Pappa är död och mamma har träffat en ny

[Suspiria]

Jag behöver verkligen rådgivning. Jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka, så förvirrad och snurrig.
Pappa dog i mitten på januari, väldigt plötsligt. Han och mamma har varit gifta i ungefär 30 år, jag är enda barnet mellan dem. Begravning i mitten av februari.
Mamma är här och hälsar på just nu och lämnade sin facebook inloggad och med chatfönster öppna, jag tänkte mig inte för utan tänkte att det var min facebook när jag öppnade webbläsaren och ser då meddelande som jag förstår innebär att hon "dejtar" någon. Jag vet vem personen är men känner honom inte personligen, både hon och pappa har känt honom minst ett par år genom gemensamt föreningsliv.
Jag avskyr att snoka men när jag såg detta kände jag att jag ville veta hur länge iaf, så skrollade så långt upp jag kunde utan att läsa något och första meddelandet som finns där är från 8 mars, och där stod det något som gör att jag förstår att det pågick även då. Jag har loggat ut från hennes facebook, har inte för avsikt att snoka mer än så.

Nu vet jag inte vad jag ska tänka. En del av mig är ledsen, det var så nyligt som pappa dog. Jag vet inte om detta pågick innan han dog heller, och jag vet att detta inte angår mig men det påverkar mig, så jag behöver ventilera. En del är arg också av samma orsak. Samtidigt känner jag att det är skönt att hon har någon, så hon slipper vara ensam. Hon har svårt att klara sig själv då hon bla har åkommor efter en allvarlig olycka.

Det måste finnas någon här med liknande erfarenheter som kan ge lite tankar, eller som bara har lite råd.

 

[Araminta]

Det är en märklig känsla när ens föräldrar hittar nya partners. Som dotter/son så kan det vara svårt att hantera att även ens föräldrars relationer växlar över tid. Fyraåringen i en vill ha kvar det där "mamma, papppa, barn"-tänket för evigt. Mina föräldrar separerade när jag var 14 och jag har sedan dess fått både tre och fyra kallduschar: dels rätt mörka berättelser om deras relation, dels tillkomsten av andra partners tätt inpå separationen. För mig var det närmast en sorgeprocess - även om jag fortfarande har båda föräldrarna i livet.

Varken du eller din mamma gör eller känner någonting fel. Jag tror dock att du gör klokt i att inte spekulera för mycket. Prata med din mamma istället. Hon har säkert också sina funderingar kring situationen som kanske är lika konstig för henne som den är för dig.

 

[Snurrfian]

Jag tror att du måste låta din mamma ha sitt liv, hon kan både sörja din pappa och fortsätta leva, de två sakerna står inte i motsats. Det kan vara en del av hennes sorgeprocess att se att det går att fortsätta att leva.
Jag kan förstå att du känner det som ett svek mot din pappa, men säg om de hade skilt sig, tycker du inte att de skulle få dejta då?
Min mamma dejtade snabbt efter att min pappa hade gått bort och ja det kändes jobbigt, jag valde att inte träffa de hon träffade i början för att skydda mig själv och bad att inte får veta något. Så småningom träffade hon den som hon är särbo med idag och har så varit i snart 15 år, och i dagsläget så har jag lättare att umgås med honom än min mamma.

 

[vallhund]

Du kan börja med att respektera din mors integritet.

 

[cili]

Varken du eller din mamma gör eller känner någonting fel. Jag tror dock att du gör klokt i att inte spekulera för mycket. Prata med din mamma istället. Hon har säkert också sina funderingar kring situationen som kanske är lika konstig för henne som den är för dig.

Här vill jag tillägga att det kanske inte ens är menat att bli något officiellt. Eftersom hon inte nämnt något kanske det är en tillfällig relation där hon kan känna trygghet och kärlek trots att det är en jobbig period.

TS:
Jag säger som jag gjorde i @Ninnurur s tråd när hon skrev om en liknande situation utifrån sitt perspektiv (med bortgången partner): självklart ska den efterlevande få fortsätta sitt liv, med kärlek och förälskelse om denne vill det. Javisst är det jobbigt för närstående till den bortgångne, men man kan ju inte tvinga en högst levande person att anpassa sig efter andras sorg. Försök istället att se det positivt för din mamma, var glad för att hon inte begravt sig i sorgen utan kan blicka framåt.
Därmed inte sagt att du måste rusa dit och gratulera, var och en har rätt till sina känslor.

 

[sassiball]

Jag behöver verkligen rådgivning. Jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka, så förvirrad och snurrig.
Pappa dog i mitten på januari, väldigt plötsligt. Han och mamma har varit gifta i ungefär 30 år, jag är enda barnet mellan dem. Begravning i mitten av februari.
Mamma är här och hälsar på just nu och lämnade sin facebook inloggad och med chatfönster öppna, jag tänkte mig inte för utan tänkte att det var min facebook när jag öppnade webbläsaren och ser då meddelande som jag förstår innebär att hon "dejtar" någon. Jag vet vem personen är men känner honom inte personligen, både hon och pappa har känt honom minst ett par år genom gemensamt föreningsliv.
Jag avskyr att snoka men när jag såg detta kände jag att jag ville veta hur länge iaf, så skrollade så långt upp jag kunde utan att läsa något och första meddelandet som finns där är från 8 mars, och där stod det något som gör att jag förstår att det pågick även då. Jag har loggat ut från hennes facebook, har inte för avsikt att snoka mer än så.

Nu vet jag inte vad jag ska tänka. En del av mig är ledsen, det var så nyligt som pappa dog. Jag vet inte om detta pågick innan han dog heller, och jag vet att detta inte angår mig men det påverkar mig, så jag behöver ventilera. En del är arg också av samma orsak. Samtidigt känner jag att det är skönt att hon har någon, så hon slipper vara ensam. Hon har svårt att klara sig själv då hon bla har åkommor efter en allvarlig olycka.

Det måste finnas någon här med liknande erfarenheter som kan ge lite tankar, eller som bara har lite råd.

Hon berättar nog mer när hon känner att hon vågar, hon kanske inte vet hur hon ska säg, kanske känner hon sig skyldig? hon kanske lämnade sitt fbkonto öppet med flit?

Min pappa började dejta nästan direkt efter att min mamma gick bort och det var skitjobbigt att uppleva rent ut sagt. Det trodde jag aldrig! Men det var hans val, tror han hade lite panik över att vara ensam helt plötsligt. De hade varit gifta i 32 år. Man får acceptera det bara, vad är alternativet? att sitta ensam och sörja kanske inte är bättre.

 

[athena_arabians]

@Suspiria: Det är din mammas liv och hennes val. Dina eventuella problem med det hela äger du. Jag förstår att det känns jättekonstigt och att det är jobbigt och det får det vara också.

Det är skillnad på att ha sina känslor och att ventilera dem. Givetvis har man också rätt till sina känslor.

 

[Squie]

Det går att vända det ett varv till. Skulle den bortgången vilja att den kvarlevande avstod att söka lycka?

Men.

TS, jag förstår din sorg.

 

[Thomasine]

@Suspiria
Jag har varit den som började dejta en änkeman (med ganska små/unga barn). När vi träffades hade det gått ett knappt år men vi tog det väldigt lugnt på grund av barnens ålder. Hade barnen varit vuxna. alltså på din ålder hade vi nog gjort det officiellt tidigare.

Jag kan kanske tycka (och det är jag personligen som tycker) att det är tidigt att börja dejta men jag lägger inga som helst moraliska värderingar i det. Det är din mor och enbart hon som avgör om och när det är dags. Att det känns märkligt för dig har jag inga problem med att förstå, för dig känns det säkert som en dubbel sorg. Jag kände inte din far men det gjorde du och tänk efter, hade din far velat att din mor skall leva ensam resten sitt liv? Ge din mor en chans till att berätta det själv.

Änkemannen blev min äkta man och vi levde i ett mycket bra och kärleksfullt äktenskap tilsammans med hans barn, mina älskade bonusbarn, tills han gick bort ganska plötsligt. Då stod jag i din mors situation och min första reaktion var ingen kan ersätta den jag har förlorat, nu skall jag leva ensam och det gjorde jag ganska länge, jag var helt enkelt inte villig att släppa in någon i vårt hem, i vårt liv och i vår säng. En dag träffade jag någon som jag klickade med och insåg att det var dags för nästa fas i livet. Det är en insikt som bara jag kunde komma till och när den inträffar, ja det vet man inte.

Mina bonusar, visade det sig, var jättepositiva och hade varit riktigt bekymrade för att jag aldrig tycktes komma vidare.

Mitt råd till dig är att ligga lågt med att du upptäckte det via FB, låt henne berätta själv.

Ursäkta om det blev långt, det var inte mningen.

 

[Ninnurur]

Jag som är änka kan säga att jag är spyless på allas kommentarer om mitt dejtande. Först var det för tidigt enligt folk, nu är det på tiden att jag skaffar nån istället. Det är mitt liv och min sorg, ingen annan har rätt att ha åsikter om det!

Jämför med om man blir dumpad rakt av, att partnern drar utomlands med en ny. Personen är lika borta ur ens liv, men då peppas man att skaffa ny. Vad är skillnaden? Suck.

 

[tanten]

Jag har inte liknande erfarenheter, men jag är singelmamma med vuxet barn. Så jag kan i viss mån relatera till @Suspiria s mor.

För det första så är inte kärlek en bestämd mängd. Det finns inga bestämda mått.
Inte älskar en förälder sitt första barn mindre när det andra kommer? Kärlek behöver inte heller ta slut bara för att den man älskade inte lever längre. Det vet alla som förlorat en nära.

Men kärlekarna har inget med varandra att göra! Att en människa upplever kärlek igen gör inte den tidigare kärleken mindre eller svagare. Den kärleken dör inte för att föremålet dör. Den finns kvar som minnen.

Som barn har man lika lite med sin mors kärleksliv att göra som modern har med barnets. @Suspiria - bit ihop och låt din mor leva sitt liv och hoppas att hon låter dig leva ditt.

Det finns ingen stipulerad tid som man måste vara ensam och bete sig änke-mässigt. Vissa lyckligt lottade finner en ny relation snabbt. andra hittar aldrig någon annan. Det kan ingen utomstående bestämma över.

Inse att dina känslor är just dina och fundera över varför du vill att hon ska vara ensam. Hade din far velat att hon skulle vara ensam och allena? Eller skulle han önska henne lycka i livet? Varför är tanken på en ny gemenskap i din mors liv konstig?

 

[Suspiria]

fundera över varför du vill att hon ska vara ensam.

Var har jag skrivit att jag vill att hon ska vara ensam?

 

[Suspiria]

Raderat

 

[Thomasine]

Du kan börja med att respektera din mors integritet.

Jag tycker din kommentar är onödig!

 

[Suspiria]

Det är en märklig känsla när ens föräldrar hittar nya partners. Som dotter/son så kan det vara svårt att hantera att även ens föräldrars relationer växlar över tid. Fyraåringen i en vill ha kvar det där "mamma, papppa, barn"-tänket för evigt. Mina föräldrar separerade när jag var 14 och jag har sedan dess fått både tre och fyra kallduschar: dels rätt mörka berättelser om deras relation, dels tillkomsten av andra partners tätt inpå separationen. För mig var det närmast en sorgeprocess - även om jag fortfarande har båda föräldrarna i livet.

Varken du eller din mamma gör eller känner någonting fel. Jag tror dock att du gör klokt i att inte spekulera för mycket. Prata med din mamma istället. Hon har säkert också sina funderingar kring situationen som kanske är lika konstig för henne som den är för dig.

Tack, till dig och vissa av er. Som istället för att döma mig och klanka ner på mig faktiskt skrev vettiga saker. Jag är positiv till att mamma kan hitta någon att glädjas med men jag tycker det är självklart att jag har rätt till mina känslor också, det betyder inte att jag är arg på henne. Det är klart det känns märkligt när allting går så väldigt fort, pappa slets bort så plötsligt så jag har knappt förstått det än. Det har inte riktigt någon av oss som är kvar.

För övrigt så har vi pratat om det lite smått och det känns rätt okej.

 

[Ninnurur]

Tack, till dig och vissa av er. Som istället för att döma mig och klanka ner på mig faktiskt skrev vettiga saker. Jag är positiv till att mamma kan hitta någon att glädjas med men jag tycker det är självklart att jag har rätt till mina känslor också, det betyder inte att jag är arg på henne. Det är klart det känns märkligt när allting går så väldigt fort, pappa slets bort så plötsligt så jag har knappt förstått det än. Det har inte riktigt någon av oss som är kvar.

För övrigt så har vi pratat om det lite smått och det känns rätt okej.

Det är du som behöver bearbeta din sorg tror jag. Har du funderat på att gå till terapeut? Det var väldigt nyttigt för mig.

 

[sjoberga]

Jag tycker din kommentar är onödig!

Tja, jag tycker den är tänkvärd även om den är något krass och onödigt hård. Snoka och döma i en annans vuxens liv är inte att respektera.

 

[Raderad medlem 6459]

Tja, jag tycker den är tänkvärd även om den är något krass och onödigt hård. Snoka och döma i en annans vuxens liv är inte att respektera.

Men herregud, kan man inte ha lite förståelse för att man ibland är svag och gör nåt dumt? Man är inte mer än människa och TS är ju i sorg. Vill man flika in nåt om integritet kan man formulera det på ungefär tio andra sätt som alla skulle vara långt mer sympatiska än det som du sitter och försvarar nu.

Varför hacka på nån som tydligt skrivit att hon vet att hon gjort fel och som dessutom är i sorg?

 

[Raderad medlem 6459]

Som istället för att döma mig och klanka ner på mig faktiskt skrev vettiga saker.

Strunta i såna kommentarer. Bara skit i det.

 

[EmmaBovary]

Tack, till dig och vissa av er. Som istället för att döma mig och klanka ner på mig faktiskt skrev vettiga saker. Jag är positiv till att mamma kan hitta någon att glädjas med men jag tycker det är självklart att jag har rätt till mina känslor också, det betyder inte att jag är arg på henne. Det är klart det känns märkligt när allting går så väldigt fort, pappa slets bort så plötsligt så jag har knappt förstått det än. Det har inte riktigt någon av oss som är kvar.

För övrigt så har vi pratat om det lite smått och det känns rätt okej.

Jag tycker att man kan känna en glädje över att ens ena förälder funnit någon samtidigt som att man sörjer sin bortgångna vilket blir mer påtagligt när det kommit in en ny i bilden.