Överreagerar jag?

[Emtherlia]

Sagt det till honom och det jag får till svar "jag behöver inte ändra på mig och kan folk inte ta mig för den jag är så är dörren där.."

Använd den dörren.

Du tycker han beter sig fel, han vill inte ändra på sig. Så som han är nu kommer han alltså att fortsätta vara så det enda rådet jag kan ge är att gå därifrån och stänga dörren efter dig.

 

[Girasol]

Funderar, min man kan bli lite kort i tonen då han vill avsluta ett samtal, låta lite ointresserad liksom. Fast han inte menar det. Jag är mer sånt där: Du nu vill jag inte prata mer med dig vi får höras sen. Och ja jag har noterat att jag säger vill inte istället för hinner inte. Eller så säger jag: kan inte prata mer nu. Kan vara för att vi har jobb som gör att vi måste släppa vad vi har emellanåt och ge 200% omgående innan huset rasar liksom. Så jag är också ganska avfärdande, så antar vi passar ihop

 

[mino]

Jag tycker inte att du överreagerar, men du verkar göra en tolkning av hans beteende som utgår ifrån vad det betyder för dig om du skulle bete dig på det sättet. Jag tänker att han ÄR sån, det har inte ett dugg med dig att göra. Det kan ju finnas tusen anledningar till att han snoppar av dig (som du upplever det) och han kanske inte ens är medveten om hur han agerar. Det kan ju tex vara så att han gillar att ha ett litet maktövertag mot dig genom att vara den som avslutar. Eller så är han helt enkelt inte lika socialt begåvad som du och "ser" vad som händer i er relation.

Jag tror att du i vart fall ska utgå ifrån att hans beteende inte alls betyder samma sak som om du skulle ha betett dig på det sättet. Så strunta i att fundera så mycket över honom, utgå från att han beter sig på det sättet och reflektera i stället över hur hans beteende blir för dig och om du kan få respons som passar dig bättre från andra. Du är sån som gillar en viss grad av social artighet och omtänksamhet. Hur kan du ta det fullständigt normala behovet på allvar?

 

[Gnist]

Har en vän som avslutar många, men inte alla av sina samtal med kompisar (inkl. mig) med "nä, nu har jag inte tid med dig längre *klick*". Menar inget illa med det alls, det är bara så personen är så jag tar inte illa upp av det och ingen annan heller vad jag vet.

 

[TheRedLightning]

Självkänsla är hur bra man tycker man är, självförtroende är hur stort tilltro man har till att man ska klara olika saker. De hänger ihop, såklart: om man inte har nåt självförtroende, och inte tror sig kunna klara nånting, så blir lätt självkänslan lidande, och om man tycker man är väldigt bra, så tror man ju ofta att man klara olika saker också.

Nån med väldigt dålig självkänsla känner sig inte så värdefull, och kanske som att man är lite sämre än andra och inte förtjänar att ha det så bra.

Nu när du säger det så faller bitarna på plats, i alla fall när jag har mig själv som exempel. Ibland tycker jag att jag är värdelös och mitt självförtroende är inte det bästa heller, fast i vissa situationer så är självförtroendet på topp och nog likaså självkänslan.
Tycker det är lite märkligt att man kan ha dåligt självförtroende/självkänsla i en situation men i nästa ha världens bästa. :O

 

[Mabuse]

Nu när du säger det så faller bitarna på plats, i alla fall när jag har mig själv som exempel. Ibland tycker jag att jag är värdelös och mitt självförtroende är inte det bästa heller, fast i vissa situationer så är självförtroendet på topp och nog likaså självkänslan.
Tycker det är lite märkligt att man kan ha dåligt självförtroende/självkänsla i en situation men i nästa ha världens bästa. :O

Självförtroendet är olika i olika situationer, eftersom man är olika bra på olika saker, helt enkelt. Jag t ex har hyfsat självförtroende när det kommer till att kunna tävla hoppning med en häst, för det har jag gjort mycket och vet ungefär vad som brukar krävas, men köra bil har jag inget självförtroende alls med, eftersom jag inte har körkort. Sen har man förstås nån sorts grundläggande tilltro till hur mycket man brukar klara - har man dåligt självförtroende, så är ens första tanke i en ny situation kanske mer "Åh nej, detta kommer jag aldrig klara!", medan någon med bra självförtroende snarare skulle reagera "Nåja, hur svårt kan det vara? Det ska jag nog fixa!". Det är ju mycket baserat på hur det gått förut, brukar man lyckas med det mesta så bygger man ju självförtroendet, men har man gått på några riktiga minor kanske inte självförtroendet blir på topp. Självförtroendet är ju liksom en förväntan på hur bra man tror man kommer klara nåt, och den förväntan baserar man ju på tidigare erfarenheter.

Självkänslan däremot brukar egentligen vara rätt konstant, det är liksom i grund och botten vad man tycker om sig själv. Såklart kan det variera i med- och motgångar, men det brukar inte vara riktigt lika situationsbundet som självförtroende, utan i så fall med variera med hur man mår för tillfället, och vilka med- och motgångar man haft. Men självförtroende kan ju variera beroende på vilken situation man tänker på, det gör inte självkänsla på samma sätt.

 

[Thaliaste]

Jag är inne på samma spår som @mino ovan. Det är vanskligt att lägga in tolkningar av vad han menar efter hur du själv (tycker att) du beter dig.

Jag har också lite svårt att förstå dina exempel. Som att han berättar för dig att han passerar ditt hus, förstår inte alls varför det påverkar dig varken till att bli glad eller ledsen? Det är ju bara information helt enkelt, varken mer eller mindre? Eller att han vill avsluta samtalet för att han kommer hem, det är väl inte så konstigt? Jag skulle bli lite irriterad om det händer ofta när vi är mitt uppe i en känslig diskussion, eller om det hela tiden händer så fort vi börjar prata om något jag vill prata om, men inte om det händer när vi bara "slöpratar" för att vi inte har något vettigare för oss nån av oss. Avslutar han mitt i något viktigt, eller är det mer att det dyker upp något annat (t ex att han kommer hem, eller måste gå på toa) när ni inte pratar om något särskilt viktigt?

Däremot tycker jag att det är märkligt att han verkar så ovillig till att du skaffar dig andra vänner, det låter som att han är väldigt bekväm med att ha dig där när han vill. Jag tycker du ska försöka hitta fler vänner, och har han problem med det - ja, då är det ju så som du är och där är dörren.

 

[TheRedLightning]

Jag tycker inte att du överreagerar, men du verkar göra en tolkning av hans beteende som utgår ifrån vad det betyder för dig om du skulle bete dig på det sättet. Jag tänker att han ÄR sån, det har inte ett dugg med dig att göra. Det kan ju finnas tusen anledningar till att han snoppar av dig (som du upplever det) och han kanske inte ens är medveten om hur han agerar. Det kan ju tex vara så att han gillar att ha ett litet maktövertag mot dig genom att vara den som avslutar. Eller så är han helt enkelt inte lika socialt begåvad som du och "ser" vad som händer i er relation.

Jag tror att du i vart fall ska utgå ifrån att hans beteende inte alls betyder samma sak som om du skulle ha betett dig på det sättet. Så strunta i att fundera så mycket över honom, utgå från att han beter sig på det sättet och reflektera i stället över hur hans beteende blir för dig och om du kan få respons som passar dig bättre från andra. Du är sån som gillar en viss grad av social artighet och omtänksamhet. Hur kan du ta det fullständigt normala behovet på allvar?

Eftersom vi ska vara vänner så har jag testat att göra samma sak tillbaka mot honom, (då jag gärna följer "så som du vill att andra ska va mot dig ska du också va mot dom"), kan säga att han blev minst lika ställd som jag brukar bli när han säger så till mig.

Så jag blir lite fundersam varför det är okej för honom att va på ett visst sätt men när jag är likadan så är det inte okej?

Jag vet inte varför jag får känslan av att allt är mitt fel/problem och att han är felfri/problemfri. Ska erkänna att jag tycker det är märkligt att jag måste ändra och forma om mig efter hans behov men han behöver inte göra detsamma för mig?
Han ska alltid ha rätt, även om jag vet mycket väl att det jag sa är det som är rätt så är alltid det han säger rätt ändå oavsett och skulle det mot förmodan krypa fram att jag hade rätt så ändrar han om så att det var jag som sa det han sa och han som sa det jag sa typ, så varje gång han säger att jag har fel så orkar jag inte bry mig längre och säger något i stil med "jaja, det blir nog bra" för jag orkar inte lägga massa energi på att försöka få "rätt", det är inte hela världen för mig, men det som kan störa mig ibland är hans beteende det blir nästan lite som ett barn emellanåt.

Det som störde mig mest när vi pratade i telefon är att han alltid blir distraherad av annat och tänker högt, jag har sagt till honom då att vi kan höras senare eftersom jag inte vill sitta och betala massa minutpengar eller ödsla tid på att höra hans tankar/mumlande till sig själv. Det kan hända rätt ofta, värst är när han kör och pratar då kan man plötsligt få höra "j*vla f*tta" i början fatta jag inte alls vad jag hade gjort för fel och vart väldigt förvirrad. Tydligen så var det någon i trafiken som körde för sakta, bromsade för något, inte kunde köra enligt honom. Nu när han säger sånt i telefonen så vet jag att det inte är mig han syftade på och har några gånger frågat vad som hände nu.

Han blev bättre på att inte bli distraherad när jag påtalade att det inte var så kul att sitta tyst i luren och vänta. För om jag försökte fråga något under tiden som han tänkte högt får man höra "tyst, vänta lite", vid något tillfälle så satt jag med telefonen på högtalaren och gjorde något annat som jag hade gjort även om det inte hade ringt.
Sen kan han plötsligt börja prata med mig igen, men det är svårt för mig att förstå det då det oftast har låtit så likt hans tänka högt.

Jag har funderat mycket om det var så att han inte var medveten om vad han gjorde så därför jag talade om för honom vad som hände, visst det blev bättre ett tag sen glömdes det bort och tillbaka till ruta ett igen, jag har skämtsamt kallat honom guldfisk pga hans dåliga minne och då kommer det alltid någon bortförklarning till varför, ibland är det väl godkända alltså rimliga anledningar, fast det är klart jag utgår från mig själv och troligen är hans prioriteringar olika än vad mina är.
Nåväl, vi får se vad som händer, har konstaterat att en seriös relation aldrig skulle funka med honom så det är bättre att bara vara vänner, med fast man är vänner är det väl tillåtet att reagera på hur den andre beter sig osv eller är det helt tabu? :/

 

[TheRedLightning]

Jag är inne på samma spår som @mino ovan. Det är vanskligt att lägga in tolkningar av vad han menar efter hur du själv (tycker att) du beter dig.

Jag har också lite svårt att förstå dina exempel. Som att han berättar för dig att han passerar ditt hus, förstår inte alls varför det påverkar dig varken till att bli glad eller ledsen? Det är ju bara information helt enkelt, varken mer eller mindre? Eller att han vill avsluta samtalet för att han kommer hem, det är väl inte så konstigt? Jag skulle bli lite irriterad om det händer ofta när vi är mitt uppe i en känslig diskussion, eller om det hela tiden händer så fort vi börjar prata om något jag vill prata om, men inte om det händer när vi bara "slöpratar" för att vi inte har något vettigare för oss nån av oss. Avslutar han mitt i något viktigt, eller är det mer att det dyker upp något annat (t ex att han kommer hem, eller måste gå på toa) när ni inte pratar om något särskilt viktigt?

Däremot tycker jag att det är märkligt att han verkar så ovillig till att du skaffar dig andra vänner, det låter som att han är väldigt bekväm med att ha dig där när han vill. Jag tycker du ska försöka hitta fler vänner, och har han problem med det - ja, då är det ju så som du är och där är dörren.

Hade han bara sagt det i en neutral ton så är det väl inte hela världen, men när han sa det i en retsam ton för att reta mig klart jag reagerar då. :/
Det är så svårt att förklara i en text hur tonläget han säger sakerna i låter, men dom låter allt annat än neutralt i vissa fall.

Vi kan prata om viktiga saker, saker som jag pratar om också och mitt i ska det läggas på, pratar man något viktigt och man t ex kör bil så och vet att man ska lägga på när man kommer hem, så går det att styra diskussionen lite och avsluta på ett snyggt sätt t ex.
Han har en väldig tendens till att avbryta mig och jag aldrig får prata till punkt, speciellt i viktiga diskussioner. Jag har påtalat detta x gånger för honom att jag vill kunna prata till punkt eftersom han får göra det, då vill jag också.

 

[Mabuse]

Eftersom vi ska vara vänner så har jag testat att göra samma sak tillbaka mot honom, (då jag gärna följer "så som du vill att andra ska va mot dig ska du också va mot dom"), kan säga att han blev minst lika ställd som jag brukar bli när han säger så till mig.

Så jag blir lite fundersam varför det är okej för honom att va på ett visst sätt men när jag är likadan så är det inte okej?

Jag vet inte varför jag får känslan av att allt är mitt fel/problem och att han är felfri/problemfri. Ska erkänna att jag tycker det är märkligt att jag måste ändra och forma om mig efter hans behov men han behöver inte göra detsamma för mig?
Han ska alltid ha rätt, även om jag vet mycket väl att det jag sa är det som är rätt så är alltid det han säger rätt ändå oavsett och skulle det mot förmodan krypa fram att jag hade rätt så ändrar han om så att det var jag som sa det han sa och han som sa det jag sa typ, så varje gång han säger att jag har fel så orkar jag inte bry mig längre och säger något i stil med "jaja, det blir nog bra" för jag orkar inte lägga massa energi på att försöka få "rätt", det är inte hela världen för mig, men det som kan störa mig ibland är hans beteende det blir nästan lite som ett barn emellanåt.

Det som störde mig mest när vi pratade i telefon är att han alltid blir distraherad av annat och tänker högt, jag har sagt till honom då att vi kan höras senare eftersom jag inte vill sitta och betala massa minutpengar eller ödsla tid på att höra hans tankar/mumlande till sig själv. Det kan hända rätt ofta, värst är när han kör och pratar då kan man plötsligt få höra "j*vla f*tta" i början fatta jag inte alls vad jag hade gjort för fel och vart väldigt förvirrad. Tydligen så var det någon i trafiken som körde för sakta, bromsade för något, inte kunde köra enligt honom. Nu när han säger sånt i telefonen så vet jag att det inte är mig han syftade på och har några gånger frågat vad som hände nu.

Han blev bättre på att inte bli distraherad när jag påtalade att det inte var så kul att sitta tyst i luren och vänta. För om jag försökte fråga något under tiden som han tänkte högt får man höra "tyst, vänta lite", vid något tillfälle så satt jag med telefonen på högtalaren och gjorde något annat som jag hade gjort även om det inte hade ringt.
Sen kan han plötsligt börja prata med mig igen, men det är svårt för mig att förstå det då det oftast har låtit så likt hans tänka högt.

Jag har funderat mycket om det var så att han inte var medveten om vad han gjorde så därför jag talade om för honom vad som hände, visst det blev bättre ett tag sen glömdes det bort och tillbaka till ruta ett igen, jag har skämtsamt kallat honom guldfisk pga hans dåliga minne och då kommer det alltid någon bortförklarning till varför, ibland är det väl godkända alltså rimliga anledningar, fast det är klart jag utgår från mig själv och troligen är hans prioriteringar olika än vad mina är.
Nåväl, vi får se vad som händer, har konstaterat att en seriös relation aldrig skulle funka med honom så det är bättre att bara vara vänner, med fast man är vänner är det väl tillåtet att reagera på hur den andre beter sig osv eller är det helt tabu? :/

Så det är mer att när ni pratar telefon så tänker han högt, och sen lite rätt var det är så avslutar han och lägger på? Lite som att han har dig i luren som sällskap en stund, men inte för ett samtal?

Det handlar väl mer om telefonhyfs, i det läget skulle jag nog säga, när han börjar med en monolog om saker han funderar på, eller är tyst i luren för att han pysslar med något annat, att "Hördu, du verkar upptagen, vi kan väl höras sen istället?". Det är ju rätt ohyfsat mot dig att vänta sig att du snällt ska vänta i luren (och betala telefonräkningen) medan han tänker högt eller är tyst och pysslar med annat.

Är han helt oförbätterlig kan du ju antingen fortsätta markera så och avsluta samtalet varje gång han glömmer sig, och sluta ringa, så får han stå för telefonräkningen åtminstone - eller så ser du till att ni umgås på andra sätt än per telefon, om han nu inte är så bra på att prata i telefon på ett trevligt sätt.

 

[Mabuse]

Hade han bara sagt det i en neutral ton så är det väl inte hela världen, men när han sa det i en retsam ton för att reta mig klart jag reagerar då. :/
Det är så svårt att förklara i en text hur tonläget han säger sakerna i låter, men dom låter allt annat än neutralt i vissa fall.

Vi kan prata om viktiga saker, saker som jag pratar om också och mitt i ska det läggas på, pratar man något viktigt och man t ex kör bil så och vet att man ska lägga på när man kommer hem, så går det att styra diskussionen lite och avsluta på ett snyggt sätt t ex.
Han har en väldig tendens till att avbryta mig och jag aldrig får prata till punkt, speciellt i viktiga diskussioner. Jag har påtalat detta x gånger för honom att jag vill kunna prata till punkt eftersom han får göra det, då vill jag också.

Han låter ju inte vidare trevlig, vare sig som partner eller kompis. Jag tycker idén att skaffa andra vänner låter jättebra - som är trevligare att umgås med, som lyssnar och respekterar dig mer, och inte betraktar dig som åhörare utan som samtalspartner.

 

[fjordtokan]

Han beter sig i dina ögon som en idiot och har uttryckligen sagt till dig att passar det inte så kan ni sluta umgås. Uppenbarligen passar det inte dig så sluta umgås då. Skulle du verkligen vilja vara tillsammans med en sån idiot? Du är värd mer. Jag känner inte dig men ingen ska behöva må dåligt av en "vänskap".

 

[mino]

@RedHyuuga Det jag menar är inte att DU ska ändra på dig. Jag tycker snarare att du helt ska släppa tanken på rätt och fel. Du ska dra en gräns mellan ditt beteende och hans beteende. Det blir för mig en sorts feltänk när man hamnar i tankar om att man förtjänar ett bättre beteende från andra eftersom man själv beter sig på ett visst vis, så funkar det inte i de flesta fall. Och om man ska vara ärlig så är killar generellt sett sämre socialt tränade än tjejer och kan vara otroligt dåliga på att märka ens (som man själv tycker) uppenbara omtankar.

Om man plockar bort alla analyser om vem som gör rätt och fel, vad kvarstår då egentligen? Om jag får tolka utifrån det du skriver så låter det som att du har upplevelser där du plockar upp signaler som inte får dig att känna dig uppskattad. Du känner av någon form av vibbar som du inte riktigt kan tolka men som inte känns helt okej. Det blir så mellan er och man behöver inte spekulera i varför alls. Utgå ifrån att det du får är det den här snubben kan ge dig. Men egentligen skulle du behöva något annat, vem kan du få det av i stället om inte den här killen levererar? Eller kan det vara okej med det lilla du trots allt får från honom, även om han inte ger dig nåt på vissa plan? Om du tänker så, så ligger valmöjligheten hos dig och du behöver inte hamna så mycket ur balans utifrån vad han säger och gör.

 

[Monstermom]

Varför har du alls med typen att göra!?

Vad har han för värde i ditt liv som uppväger nackdelarna - oavsett vems "fel" det är att du tycker saker i hans beteende är jobbigt?

 

[Fan of Bill]

Skulle tippa på att detta är en skämtsam kille med sin speciella humor som tar det mesta med en klackspark. Utåt iaf. Sen om det finns nåt djupare inuti honom, tankar och tyckanden så är inget han vill dela med dig.

Han är mest troligt inte intresserad av dig på det sättet att han skulle vilja ha ett förhållande med dig, vilja gifta sig med dig eller skaffa barn med dig. Snarare så är han rätt nöjd och bekväm i er nuvarande kompisrelation och det är därför han beter sig och uppför sig som han gör.

 

[Thaliaste]

Hade han bara sagt det i en neutral ton så är det väl inte hela världen, men när han sa det i en retsam ton för att reta mig klart jag reagerar då. :/
Det är så svårt att förklara i en text hur tonläget han säger sakerna i låter, men dom låter allt annat än neutralt i vissa fall.

Vi kan prata om viktiga saker, saker som jag pratar om också och mitt i ska det läggas på, pratar man något viktigt och man t ex kör bil så och vet att man ska lägga på när man kommer hem, så går det att styra diskussionen lite och avsluta på ett snyggt sätt t ex.
Han har en väldig tendens till att avbryta mig och jag aldrig får prata till punkt, speciellt i viktiga diskussioner. Jag har påtalat detta x gånger för honom att jag vill kunna prata till punkt eftersom han får göra det, då vill jag också.

Ja, det är ju svårt att förstå här men om han vet att du inte tycker om att han retas med dig så tycker jag att det är oschysst av honom att fortsätta med det.

Du frågar om att man väl måste få ställa krav på varandra även i en vänskapsrelation. Ja, själklart måste man få ställa krav på att bli mött med respekt och att även vänskapsrelationer innebär att ge och att ta. Jag ser själv dock ingen anledning till att parterna ska behöva stöpa om sig själva för att relationen ska kunna fungera. Så som du beskriver det här tycker jag faktiskt inte att det spelar så stor roll i att det är han som är "the bad guy" som inte värderar vänskapen med dig tillräckligt högt för att bemöta dig på ett schysst sätt, eller om ni två som personer helt enkelt är så pass olika att er relation inte är värd att lägga ner så mycket krut på även om det inte är någons fel. I en kärleksrelation som inte fungerar som det, så blir det ju ofta ett "men vi kan väl vara vänner istället". (Som ju ibland blir det, och ibland bara är en fas för att skiljas åt helt...) För mig fungerar vänskapsrelationer likadant, bara det att jag inte riktigt har lika tydliga begrepp för att transformera relationen till en annan fas. Många av mina vänner skulle jag aldrig funka med att ha en nära relation med, att träffas flera gånger i veckan eller ens prata i telefon/messa flera gånger i veckan. Vi är för olika. Däremot så berikar de mitt liv väldigt mycket med vår vänskap, och jag ser inte alls vår vänskap som sämre än den jag har med mina närmre vänner som jag i princip skulle kunna bo ihop med. Det är bara olika typer av vänskap. Om du tycker att denna person tillför dig så mycket att du vill ha kvar honom i ditt liv, så kan ni ju dra ner på kontakten så blir umgänget förhoppningsvis mer kvalitativt när ni väl ses/pratar. Och så skaffar du vänner som du funkar bättre tillsammans med för det närmre umgänget.

(Och i parantes så anser jag att när man kör bil, så kör man bil och pratar inte i telefon annat än i nödfall.)

 

[TheRedLightning]

Jag ringer honom inte längre, speciellt inte sen han bytte telefonoperatör jag har Telia och ringer jag till någon annan med Telia betalar jag bara uppkopplingsavgift på 69öre, men ingen minuttaxa, nu har han dock 3, så då kostar det 69 öre per minut också om jag inte missminner mig, men det är egentligen sak samma.

Jag har egentligen andra vänner, men vi snackar mest via facebook och träffas bara när jag är på ridskolan och har ridning. Jag saknar lite det här med att kunna ta en fika och tjöta lite skit, det har bara inte blivit av då många och mina vänner bor långt bort, men snart ska jag flytta och då får jag lite närmare till några av dom. Så jag försöker inbilla mig att det kommer bli bättre.

Det som nämndes angående sällskap i luren, den känslan har jag också fått ibland, speciellt när han ringt mig och jag svarar och det första jag får höra är "vänta lite"... jag har sagt vid ett flertal tillfällen att han verkar upptagen och att vi kan höras senare, men det vill han inte gå med på utan blir lite "men men men..." i en röst där man man riktigt föreställa sig bedjande valpögon framför sig.

Vi var riktigt bra vänner och hade jättekul, men så gjorde jag misstaget att krama honom en gång, för mig var det fortfarande samma som innan, men han blev kär i mig, kanske blev jag lite småkär i honom också då jag vid några tillfällen när jag tänkte på honom blev jag lycklig, men jag hade aldrig fjärilar i magen känslan.
Sen skulle vi flytta ihop, skaffa barn, gifta oss och leva ihop tills vi blev 80 och allt var det var. Sen hände det något, har för mig vi hamna i ett litet bråk och helt plötsligt så skulle vi aldrig kunna ha ett förhållande, mest för att jag försökte kompromissa i bråket men han skulle ha rätt om jag minns rätt.

Jag lyckades ta mig igenom och ser honom bara som en vän och inget annat, men det verkar inte som han har gjort detsamma, för jag är tydligen fortfarande "sötare än socker" (själv tycker jag att jag är den fulaste människa som finns, aldrig tyckt om mitt utseende) och så tycker han jag är "gullig" när jag är arg/sur. Är vi i samma rum, då fast jag är sur så ska han titta på mig och säga något i stil med "nu ler du snart" och hålla på tills jag ler och då blir han "yes, där vann jag".

Nja, jag vet knappt varken ut eller in längre, ska bli skönt att få börja jobba igen och kunna få tankarna på annat igen.

(Ang bilkörning så vet jag att i hans bil en xc70 så har han sån där inbyggd bluetooth i radion så det blir som ett headset, det är väl därför han ringer så mycket när han kör eftersom det är så enkelt att prata med folk)

 

[Gimlan]

Han verkar jätteosympatisk.

 

[Lovisaleonora]

Varför är det så viktigt att du kan ändra på honom? Acceptera att han är som han är, eller avsluta vänskapen. Varför måste han ändra sig för att duga åt dig? Ändra sig för att du inte ska känna dig dissad och nära. Jag är som jag är. Antingen får mina vänner gilla läget eller så får de sluta umgås med mig. Att inre respektera den jag är tycker jag är värre än att avsluta ett samtal för att man kommer hem (vilket jag ALLTID gör).

Jag tycker helt klart du överreagerar på samtal och SMS; vad är en giltig orsak att avsluta en konversation med dig?

 

[susanne]

Han låter som en förvuxen tonåring. såna brukar inte bättra sig i första taget, de är ofta fullblodsegoister.
Att skaffa nya vänner är inte det lättaste, men det hade nog gjort dig gott, så att du kunde få lite mer distans och sen kanske utesluta honom helt om det är så du vill.