Parson russell terrier

[-An-]

Jag undrar om någon har erfarenhet av Parson russell terrier? Har läst på en del och även träffat på en vuxen hund som verkade lugn och fin.
Hur är era hundar? Skälliga? Gosiga? Villiga att lära sig nya saker?
Och hur är det med pälsen? Har förstått att de föder blandkullar. Men kan man som köpare önska en specifik pälstyp? Är mest sugen på en hund som ej behöver trimmas, så en släthårig skulle vara drömmen!

 

[Tiffany]

Jag har bara erfarenheter av en Parson Russell det varven god vän som hade den. Jag gick ut med den ibland. Blev 11-12 år. Understimulerad och jobbig på grund av det. Skällde alltid när det ringde på dörren men inte så mycket annars.
Absolut villig att lära sig nya saker. Kunde vara gosig och mysig men det var mycket jakt i honom och han var ganska tuff mot andra hundar.Backade aldrig om en annan hund kom för nära och drog sig inte för att slåss. Skarp ibland och ganska hårdhudad. Levde med familjens katt men jagade katter på liv och död ute.
Kunde inte vara på hunddagis bet personalen tror jag. Skulle aldrig vilja ha en själv.
Till hundens försvar kan sägas att han
passade inte alls i den familjen han skulle kommit till en jägare och van hundmänniska istället då hade han säkert blivit mycket bättre.

 

[Xomymy]

Jag har haft en jack russell... Inte riktig rastypisk då han var för stor för att både vara jrt och Parson men han hade stamtavla och var reggad som jrt

Vad får dig att vara intresserad av dessa typer av hundar? I rätt hem är de underbara, charmiga tokstollar som hittar på mycket skoj och bus! Tyvärr skaffar många sig denna typen av hund utan att veta vad de behöver och får istället en bjäbbig och reaktiv terrier. De har normalt sett lätt till skall och är riktigt envisa.

Jag tog över en vuxen omplacering som redan var väluppfostrad och okomplicerad. Världens bästa och finaste hund. Saknar honom varje dag. Han var strävhårig så kan inte uttala mig om släthåriga individer. Han var kelen men det är högst individuellt. Lite svårare att träna än andra hundar jag haft då de har en självständig natur men jag är van med hundar som har stor vilja att vara till lags så det kanske inte är en rättvis jämförelse. De kräver väldigt mycket aktivering för att må bra och min kunde springa i timmar utan att bli trött. Kunde aldrig ha honom lös då han hade väldigt stor jaktdrift vilket är att förvänta sig, fick han tag i ett djur dödade han den så man kunde inte ha andra djur med denna grabben. Kom väldigt sällan överens med andra hundar och var aldrig rädd för att ge sig in i ett slagsmål.

Han var en väldigt underbar individ men vill personligen själv inte ha fler jrt i framtiden då rasen är lite väl intensiv för min smak.

 

[RedQueen]

Träffat ett par individer, samtliga används till grytjakt. Trevliga när de används till det syftet och får jobba ordentligt men absolut väldigt mycket terrier. Man bör vara på det klara med att de är fantastiska på grävlingsjakt och därmed är supertuffa hundar i mindre format. En släkting till sambon påpekade att de inte är några särskilt trevliga sällskapshundar om de inte får utlopp för jakten.

På frågan om en terrier är villig att lära sig nya saker skulle jag nog svara: En terrier kommenderar man inte, man vädjar till dess förstånd och ser den göra tvärtemot bara för skojs skull.

 

[Motacilla]

Känner två nu levande och har känt parsons förr (även jack russllar).
Otroligt energiska hundar, detta kan inte nog betonas. Skulle aldrig skaffa en russell själv.

De hundar av dessa varianter jag känner ska verkligen vara med precis överallt, på gott och ont. Av-knappen fungerar dåligt.

Terrier-temperamentet gör samtidigt att det verkligen inte är en hund för vem som helst.

 

[Luzzan]

Haft en parson och har nu en jrt. Min parson var väldigt stabil mentalt, inte ljudberörd, inga problem med andra hundar (Sen om de andre skulle starta något svarade han dock snabbt och hårt), inga problem med hantering eller människor. Han hade dock en rejäl jaktlust! Han var smart och det gick att träna in saker, men i "skarpt läge" var det väl sisådär med lydnaden (typ inkallning). Han älskade också att bada.

Mins ett tillfälle då min kusins golden försökte få tag i en godisbit under en upp och nervänd skål genom att putta skålen framåt, min parson gick fram och lyfte upp skålen direkt. Han upplevdes som en smart hund av många som träffade honom.

Vad gäller skällande så gjorde han det när någon knackade på dörren men inte vid hundmöten eller annars.

För mig var han fantastisk , men det är också min enda erfarenhet av parson så om den stämmer för rasen låter jag vara osagt.