Jag håller helt med dig
@EmmaFilippa i att taskighet ofta accepteras som okej eller ”som folk är” eller att det är den som pekar ut taskigheten som är problemet och inte den taskiga.
Det är en kulturell skillnad kan jag tycka. Den vanligaste kulturen inbegriper i mina ögon debatt istället för samtal, rätten att uttrycka sig fritt över möjligheten att skapa upplyftande relationer. Att du ser hur dåligt det är för dig och hur destruktivt det lätt blir både för folk som ”bara råkar” vara taskiga och folk som är det med flit; det blir såklart jättejobbigt för dig. Ur mitt perspektiv betyder inte det att du är fel, utan att du har en insikt och en önskan som skiljer sig från den övergripande kulturen/sättet att prata.
Jag lyssnade precis på en pod där de pratade om att det är väldigt lätt hänt att känna sig galen och fel om en har andra värderingar och andra visioner om hur samspel kan se ut MEN DET ÄR INTE SÅ. Det du tycker och tänker är friskt och klokt och snällt. Den podden sa också att det bästa en kan göra för att sluta känna sig fel (han kallade det galen) är att hitta/skapa sammanhang där fler tycker likadant om hur vi samtalar, har relationer och lever schyssta liv.
Det är såklart svårt att bara hitta. Men mest vill jag säga att det FINNS. Och jag tycker verkligen inte du är fel som vill skippa taskighet! Det är mänskligt och snällt och omtänksamt. Det är så tråkigt att du känner dig fel av att se skillnaden mellan hur världen är och hur du skulle vilja att den var. Jag önskar många många fler än du orkar fortsätta veta att den känslan av hur världen borde vara, är viktig. Även om den inte kan skapa stora förändringar genast, så gör det skillnad att människor som du finns och har sådana ideal som du har. Det är förjävligt att du ska behöva lida av det bara.
En grej som fått mig att känna mig mindre och mindre fel i mitt liv (även om jag tycker annorlunda), det är att försöka ha så litet glapp mellan mina värderingar och det jag gör. Alltså när jag låter mig tycka som jag tycker ÄVEN om det är tvärtom andra blir det skönare i mig än när jag låtsas. Så har det inte alltid varit, och det är ju skit att det ska kännas som en själv är fel fast det som händer så är det ANDRA som gör annorlunda än mina värderingar inte jag. Men att kunna känna skillnaden på ”nu gör andra fel enligt mina värderingar som jag verkligen tror på och därför känns det dåligt” och på ”oj nu gjorde jag något (taskigt) som inte stämmer med mina värderingar”. Det gör det inte roligare på ett sätt. Men för mig har det hjälpt att liksom ”lägga skulden där den hör hemma” i att jag kan inte vara här för DE är taskigare än jag tycker är okej (istället för ”jag är fel som inte tycker det är okej att vara taskig”).
Nu blev det här långt och kanske lite rörigt. Vill mest säga att jag förstår nog lite hur det känns, jag känner i alla fall lite likheter med saker jag tycker. Och det är INTE ditt fel när andra är taskiga ÄVEN om de försöker få dig att tro det.
