äckligt om någon rör vid en, det är inte alls ovanligt för anorektiker vad jag förstått. Men det är ju bra att veta för alla som umgås med dig.

Om du vill titta på någon chill serie så rekommenderar jag Atypical på Netflix, det är korta avsnitt och jag brukar se 1-2 varje kväll innan läggdags. Handlar om en familj med en autistisk son, och hur han och systern växer upp och blir vuxna (tror de går på gymnasiet i säsong 1), och olika problem familjen stötar på och tar sig igenom. Den är liksom mest lättsam men även lite seriös på samma tid.

 

[LiviaFilippa]

En podd du kanske skulle gilla är förresten KPodden?
Kamratpostens podd, finns även på Spotify

Tack för tipset

 

[LiviaFilippa]

Det där kommer din pappa att förstå, tror jag. Även om han kanske inte har ett svar eller en förklaring att ge. Men det kanske läkaren kan förklara?

Ja kanske men det känns så dumt att fråga henne typ varför det är så. För hon kanske inte har nån aning heller och bara tycker det låter jätte konstigt. Och det är iallafall inte den viktigaste saken heller så kanske inte spelar nån roll heller.

 

[LiviaFilippa]

Trist att du inte fick träffa hundarna, hoppast att du får vara med dom imorgon istället. Tror nog dina föräldrar vill att du ska få komma hem, men förstår om de blir rädda för att något ska hända. Du är nog det mest värdefulla dom har, så dom vill verkligen inte förlora dig, kom ihåg det.

Otroligt vuxet av dig att skicka till din pappa även om det var saker du inte ville prata om, ännu ett steg framåt på trots av en riktigt dålig dag i dag. Bra kämpat! Och det där med att det känns äckligt om någon rör vid en, det är inte alls ovanligt för anorektiker vad jag förstått. Men det är ju bra att veta för alla som umgås med dig.

Om du vill titta på någon chill serie så rekommenderar jag Atypical på Netflix, det är korta avsnitt och jag brukar se 1-2 varje kväll innan läggdags. Handlar om en familj med en autistisk son, och hur han och systern växer upp och blir vuxna (tror de går på gymnasiet i säsong 1), och olika problem familjen stötar på och tar sig igenom. Den är liksom mest lättsam men även lite seriös på samma tid.

Jag tror inte jag kommer få det. Och alltså jag fattar ju hur mina föräldrar och personalen tänker också. För om mina föräldrar är så rädda om mig och så vet dom att jag har såna tankar OCH jag försökte komma iväg från dom så jag kunde göra som tankarna ville. Så fattar jag ju om dom inte vågar liksom. Plus att jag lovade att säga om tankarna blev för starka som jag ju inte gjorde. Så har ju visat att dom INTE kan lita på mig heller.
Och tack för tips om serie

 

[LiviaFilippa]

Det här är egentligen helt onödigt att skriva men är bara skönt att få ut det ibland. Men jag är så så så orolig för ifall jag ska ha läkar samtal idag som jag nog ska. För är jätte nervös att hon ska tycka att det som hände igår har nån andledning typ att jag har nån störning eller nåt. Liksom att jag inte kunde kontrollera mig själv nästan. Och jag vet inte men iallafall jag tänker att det är dom som har typ psykos och såna saker som blir så. Och jag är jätte rädd för att ha nåt sånt. Och ja jag vet att flera har skrivit att det är monstret eller så men hur vet man det helt säkert?
Och så längtar jag såå mycket till ponnysarna och hundarna. Och så typiskt mig att förstöra allt när jag ÄNTLIGEN började känna typ att jag saknar ponnysarna och tänka på dom mer. Så känns som jag sviker dom också och hundarna. Och just nu så det enda jag vill är ligga på golvet med en av hundarna och gosa med henne. Låter säkert jätte töntigt och konstigt och allting men har som ett speciellt band med henne och hon är nästan mer som ett syskon än en hund för mig på ett sätt. Alltså älskar alla hundarna exakt lika mycket men känns som hon förstår mer än dom andra och att vi tänker typ lika eller hur man ska säga. Låter säkert jätte idiotisk som tänker så om en hund men hon är faktiskt inte som vilken hund som helst. Och vi har haft henne sålänge jag kommer ihåg så har typ växt upp med henne också och hon har alltid tyckt om mig. Alltså menar inte som skryt med det utan bara att det nog är därför också som det känns mer att hon fattar mer än dom andra hundarna.

 

[Sleepy]

Det här är egentligen helt onödigt att skriva men är bara skönt att få ut det ibland. Men jag är så så så orolig för ifall jag ska ha läkar samtal idag som jag nog ska. För är jätte nervös att hon ska tycka att det som hände igår har nån andledning typ att jag har nån störning eller nåt. Liksom att jag inte kunde kontrollera mig själv nästan. Och jag vet inte men iallafall jag tänker att det är dom som har typ psykos och såna saker som blir så. Och jag är jätte rädd för att ha nåt sånt. Och ja jag vet att flera har skrivit att det är monstret eller så men hur vet man det helt säkert?
Och så längtar jag såå mycket till ponnysarna och hundarna. Och så typiskt mig att förstöra allt när jag ÄNTLIGEN började känna typ att jag saknar ponnysarna och tänka på dom mer. Så känns som jag sviker dom också och hundarna. Och just nu så det enda jag vill är ligga på golvet med en av hundarna och gosa med henne. Låter säkert jätte töntigt och konstigt och allting men har som ett speciellt band med henne och hon är nästan mer som ett syskon än en hund för mig på ett sätt. Alltså älskar alla hundarna exakt lika mycket men känns som hon förstår mer än dom andra och att vi tänker typ lika eller hur man ska säga. Låter säkert jätte idiotisk som tänker så om en hund men hon är faktiskt inte som vilken hund som helst. Och vi har haft henne sålänge jag kommer ihåg så har typ växt upp med henne också och hon har alltid tyckt om mig. Alltså menar inte som skryt med det utan bara att det nog är därför också som det känns mer att hon fattar mer än dom andra hundarna.

Du behöver inte vara orolig. Ångest kan uttrycka sig på många sätt och du har det väldigt svårt just nu. Bara försök vara öppen och dela med dig av dina tankar så fint som du gör med oss här, så får läkaren möjlighet att förklara sånt för dig som du funderar på. Ta chansen att få del av hennes kunskap.

Så fint att du har sån kontakt med din vovve. Det är så värdefullt. Djuren förstår oss så bra.

 

[emma-vsm]

Det här är egentligen helt onödigt att skriva men är bara skönt att få ut det ibland. Men jag är så så så orolig för ifall jag ska ha läkar samtal idag som jag nog ska. För är jätte nervös att hon ska tycka att det som hände igår har nån andledning typ att jag har nån störning eller nåt. Liksom att jag inte kunde kontrollera mig själv nästan. Och jag vet inte men iallafall jag tänker att det är dom som har typ psykos och såna saker som blir så. Och jag är jätte rädd för att ha nåt sånt. Och ja jag vet att flera har skrivit att det är monstret eller så men hur vet man det helt säkert?
Och så längtar jag såå mycket till ponnysarna och hundarna. Och så typiskt mig att förstöra allt när jag ÄNTLIGEN började känna typ att jag saknar ponnysarna och tänka på dom mer. Så känns som jag sviker dom också och hundarna. Och just nu så det enda jag vill är ligga på golvet med en av hundarna och gosa med henne. Låter säkert jätte töntigt och konstigt och allting men har som ett speciellt band med henne och hon är nästan mer som ett syskon än en hund för mig på ett sätt. Alltså älskar alla hundarna exakt lika mycket men känns som hon förstår mer än dom andra och att vi tänker typ lika eller hur man ska säga. Låter säkert jätte idiotisk som tänker så om en hund men hon är faktiskt inte som vilken hund som helst. Och vi har haft henne sålänge jag kommer ihåg så har typ växt upp med henne också och hon har alltid tyckt om mig. Alltså menar inte som skryt med det utan bara att det nog är därför också som det känns mer att hon fattar mer än dom andra hundarna.

I min värld låter det inte alls konstigt. Relationer med djur ska inte underskattas, i perioder har jag känt ett starkare band till mina djur än till någon människa. Det är jättefint att du har en sån kontakt med dina djur och framförallt den ena hunden. Det är värdefullt!

Som barn/tonåring gjorde jag också vissa grejer som gjorde att jag trodde att jag var knäpp på nåt sätt. Jag hade inte anorexia men kunde få utbrott där jag inte kunde kontrollera mig. Jag var väldigt arg. En psykolog sa till mig i vuxen ålder att mitt beteende var en reaktion på omgivningen. Det var inte jag som var knäpp, jag levde i en knäpp omgivning, och man reagerar och hanterar det på det sätt man kan just då.

Vet läkaren att du börjat sakna hästarna och hundarna mer nu?

 

[Motacilla]

Psykos har du inte! Då tappar man helt verklighetsuppfattningen, hallucinerar i allmänhet och beter sig på ett annat sätt!
Jag vet att stark ångest kan göra att man får känslor av overklighet, men i psykos är det liksom som att hjärnan rebootar sig själv och att man inte kan styra den just då. (Väldigt förenklat).

Du är dessutom för ung för psykos, det är extremt ovanligt före 20-årsåldern.

Psykoser har man inte några minuter eller en timme heller, det är tillstånd som behöver läkarhjälp för att man ska ta sig ur det.

Jag tror mer på att du har stark ångest som ibland blir nästintill outhärdlig för dig, och då reagerar du på det. Det är otäckt! Men någon personlighetsstörning eller så är det inte.

Men fråga läkaren om hon tror att du kan ha inslag av tvångstankar. Tvångstankar kan göra ångesten extra stark och det kan vara svårt att sluta när de tankarna slår till.
Tvångstankar är vanligt, det är inte farligt och det finns bra hjälp mot det.

 

[Fjordfrälst]

Det här är egentligen helt onödigt att skriva men är bara skönt att få ut det ibland. Men jag är så så så orolig för ifall jag ska ha läkar samtal idag som jag nog ska. För är jätte nervös att hon ska tycka att det som hände igår har nån andledning typ att jag har nån störning eller nåt. Liksom att jag inte kunde kontrollera mig själv nästan. Och jag vet inte men iallafall jag tänker att det är dom som har typ psykos och såna saker som blir så. Och jag är jätte rädd för att ha nåt sånt. Och ja jag vet att flera har skrivit att det är monstret eller så men hur vet man det helt säkert?
Och så längtar jag såå mycket till ponnysarna och hundarna. Och så typiskt mig att förstöra allt när jag ÄNTLIGEN började känna typ att jag saknar ponnysarna och tänka på dom mer. Så känns som jag sviker dom också och hundarna. Och just nu så det enda jag vill är ligga på golvet med en av hundarna och gosa med henne. Låter säkert jätte töntigt och konstigt och allting men har som ett speciellt band med henne och hon är nästan mer som ett syskon än en hund för mig på ett sätt. Alltså älskar alla hundarna exakt lika mycket men känns som hon förstår mer än dom andra och att vi tänker typ lika eller hur man ska säga. Låter säkert jätte idiotisk som tänker så om en hund men hon är faktiskt inte som vilken hund som helst. Och vi har haft henne sålänge jag kommer ihåg så har typ växt upp med henne också och hon har alltid tyckt om mig. Alltså menar inte som skryt med det utan bara att det nog är därför också som det känns mer att hon fattar mer än dom andra hundarna.

Psykos tror jag inte, har du hallucinationer?! Sen kan man ju tycka sig höra nått eller se nån väldigt enstaka gång, tror inte man är psykotisk för det. Ibland, när min ångest varit som starkast har jag blitt rätt för jag skulle vara psykotisk, dock har jag aldrig hallucinerat så, nä. Bara hjärnan som ställer till det och jag håller fast vid det där att är du medveten och rädd för att bli knäpp är det inget fel på dig, är du psykotisk/"psyksjuk" märker du inte det själv. Men visst jag har inte haft det själv så ska inte säga till hundra procent men jag tror INTE du ska skrämma upp dig med det, du gör bara dig själv en otjänst.

Vad fint att du har ett extra starkt band till ena hunden . Varför skulle det vara konstigt för?! Känner igen mig i din text med min första egna häst . Vår senaste hund vi hade, han var lite rolig för det märktes lixom att han satte min lillebror högst och sen mig, och sist mamma haha (man märkte det tydligt) men det var lixom okej för mej för jag hade ju allra starkas band till min egen häst . Försök slappna av lite.... .

 

[Fjordfrälst]

Psykos har du inte! Då tappar man helt verklighetsuppfattningen, hallucinerar i allmänhet och beter sig på ett annat sätt!
Jag vet att stark ångest kan göra att man får känslor av overklighet, men i psykos är det liksom som att hjärnan rebootar sig själv och att man inte kan styra den just då. (Väldigt förenklat).

Du är dessutom för ung för psykos, det är extremt ovanligt före 20-årsåldern.

Psykoser har man inte några minuter eller en timme heller, det är tillstånd som behöver läkarhjälp för att man ska ta sig ur det.

Jag tror mer på att du har stark ångest som ibland blir nästintill outhärdlig för dig, och då reagerar du på det. Det är otäckt! Men någon personlighetsstörning eller så är det inte.

Men fråga läkaren om hon tror att du kan ha inslag av tvångstankar. Tvångstankar kan göra ångesten extra stark och det kan vara svårt att sluta när de tankarna slår till.
Tvångstankar är vanligt, det är inte farligt och det finns bra hjälp mot det.

Bra förklarat, precis så .

 

[Motacilla]

Och jag tycker inte alls att det är konstigt att du har så nära relationer med djur. Djuren förstår oss på ett djupare sätt än många människor.

Min gammelhund dog i vintras och det var fruktansvärt! Jag grät mera över det än flera människors bortgång. Min pappa sa också att han tycker det kan vara värre att förlora en hund än att förlora en människa.

Läste en intervju med en psykolog som sa att de enda okomplicerade relationerna vi har är relationerna med djuren. Alla människor har förstås både positiva och negativa sidor, men djuren har oftast bara positiva sidor i våra liv.

 

[LiviaFilippa]

Du behöver inte vara orolig. Ångest kan uttrycka sig på många sätt och du har det väldigt svårt just nu. Bara försök vara öppen och dela med dig av dina tankar så fint som du gör med oss här, så får läkaren möjlighet att förklara sånt för dig som du funderar på. Ta chansen att få del av hennes kunskap.

Så fint att du har sån kontakt med din vovve. Det är så värdefullt. Djuren förstår oss så bra.

Det är mycket mycket svårare att berätta för läkaren än här. För både att då måste jag prata och oftast så är det svårare att få fram på ett bra sätt då. Och minsta lilla att hon inte verkar fatta hur jag menar eller inte lyssnar så blir det som att det tar stopp för mig så kan jag nästan inte prata alls. Och att hon kan ändra saker och bestämma att jag inte får gå ut eller sånt och som att jag måste ha nån hos mig hela tiden och allt sånt är från vad jag säger och vad dom märker. Så blir som att allt beror på vad jag säger nästan och då är det också svårare.

 

[LiviaFilippa]

I min värld låter det inte alls konstigt. Relationer med djur ska inte underskattas, i perioder har jag känt ett starkare band till mina djur än till någon människa. Det är jättefint att du har en sån kontakt med dina djur och framförallt den ena hunden. Det är värdefullt!

Som barn/tonåring gjorde jag också vissa grejer som gjorde att jag trodde att jag var knäpp på nåt sätt. Jag hade inte anorexia men kunde få utbrott där jag inte kunde kontrollera mig. Jag var väldigt arg. En psykolog sa till mig i vuxen ålder att mitt beteende var en reaktion på omgivningen. Det var inte jag som var knäpp, jag levde i en knäpp omgivning, och man reagerar och hanterar det på det sätt man kan just då.

Vet läkaren att du börjat sakna hästarna och hundarna mer nu?

Jag vet inte hur mycket hon vet det nu. Men ska ha läkar samtal idag snart iallafall. Men jag vet inte om jag ska säga det ändå eller om hon ändå kommer säga att jag inte får ha permison så spelar det ju ingen roll. Och då är det bara jobbigt att prata om dom och att jag saknar dom.

 

[LiviaFilippa]

Psykos har du inte! Då tappar man helt verklighetsuppfattningen, hallucinerar i allmänhet och beter sig på ett annat sätt!
Jag vet att stark ångest kan göra att man får känslor av overklighet, men i psykos är det liksom som att hjärnan rebootar sig själv och att man inte kan styra den just då. (Väldigt förenklat).

Du är dessutom för ung för psykos, det är extremt ovanligt före 20-årsåldern.

Psykoser har man inte några minuter eller en timme heller, det är tillstånd som behöver läkarhjälp för att man ska ta sig ur det.

Jag tror mer på att du har stark ångest som ibland blir nästintill outhärdlig för dig, och då reagerar du på det. Det är otäckt! Men någon personlighetsstörning eller så är det inte.

Men fråga läkaren om hon tror att du kan ha inslag av tvångstankar. Tvångstankar kan göra ångesten extra stark och det kan vara svårt att sluta när de tankarna slår till.
Tvångstankar är vanligt, det är inte farligt och det finns bra hjälp mot det.

Okej tack Jag skrev det om tvångstankar till pappa så han kanske tar upp det på läkar samtalet. Så får se ifall vi pratar om det vad läkaren säker isåfall.

 

[Lovisaleonora]

Ta det lugnt. Du har en ätstörning. Den har kommit av något som spökar i ditt huvud. Kanske är det en press (från dig själv) att vara perfekt i alla lägen? Kanske du känner att du måste göra allt lite bättre än alla andra för att duga? Det kommer säkert att komma fram klart längre fram. Men det ställer till det för dig, som t ex när du skulle ha permissionen. Omedvetet eller medvetet.

Du är på sjukhuset för att du är dålig och behöver hjälp. De kan hjälpa dig. Kanske inte på det sättet du hade velat, men på ett sätt som gör att du kan fungera i livet. Ge det tid. Var ärlig. Berätta och sätt ord på hur du känner dig - du gör det så oerhört bra här på Buke!

Du är inte unik och ovanlig i det du känner. Du är självklart helt unik och ovanlig för att du är fantastisk som du är, men det du känner har många av oss själva gått igenom. Och i viss mån går igenom fortfarande. Livet är komplicerat ibland.

Var inte orolig. Du kommer att hitta vägar framåt, precis som du har utvecklats jättemycket på kort tid sedan du började skriva här. Men processen tar den tid det tar. Precis som med hästutbildning kan vi inte stressa fram resultat. Det måste få ta tid. Så också med din utveckling. Men du går framåt hela tiden. Även när du känner det som det går baklänges.

 

[LiviaFilippa]

Psykos tror jag inte, har du hallucinationer?! Sen kan man ju tycka sig höra nått eller se nån väldigt enstaka gång, tror inte man är psykotisk för det. Ibland, när min ångest varit som starkast har jag blitt rätt för jag skulle vara psykotisk, dock har jag aldrig hallucinerat så, nä. Bara hjärnan som ställer till det och jag håller fast vid det där att är du medveten och rädd för att bli knäpp är det inget fel på dig, är du psykotisk/"psyksjuk" märker du inte det själv. Men visst jag har inte haft det själv så ska inte säga till hundra procent men jag tror INTE du ska skrämma upp dig med det, du gör bara dig själv en otjänst.

Vad fint att du har ett extra starkt band till ena hunden . Varför skulle det vara konstigt för?! Känner igen mig i din text med min första egna häst . Vår senaste hund vi hade, han var lite rolig för det märktes lixom att han satte min lillebror högst och sen mig, och sist mamma haha (man märkte det tydligt) men det var lixom okej för mej för jag hade ju allra starkas band till min egen häst . Försök slappna av lite.... .

Nej jag tror inte jag har hallucinationer iallafall. Men jag läste om psykos och vissa saker känns som dom stämmer på mig men jag vet inte exakt hur dom menar och så.

 

[LiviaFilippa]

Och jag tycker inte alls att det är konstigt att du har så nära relationer med djur. Djuren förstår oss på ett djupare sätt än många människor.

Min gammelhund dog i vintras och det var fruktansvärt! Jag grät mera över det än flera människors bortgång. Min pappa sa också att han tycker det kan vara värre att förlora en hund än att förlora en människa.

Läste en intervju med en psykolog som sa att de enda okomplicerade relationerna vi har är relationerna med djuren. Alla människor har förstås både positiva och negativa sidor, men djuren har oftast bara positiva sidor i våra liv.

Ja det är faktiskt sant att djur oftast inte har negativa sidor! Så är nog därför det är mycket lättare allting med dom.

 

[emma-vsm]

Jag vet inte hur mycket hon vet det nu. Men ska ha läkar samtal idag snart iallafall. Men jag vet inte om jag ska säga det ändå eller om hon ändå kommer säga att jag inte får ha permison så spelar det ju ingen roll. Och då är det bara jobbigt att prata om dom och att jag saknar dom.

Jag tror det spelar roll att hon vet det, men det kanske inte är något ni måste prata om särskilt mycket?

 

[LiviaFilippa]

Ta det lugnt. Du har en ätstörning. Den har kommit av något som spökar i ditt huvud. Kanske är det en press (från dig själv) att vara perfekt i alla lägen? Kanske du känner att du måste göra allt lite bättre än alla andra för att duga? Det kommer säkert att komma fram klart längre fram. Men det ställer till det för dig, som t ex när du skulle ha permissionen. Omedvetet eller medvetet.

Du är på sjukhuset för att du är dålig och behöver hjälp. De kan hjälpa dig. Kanske inte på det sättet du hade velat, men på ett sätt som gör att du kan fungera i livet. Ge det tid. Var ärlig. Berätta och sätt ord på hur du känner dig - du gör det så oerhört bra här på Buke!

Du är inte unik och ovanlig i det du känner. Du är självklart helt unik och ovanlig för att du är fantastisk som du är, men det du känner har många av oss själva gått igenom. Och i viss mån går igenom fortfarande. Livet är komplicerat ibland.

Var inte orolig. Du kommer att hitta vägar framåt, precis som du har utvecklats jättemycket på kort tid sedan du började skriva här. Men processen tar den tid det tar. Precis som med hästutbildning kan vi inte stressa fram resultat. Det måste få ta tid. Så också med din utveckling. Men du går framåt hela tiden. Även när du känner det som det går baklänges.

Det är bara att jag inte kan berätta lika tydligt för läkaren eller nån personal eller nån. För det är mycket svårare att förklara i prat än när man skriver. Och som att jag inte hinner tänka för oftast så kommer jag på saker efter ett tag och hur jag ska förklara och sånt. Men när jag pratar med läkaren så hinner jag inte sätta ord på det liksom. Och blir bara arg och som att det tar stopp om hon inte fattar eller så.

 

[gammalek]

Det är bara att jag inte kan berätta lika tydligt för läkaren eller nån personal eller nån. För det är mycket svårare att förklara i prat än när man skriver. Och som att jag inte hinner tänka för oftast så kommer jag på saker efter ett tag och hur jag ska förklara och sånt. Men när jag pratar med läkaren så hinner jag inte sätta ord på det liksom. Och blir bara arg och som att det tar stopp om hon inte fattar eller så.

Kan du skriva ett brev som du ger till läkaren? Då kan du förklara hur du menar i lugn och ro. Kanske ta det som du skrivit här eller till din pappa? Eller delar av det?