Överviktsoperatio

[lil-sis]

Jag vill göra en Gastric sleeve för just för att det inte är lika stor risk för dumpning! Och sen är det ingen risk för tarmvred alls .

Jag tycker dumpandet är utmärkt, tänker mig för innan jag äter godis etc och äter mycket långsammare så jag hinner sluta innan jag mår dåligt.

Utan det skulle jag troligen äta alldeles på tok för mycket godis igen.

 

[Silver Girl]

Jag tycker dumpandet är utmärkt, tänker mig för innan jag äter godis etc och äter mycket långsammare så jag hinner sluta innan jag mår dåligt.

Utan det skulle jag troligen äta alldeles på tok för mycket godis igen.

Du menar den tidiga och den får du oavsett metod.
Sen dumping är inte kul alls. Du kan få så lågt blodsocker att du svimmar i värsta fall. Än så länge verkar det vara färre fall med gastric sleeve men det är än så länge en ny metod.

 

[lil-sis]

Du menar den tidiga och den får du oavsett metod.
Sen dumping är inte kul alls. Du kan få så lågt blodsocker att du svimmar i värsta fall. Än så länge verkar det vara färre fall med gastric sleeve men det är än så länge en ny metod.

Nej den sena är inte rolig men det har jag inte så mycket problem med. I början av graviditeten dumpade jag lite hur som och hade även rena blodsockerfall utan övrigt pruttigt mående. Att klura ut vad som behövdes vid varje givet tillfälle har inte varit jättelätt, för en snabb höjning av blodsockret med typ dextrosol etc blir ju inte heller bra.

Har även legat på gränsen och dallrat för hypoglykemiutredning under graviditeten, glukos i fingret har varit under 4 alla gånger (oftast 3.6) inget fasteprov taget.

Men det är ändå inget större bekymmer för just mig. Jag har haft en ganska lättsam resa

 

[ameo]

Tack ! Jag tror jag helst vill göra en Gastric Sleeve ! Hur blev det med ditt sötsug och hunger efter op ?

jag har en vän som gjort en gastric sleeve
Kort beskrivet så är den enda skillnaden nu (som jag fattat saken) att hen äter mindre portioner.
sockersuget är i princip samma, skillnaden är att hen inte kan vräka i sig en hel plåt med bullar/kakor etc utan att det tar stopp efter några stycken

Sen rent generellt
Jag har flera i min bekantskapskrets (och strax utanför kretsen) som är GBP-opererade. Och en alldeles för stor andel av dem har gått upp rejält i vikt igen efter operationen. Någon av dem slutade aldrig att småäta och det satte sina spår. Jag vet inte hur alla har gjort men mer än två av dem har blivit mycket - och då menar jag mycket - större efter operationen än de var innan.
Jag tror att om operationen ska lyckas långsiktigt så räcker det inte med bara operationen, utan man måste likväl ta tag i och lösa sitt störda ätbeteende. För det är ju just ett stört ätbeteende som är orsaken till övervikten i de allra flesta fallen. (undantag finns!)'
Det finns säkert välfungerande fall, men min uppfattning är nog ändå att sjukvården (i alltför många fall) glatt opererar och sen släpper de taget om patienten, så att det störda ätbeteendet kan fortsätta.

Jag är själv rejält rund, tillräckligt för att kunna få en operation om jag skulle be om det. Men för mig personligen vore det helt otänkbart.

 

[Tora]

jag har en vän som gjort en gastric sleeve
Kort beskrivet så är den enda skillnaden nu (som jag fattat saken) att hen äter mindre portioner.
sockersuget är i princip samma, skillnaden är att hen inte kan vräka i sig en hel plåt med bullar/kakor etc utan att det tar stopp efter några stycken

Sen rent generellt
Jag har flera i min bekantskapskrets (och strax utanför kretsen) som är GBP-opererade. Och en alldeles för stor andel av dem har gått upp rejält i vikt igen efter operationen. Någon av dem slutade aldrig att småäta och det satte sina spår. Jag vet inte hur alla har gjort men mer än två av dem har blivit mycket - och då menar jag mycket - större efter operationen än de var innan.
Jag tror att om operationen ska lyckas långsiktigt så räcker det inte med bara operationen, utan man måste likväl ta tag i och lösa sitt störda ätbeteende. För det är ju just ett stört ätbeteende som är orsaken till övervikten i de allra flesta fallen. (undantag finns!)'
Det finns säkert välfungerande fall, men min uppfattning är nog ändå att sjukvården (i alltför många fall) glatt opererar och sen släpper de taget om patienten, så att det störda ätbeteendet kan fortsätta.

Jag är själv rejält rund, tillräckligt för att kunna få en operation om jag skulle be om det. Men för mig personligen vore det helt otänkbart.

Ja och det är väl där den största kritiken också har varit. Man opererar kroppen men struntar i knoppen.

Operationen i sig är bra men den fixar inte eventuell ätstörning/missbruk.

 

[Lenis]

Ja och det är väl där den största kritiken också har varit. Man opererar kroppen men struntar i knoppen.

Operationen i sig är bra men den fixar inte eventuell ätstörning/missbruk.

Som den som ofta suttit och fått ta besöken med de som önskar GBP/sleeve så kan jag säga att det varit ett extremt fåtal- jag kan med lätthet räkna dem på ena handen och ingen av dem var ändå tydligt motiverad- att jobba med just knoppen. De har alla velat ha operation och därmed basta. Att ha samtalskontakt eller gruppinfo eller dylikt har varit rätt ointressant och många blir arga/frusterade/ledsna om man vill att de ska jobba dubbelt, för det de vill ha är kirurgi och thats that.

Man kan tyvärr inte tvinga någon att jobba med sig själv, det måste komma en vilja inifrån.
Jag tror att op kan vara bra för vissa men tycker vissa landsting borde strama upp det betydligt mer. Har sett flera som gått upp igen, och även som akutläkare jourtid tagit emot en drös som har ont efter op och inte alls kan förstå att det känns att ha gjort en bukoperation, eller fått problem likt de lil-sis beskriver. Även träffat en del som struntat i att ta sina tillskott och dragit på sig onödiga brister. Man får se det som en livslång åtgärd och allt annat än en quick-fix; att man får lättare att hålla sig till vettiga portioner men måste börja tänka mer på att äta rätt det man får i sig, vara beredd på att det faktiskt är en bukoperation som utförs, och se det som en del i jobbet att leva sundare.

 

[mandalaki]

Jag tycker dumpandet är utmärkt, tänker mig för innan jag äter godis etc och äter mycket långsammare så jag hinner sluta innan jag mår dåligt.

Utan det skulle jag troligen äta alldeles på tok för mycket godis igen.

Okej, då läser jag om dumpning:

Typiska tecken på tidig dumpning är: Uppsvälldhet, kramper, diarré, trötthet, svettningar, hjärtklappning, illamående och kräkningar.

Det borde väl finnas bättre metoder att dra ner på godiset än att försöka parera en kraftig och obehaglig fysisk reaktion? Även om nu dina symtom ligger på en lindrigare del av en skala, vilket jag inte vet om de gör.

 

[Similitude]

Min sambo har gjort en GBP. Han gjorde den 2008 och gick ner ofantligt mycket i vikt. Tyvärr bryr sig inte vården om hur man har det efteråt, så han är stadigt på väg upp igen. Min sambo är ett praktexempel på att den här operationen INTE ska utföras om vården inte är beredda på att ta hand om huvudet också.
Förutom viktuppgången så hade han massor av problem efteråt som att det var för trångt och han hade svårt att få ner maten i den lilla magsäck som fanns exempelvis. Det var tal om operation, men han löste det själv genom att han kräktes en gång och då vidgades det trånga. Han blev jättesjuk redan på sjukhuset då det inte blivit helt tätt så han fick bukinflammation och fick ligga kvar 3 veckor och därefter komma hem med drän som satt ytterligare 5 veckor. Vatten i lungorna fick han också osv osv osv. Idag mår han bra fysiskt, men det har varit en rejäl resa...
Alla dumpingar sa vi inte tala om. Såpass illa att han inte kunnat stå upp utan har fått lägga sig några timmar.

Min åsikt är att det tas alldeles för lätt på dessa operationer. 2008 när min sambo fick sin operation så hade han väntat 1,5 år med dubbel förtur och en väldig massa möten med läkare och dietister mm innan det blev grönt ljus. Idag verkar folk gå till VC och säga att de vill opereras och vips får de remiss och sedan är det bara att tuta och köra. Jag har flera exempel på hur snabbt det går från det att en person fått för sig att göra operationen tills den är genomförd. Det handlar om månader idag istället för år. Rätt använd är den här operationen fantastisk. Så som sjukvården använder den idag är det helt förkastligt. Jag fasar lite för hur dessa människor ska må om säg 20-30 år.

 

[lil-sis]

Okej, då läser jag om dumpning:

Typiska tecken på tidig dumpning är: Uppsvälldhet, kramper, diarré, trötthet, svettningar, hjärtklappning, illamående och kräkningar.

Det borde väl finnas bättre metoder att dra ner på godiset än att försöka parera en kraftig och obehaglig fysisk reaktion? Även om nu dina symtom ligger på en lindrigare del av en skala, vilket jag inte vet om de gör.

Jag opererade mig inte för _att_ dumpa utan tycker att det för mig är ett utmärkt stopp nu när jag har opererats och tillhör de som dumpar.

Hjärtklappning och trötthet håller sig min kropp till när vi pratar tidig dumping.

Den sena är ofta lite jobbigare med illamående och skakningar men den är inte kopplad till för högt sockerintag.

 

[lil-sis]

Min sambo har gjort en GBP. Han gjorde den 2008 och gick ner ofantligt mycket i vikt. Tyvärr bryr sig inte vården om hur man har det efteråt, så han är stadigt på väg upp igen. Min sambo är ett praktexempel på att den här operationen INTE ska utföras om vården inte är beredda på att ta hand om huvudet också.
Förutom viktuppgången så hade han massor av problem efteråt som att det var för trångt och han hade svårt att få ner maten i den lilla magsäck som fanns exempelvis. Det var tal om operation, men han löste det själv genom att han kräktes en gång och då vidgades det trånga. Han blev jättesjuk redan på sjukhuset då det inte blivit helt tätt så han fick bukinflammation och fick ligga kvar 3 veckor och därefter komma hem med drän som satt ytterligare 5 veckor. Vatten i lungorna fick han också osv osv osv. Idag mår han bra fysiskt, men det har varit en rejäl resa...
Alla dumpingar sa vi inte tala om. Såpass illa att han inte kunnat stå upp utan har fått lägga sig några timmar.

Min åsikt är att det tas alldeles för lätt på dessa operationer. 2008 när min sambo fick sin operation så hade han väntat 1,5 år med dubbel förtur och en väldig massa möten med läkare och dietister mm innan det blev grönt ljus. Idag verkar folk gå till VC och säga att de vill opereras och vips får de remiss och sedan är det bara att tuta och köra. Jag har flera exempel på hur snabbt det går från det att en person fått för sig att göra operationen tills den är genomförd. Det handlar om månader idag istället för år. Rätt använd är den här operationen fantastisk. Så som sjukvården använder den idag är det helt förkastligt. Jag fasar lite för hur dessa människor ska må om säg 20-30 år.

"Vården" är olika.

Jag träffar dietist ca var tredje månad och vägs och mäts (uppehåll nu) samt läkare varje år. Blir det psykiskt tufft hojtar jag och får en tid till kurator/psykolog/beteendevetare.

Som gravid är det ett antal extra kontroller av mig och fostret.

Men som vanligt gäller det tyvärr att hamna på rätt ställe i landet. Och även inse själv att man inte kan luta sig tillbaka och slappna av bara för att man opererats.

 

[mandalaki]

Jag opererade mig inte för _att_ dumpa utan tycker att det för mig är ett utmärkt stopp nu när jag har opererats och tillhör de som dumpar.

Hjärtklappning och trötthet håller sig min kropp till när vi pratar tidig dumping.

Den sena är ofta lite jobbigare med illamående och skakningar men den är inte kopplad till för högt sockerintag.

Nej, jag förstår att det inte var därför du opererade dig. Men på något vis blir det, för mig, ett exempel på en stor nackdel med de där operationerna: de kommer inte åt ens felaktiga ätande annat än på "mekanisk" väg - om de alls gör det. Många verkar ju omsorgsfullt hitta strategier för att äta upp sig till sin gamla vikt igen, eller mer.

 

[lil-sis]

Nej, jag förstår att det inte var därför du opererade dig. Men på något vis blir det, för mig, ett exempel på en stor nackdel med de där operationerna: de kommer inte åt ens felaktiga ätande annat än på "mekanisk" väg - om de alls gör det. Många verkar ju omsorgsfullt hitta strategier för att äta upp sig till sin gamla vikt igen, eller mer.

Nej det är klart att de inte kan rätta ett ätstört beteende, det sitter ju inte i magsäcken även om regleringen av vissa hormoner som är kopplade till magsäcken har hjälpt mig oerhört.

Jag hade ju kunnat välja att se dumpingen som en vansinnigt jobbig biverkning jag önskar att jag slapp (jag menar _en_ glass på sommaren blir man ju inte tjock av) men istället har jag valt att se den som en för mig utmärkt hjälp till fortsatta val.

Det fungerar inte till 100% men 8ggr av 10 tar jag hellre en knäckemacka än en näve lösgodis eller en flaska vatten istället för en flaska MER. Och väljer te när vi är på fik istället för varm choklad (som jag i övrigt knappt klarar ens utan socker).

Portionsstorlekarna sitter i ryggmärgen nu så det är lätt numer.

(Den sena är värre men det händer så sällan tack och lov.)

Jag är som sagt väldigt nöjd med min operation men det är ju inget beslut man bör ta över natten eller utan att läsa på först.

Det kan onekligen bli ett helvete och för vem vet ju ingen i förväg.

Det är ffa synd att många fortfarande tror att "man opereras och sen är man smal och lycklig" (utan egen insats).

 

[Similitude]

"Vården" är olika.

Jag träffar dietist ca var tredje månad och vägs och mäts (uppehåll nu) samt läkare varje år. Blir det psykiskt tufft hojtar jag och får en tid till kurator/psykolog/beteendevetare.

Som gravid är det ett antal extra kontroller av mig och fostret.

Men som vanligt gäller det tyvärr att hamna på rätt ställe i landet. Och även inse själv att man inte kan luta sig tillbaka och slappna av bara för att man opererats.

För min sambos del är det Göteborg, alltså Sahlgrenska som är "vården". Jag känner minst 20 i min absoluta närhet (familj/nära vänner) som gjort samma operation och de har liknande upplevelser. En är nöjd men han gjorde sin operation i Stockholm någonstans. En annan har fått mer eftervård eftersom hon skaffat barn efteråt och man har gjort massor av extra kontroller. Övriga ca 18 har samma upplevelse som min sambo.
För samtliga gäller att ingen av dom har fått någon uppföljning mer än 1-2 besök efter sin operation. Min sambo fick ett återbesök 3 månader efter samt1 år efter (som blev drygt 1,5 år och då först efter att han frågat) och sedan.. Inget. Han går till VC och får sina vitaminer förnyat. Och för all del så har han ett nummer till en diestist som han kan ringa med sina frågor, men that´s it. Han gjorde den 2008 och det sades då att han skulle få åb efter 3 månader, 1 år, 3 år och 5 år. Med tanke på hur nära det var att han strök med så är jag förvånad över hur dåligt vården skött just honom. Han har haft det såå tufft!

Det finns *självklart* alltid undantag. Om "alla" är nöjda med något så är alltid minst en missnöjd. Och tvärtom.

 

[ztsu]

Tack ! Jag tror jag helst vill göra en Gastric Sleeve ! Hur blev det med ditt sötsug och hunger efter op ? Blev du motiverad att kämpa på själv sen efter att viktnedgången stannade upp ? Har det varit lätt och naturligt för dig att ha en sund kosthållning ? Kan du äta ngt gott ibland utan att må dåligt ?

Jag var sockerberoende innan OP och jag är fortfarande sockerberoende. OP har varit min räddning. Jag gick i terapi innan OP, de ställde det som krav för mig. Det var bra. Jag är som sagt fortfarande sockerberoende, och kämpar dagligen med det, men tack vare OP kan jag nu bara äta fem gidisbitar där jag förr tröck i mig ett kilo. En chipspåse ligger i skåpet och räcker i två veckor. Just nu äter jag inget varken godis eller chips, men när jag gjorde det åt jag många gånger om dagen men bara några få bitar per gång. Innan OP kunde jag lätt klämma både ett kilo godis, en chipspåse och två liter Cola per dag. Läsk kan jag inte dricka alls efter OP.

Jag märkte för ett tag sedan att det där småätandet blev mer, och även att jag börjat äta mer utan att jag tänkt på det. Tog ofta en portion till. Och mycket riktigt, vågen började visa uppåt igen. Men jag bestämde mig redan när jag gjorde OP att jag aldrig någonsin skulle bli en av dom som gick upp i vikt igen, och när jag gick under 80kg bestämde jag mig för att aldrig någonsin gå över där igen. Jag har legat och pendlat mellan 74-78kg i tre år ungefär, och nu var jag över 80kg i november och då tog jag tag i det. Nu är jag nere på 73kg.

Jag har haft problem med dumping, både direkt dumping och sen dumping. Jag har dock haft turen att kunna koppla samman min dumping med specifik mat/dryck. En del verkar ha problem med att dumpingen kommer hej vilt utan synligt mönster, och det verkar ju skotjobbigt rent ut sagt. Jag VET att om jag äter tex kyckling, då kommer jag få ont i magen. De första tre åren däremot, då var jag i princip alltid tvungen att gå och lägga mig 15-30 minuter direkt efter maten. Inte sällan var jag tvungen att lämna bordet innan alla ätit upp, vilket såklart påverkade mina barn. Men det la sig sedan av sig självt. Jag har tyvärr problem med lågt blodtryck också, och i kombo med den sena dumpingen blir det riktigt otäckt ibland, och jag har svimmat många gånger.

Ett stort problem för mig, och för många med mig, är att jag fått kronisk järn- och näringsbrist. För de flesta tror jag det hjälper att äta sina vitamin- järn- och b12-tabletter eller vad läkaren nu skriver ut, men jag verkar ha förlorat förmågan att ta upp näring öht i magen/tarmen. Har gjort massor av utredningar på VC och sjukhuset, men hittills har de inte hittat något. Som lägst har jag varit ner på ett HB på 78, med i princip helt uttömda depåer. Då mådde jag inge vidare. Jag får b12-sprutor en gång i kvartalet och järn intravenöst en gång i halvåret.

Jag har också haft ett tarmvred. Det var det mest fruktansvärda jag upplevt i mitt liv. Som att föda tusen barn och jag trodde jag skulle dö. På riktigt alltså. Nu för tiden syr de ihop "slitsarna" (som det kallas) med tarmarna på något vänster vilket minskar risken för tarmvred mycket. Det hade de inte gjort på mig, när jag gjorde min OP hade de inte börjat med det än. Men när de opererade tarmvredet fixade de det också (och de plockade ut min gallblåsa som var sprängfylld), så nu ska jag inte behöva få det igen.

Positivt, utöver att jag fått ett obehindrat liv, är att jag numer aldrig har problem med halsbränna. Jag hade väldigt stora problem med det innan OP, såpass att det hindrade mig i min vardag, men efter OP har jag inte haft ett enda anfall.

Jag vet inte riktigt vad en sleeve innebär och vad fördelarna med en sådan är, men min operation är iaf det bästa jag gjort
Jag tror dock att det är väldigt viktigt att man läser på ordentligt, frågar andra (som du gör här), väger för- och nackdelar, är ärlig över för sig själv och sina problem (som antagligen inte kommer försvinna för att man opererar sig) och att man inte tror att en OP gör jobbet åt en. Det är nog också viktigt tror jag att låta beslutet mogna och inte göra en OP "på impuls". Jag fick vänta i tre år på min OP. Jag är väldigt tacksam över det idag, även om jag tyckte det var drygt då.

 

[lil-sis]

För min sambos del är det Göteborg, alltså Sahlgrenska som är "vården". Jag känner minst 20 i min absoluta närhet (familj/nära vänner) som gjort samma operation och de har liknande upplevelser. En är nöjd men han gjorde sin operation i Stockholm någonstans. En annan har fått mer eftervård eftersom hon skaffat barn efteråt och man har gjort massor av extra kontroller. Övriga ca 18 har samma upplevelse som min sambo.
För samtliga gäller att ingen av dom har fått någon uppföljning mer än 1-2 besök efter sin operation. Min sambo fick ett återbesök 3 månader efter samt1 år efter (som blev drygt 1,5 år och då först efter att han frågat) och sedan.. Inget. Han går till VC och får sina vitaminer förnyat. Och för all del så har han ett nummer till en diestist som han kan ringa med sina frågor, men that´s it. Han gjorde den 2008 och det sades då att han skulle få åb efter 3 månader, 1 år, 3 år och 5 år. Med tanke på hur nära det var att han strök med så är jag förvånad över hur dåligt vården skött just honom. Han har haft det såå tufft!

Det finns *självklart* alltid undantag. Om "alla" är nöjda med något så är alltid minst en missnöjd. Och tvärtom.

Sjukhuset följde upp efter 3 månader, 6 månader och sedan skrevs jag ut efter ett år med BMI på 21 och toppenfina blodprover (och knappt någon överskottshud). Sedan remitterande de vidare till min noggrant utvalda vårdcentral och det är där jag har tillgång till dietist osv.

Psykolog via överviktsenheten är också tillgängligt och tydligt kommunicerat från utredningens start men det innebär ju förstås inte att man själv inser att man behöver hjälp.

Opererades på Akademiska i Uppsala som även är "mitt" sjukhus när det gäller graviditeten osv, det känns tryggt men andra har ju helt andra upplevelser även från Ackis (och jag har halvtaskiga från Gynakuten men det har lärt mig hur mycket man måste vara på själv ibland.)

 

[ztsu]

Nej det är klart att de inte kan rätta ett ätstört beteende, det sitter ju inte i magsäcken även om regleringen av vissa hormoner som är kopplade till magsäcken har hjälpt mig oerhört.

Jag hade ju kunnat välja att se dumpingen som en vansinnigt jobbig biverkning jag önskar att jag slapp (jag menar _en_ glass på sommaren blir man ju inte tjock av) men istället har jag valt att se den som en för mig utmärkt hjälp till fortsatta val.

Det fungerar inte till 100% men 8ggr av 10 tar jag hellre en knäckemacka än en näve lösgodis eller en flaska vatten istället för en flaska MER. Och väljer te när vi är på fik istället för varm choklad (som jag i övrigt knappt klarar ens utan socker).

Portionsstorlekarna sitter i ryggmärgen nu så det är lätt numer.

(Den sena är värre men det händer så sällan tack och lov.)

Jag är som sagt väldigt nöjd med min operation men det är ju inget beslut man bör ta över natten eller utan att läsa på först.

Det kan onekligen bli ett helvete och för vem vet ju ingen i förväg.

Det är ffa synd att många fortfarande tror att "man opereras och sen är man smal och lycklig" (utan egen insats).

Jag känner precis som du med dumpingen. Väljer man att se på den som ett verktyg blir den heller inte lika jobbig (är min upplevelse). Jag är glad över att jag dumpar, och vet vad jag dumpar på, vilket hjälper mig att göra sunda och nyttiga val. Även om jag önskar att jag inte dumpade på kyckling

Den sena dumpingen däremot, i kombo med lågt blodtryck, inte rolig...

 

[lil-sis]

Jag känner precis som du med dumpingen. Väljer man att se på den som ett verktyg blir den heller inte lika jobbig (är min upplevelse). Jag är glad över att jag dumpar, och vet vad jag dumpar på, vilket hjälper mig att göra sunda och nyttiga val. Även om jag önskar att jag inte dumpade på kyckling

Den sena dumpingen däremot, i kombo med lågt blodtryck, inte rolig...

Mitt BT som gravid ligger på 110/55, jag är grym på att resa mig långsamt...

Jag dumpar tack och lov inte på något "nyttigt". Mer än mjölk vissa dagar när tarmen är på dåligt humör

 

[mandalaki]

Nej det är klart att de inte kan rätta ett ätstört beteende, det sitter ju inte i magsäcken även om regleringen av vissa hormoner som är kopplade till magsäcken har hjälpt mig oerhört.

Jag hade ju kunnat välja att se dumpingen som en vansinnigt jobbig biverkning jag önskar att jag slapp (jag menar _en_ glass på sommaren blir man ju inte tjock av) men istället har jag valt att se den som en för mig utmärkt hjälp till fortsatta val.

Det fungerar inte till 100% men 8ggr av 10 tar jag hellre en knäckemacka än en näve lösgodis eller en flaska vatten istället för en flaska MER. Och väljer te när vi är på fik istället för varm choklad (som jag i övrigt knappt klarar ens utan socker).

Portionsstorlekarna sitter i ryggmärgen nu så det är lätt numer.

(Den sena är värre men det händer så sällan tack och lov.)

Jag är som sagt väldigt nöjd med min operation men det är ju inget beslut man bör ta över natten eller utan att läsa på först.

Det kan onekligen bli ett helvete och för vem vet ju ingen i förväg.

Det är ffa synd att många fortfarande tror att "man opereras och sen är man smal och lycklig" (utan egen insats).

Jag läste just i morse om det första du beskriver - en artikel om en studie på unga som gjort GBP. Där stod just att tarmens signalsystem som reglerar hunger och mättnad förändras efter operationen.

I ditt fall låter det ju som att operationen var bra - och att du också inser att det krävs en del eget arbete. Så jag är inte lika förkrossad nu som när jag skrev mitt förra inlägg.

 

[lil-sis]

Jag läste just i morse om det första du beskriver - en artikel om en studie på unga som gjort GBP. Där stod just att tarmens signalsystem som reglerar hunger och mättnad förändras efter operationen.

I ditt fall låter det ju som att operationen var bra - och att du också inser att det krävs en del eget arbete. Så jag är inte lika förkrossad nu som när jag skrev mitt förra inlägg.

Puh

(Lösryckt så låter det hemskt, det fattar jag ).

Jag har också en salig blandning av goda och mindre goda exempel på livet efter operation runt mig. Det tror jag har varit väldigt viktigt. Att man inte bara ser personer som det gått helt enligt plan för.

 

[Petruska]

Men alltså, vet man ens att de här operationerna totalt sett är bättre än tex ungefär vilken vettigt kontrollerad bantning som helst? För mig ser det ut som att riskerna med operationerna vida överskrider de risker som något vanligt viktminskningsförsök kan medföra. Samtidigt som det inte alls ser ut som att det är särskilt mycket mer sannolikt att den som opereras faktiskt går ner i vikt och sedan någorlunda håller normalvikt, än den som bantar på något annat någorlunda seriöst vis.

Kort sagt, med tanke på alla de extra riskerna, hur stor andel mår bra och håller vikten på lång sikt efter de här operationerna?