Överreagerar jag?

[labb]

................

 

[Tassetass]

I så fall hade du också, när du såg att mitt var raderat, kunnat ta bort ditt inlägg men du valde att låta det stå kvar. Inte svårt att räknat ut vad din agenda är precis.

Jag såg som sagt att ditt inlägg var raderat när Petruska skrev sitt, dvs 23 minuter efter att jag skrivit mitt svar till dig. I det läget spelade min eventuella agenda ingen som helst roll, min redigeringstid hade gått ut.

Alla skriver vi ibland ogenomtänkta saker som folk hinner snappa upp innan man hunnit redigera. Det har hänt mig och då har jag fått bita i det sura äpplet och helt enkelt försöka tänka lite längre innan jag svarar i fortsättningen.

 

[labb]

...........

 

[Raderad medlem 6459]

@AndersB

Vad skulle Tassetass ha för agenda då menar du?

 

[mandalaki]

Jag såg som sagt att ditt inlägg var raderat när Petruska skrev sitt, dvs 23 minuter efter att jag skrivit mitt svar till dig. I det läget spelade min eventuella agenda ingen som helst roll, min redigeringstid hade gått ut.

Alla skriver vi ibland ogenomtänkta saker som folk hinner snappa upp innan man hunnit redigera. Det har hänt mig och då har jag fått bita i det sura äpplet och helt enkelt försöka tänka lite längre innan jag svarar i fortsättningen.

Men exakt. Nu ska man inte bara behöva hålla koll på svar på ens egna inlägg, man ska också hålla utkik så att de man svarat inte raderar för då måste man skynda sig att också radera

 

[monster1]

@AndersB Jag har gått i terapi en del och av någon anledning tror ett par av mina killkompisar att terapi är någon form av hjärntvätt. Det är det verkligen inte alls, det är ett samtal (tråkigt nog?) helt utan hjärnvågsvrängare och foliehatt . Man behöver inte ens prata om sin barndom om man nu inte absolut vill det .

De av mina manliga och kvinnliga vänner som själva varit hos någon form av terapeut tycker precis som jag att det är guld värt. Det finns ju olika former av terapi de vanligaste är väll psykodynamisk och kognitivbeteendeterapi som man föreslagit i den här tråden. Själv föredrar jag en mix. Ibland får man även prova några olika terapeuter så man hittar en man trivs med, det är viktigt att man känner att man har förtroende för den man blir behandlad av.

 

[mandalaki]

Så varför säger du något, undrar jag? Det är fortfarande till viss del stigmatiserat att gå i terapi och sådana där kommentarer hjälper verkligen inte.

Igår kväll på en taverna satt jag bredvid ett italienskt sällskap som konverserade ett spanskt sällskap. En av de italienarna sa: I'm a psychotherapist - varpå en av spanjorerna kommenterade: Oh, I don't believe in psychology. I believe in homeopathy.

Ooookej ...

 

[TheRedLightning]

Jag tror att en anledning till att flera här tycker att du skulle prata med någon är att vi inte lyckas få dig att börja sortera upp din upplevelse. För mig är det två helt olika saker hur man 1) ska ta hand om bekräfta sina egna känslor 2) strategiskt agera gentemot andra som man inte blir klok på. Om man ska nysta i 1) så skulle man kunna försöka reflektera över vad det är för känslor du får av det som händer och vad du tänker att det säger om dig.

Många som skulle vara med om exakt samma saker som du har beskrivit skulle bara tänka "men oj, vad konstigt otrevlig han låter, jaja han har väl en dålig dag", medan du verkar ta det personligt på nåt sätt. Risken är att det är ditt självförtroende elllr dåliga upplevelser från tidigare som spökar där, när han beter sig illa så börjar du tänka att det är för att det är du. När det i själva verket är för att det är han. Hans agerande ligger hos honom, det ligger inte hos dig över huvud taget.

En annan möjlighet är att du känner en sorg över att han inte levererar som den enda vännen du trodde att du hade och på nåt sätt tar på dig ansvaret för det. I vilket fall så behöver du sortera upp detta så att denna relation inte blir (ytterligare?) ett minne av att du misslyckades på nåt sätt.

Kanske är det en kombination av det du skriver, känns som du har hittat något för även om jag inte kan sätta fingret på vad det är specifikt så är det något som får mig att känna att det kan nog vara så.

Förresten är det någon som har erfarenhet av att ha fått hjälp innan på något sätt? Jag har bara dåliga erfarenheter och därför jag gärna drar mig för det. Senast fick jag kommentaren "du verkar inte ha dom problemen som du säger att du har..." :/

 

[monster1]

Kanske är det en kombination av det du skriver, känns som du har hittat något för även om jag inte kan sätta fingret på vad det är specifikt så är det något som får mig att känna att det kan nog vara så.

Förresten är det någon som har erfarenhet av att ha fått hjälp innan på något sätt? Jag har bara dåliga erfarenheter och därför jag gärna drar mig för det. Senast fick jag kommentaren "du verkar inte ha dom problemen som du säger att du har..." :/

För att få hjälp från sjukvården vad det gäller psykiska åkommor måste man ibland vara ganska ihärdig och envis. Det är inte alltid plättlätt att bli förstådd så man kan få hjälp. Som tur är kan man ju söka privat också, det är dyrare men oftast blir man bättre bemött och man kan då också välja sin terapeut på ett annat sätt än inom landstingsvården.

 

[Myrten]

[...]Förresten är det någon som har erfarenhet av att ha fått hjälp innan på något sätt? Jag har bara dåliga erfarenheter och därför jag gärna drar mig för det. Senast fick jag kommentaren "du verkar inte ha dom problemen som du säger att du har..." :/

Jag har gått i terapi under fem års tid (2002-2007). Även om det fortfarande finns en del saker som jag inte kan hantera med det som är jag så mår jag betydligt bättre idag. En hel del grejor har jag kunnat lägga bakom mig. Jag gick privat, alltså inte via Landstinget.

Beträffande kommentaren så var den väl mindre pedagogisk. Å andra sidan vet jag att jag själv när jag inledde min terapi hade en annan bild av vad grundproblemet var än vad jag har nu. Jag hade en mycket förvirrad idé om vad som var jag, delvis på grund av att jag förträngde en del som var smärtsamt.

Så - ja, jag har fått hjälp. Men det är en tuff väg och det är inte bara att "få hjälp" som att någon tar hand om disken. Det är ett jobb, det är tufft och man måste göra arbetet själv.

 

[monster1]

Men det är en tuff väg och det är inte bara att "få hjälp" som att någon tar hand om disken. Det är ett jobb, det är tufft och man måste göra arbetet själv.

Det där diskuterade jag och en kompis här om veckan, vad man egentligen menar med det där med att göra arbetet själv. För för mig som redan känner mig helt ensam och något drunknande med mitt problem är det där uttrycket så jäkla sänkande. Om jag hade klarat det själv så hade jag ju INTE varit i den här situationen nu.
Det hon menade var att man måste vara beredd att prata om sina problem och rota i dem för att man ska kunna må bättre. För mig är inte det att "göra arbetet själv" utan det betyder för mig att jag aktivt deltar i behandlingen, vilket för mig inte alls betyder att jag måste "göra (hela) arbetet (helt) själv(/ensamen)".
För mig var det underbart att få gå till någon och prata, jag hade i många år ÖNSKAT att någon ville prata med mig om mitt mående. Jag hade så mycket frågor och tankar kring det, helt enkelt ett uppdämt behov av att analysera och förstå varför jag mådde så dåligt. Så för mig är det jättekonstigt när folk säger att det är så jobbigt och tufft och man måste göra det "själv". Jag förstår faktiskt inte riktigt vad man menar, jag är ju inte själv, det finns en terapeut där som hjälper mig och oftast ett läkarstöd också. Alla dessa personer hjälper ju mig med mitt mående.
Så vad menar egentligen du med att man måste göra arbetet själv?

 

[Myrten]

@monster1 - jag menar att terapeuten är ett stöd på vägen, en samtalspartner som kan hjälpa mig att analysera mina tankemönster. Men att gå in i dem, rota, ta fram det man rotat fram och prata om dem kan bara jag göra. Det är väl som att rida för tränare - för att utvecklas måste man rida mellan träningstillfällena, utan att tränaren är på plats.

 

[Koltrast]

Det där diskuterade jag och en kompis här om veckan, vad man egentligen menar med det där med att göra arbetet själv. För för mig som redan känner mig helt ensam och något drunknande med mitt problem är det där uttrycket så jäkla sänkande. Om jag hade klarat det själv så hade jag ju INTE varit i den här situationen nu.
Det hon menade var att man måste vara beredd att prata om sina problem och rota i dem för att man ska kunna må bättre. För mig är inte det att "göra arbetet själv" utan det betyder för mig att jag aktivt deltar i behandlingen, vilket för mig inte alls betyder att jag måste "göra (hela) arbetet (helt) själv(/ensamen)".
För mig var det underbart att få gå till någon och prata, jag hade i många år ÖNSKAT att någon ville prata med mig om mitt mående. Jag hade så mycket frågor och tankar kring det, helt enkelt ett uppdämt behov av att analysera och förstå varför jag mådde så dåligt. Så för mig är det jättekonstigt när folk säger att det är så jobbigt och tufft och man måste göra det "själv". Jag förstår faktiskt inte riktigt vad man menar, jag är ju inte själv, det finns en terapeut där som hjälper mig och oftast ett läkarstöd också. Alla dessa personer hjälper ju mig med mitt mående.
Så vad menar egentligen du med att man måste göra arbetet själv?

Det beror nog lite på vad det är man söker hjälp med, hur terapeuten arbetar och kanske också lite var i processen man befinner sig. Den timme samtalet pågår är ju bara en av veckans 168. Utanför psykologens mottagning är det upp till dig att arbeta med dig själv, så att säga. För mig, som bland annat brottats med svåra ätstörningar har de där 167 timmarna utan stöd och hjälp känts som ganska många. Hur jag än vänder och vrider på det är det ändå upp till mig att få vardagen att funka och ändra på mitt beteende.

 

[Koltrast]

@monster1 - jag menar att terapeuten är ett stöd på vägen, en samtalspartner som kan hjälpa mig att analysera mina tankemönster. Men att gå in i dem, rota, ta fram det man rotat fram och prata om dem kan bara jag göra. Det är väl som att rida för tränare - för att utvecklas måste man rida mellan träningstillfällena, utan att tränaren är på plats.

Great minds och sådär...

 

[TheRedLightning]

För mig var det underbart att få gå till någon och prata, jag hade i många år ÖNSKAT att någon ville prata med mig om mitt mående. Jag hade så mycket frågor och tankar kring det, helt enkelt ett uppdämt behov av att analysera och förstå varför jag mådde så dåligt.

Det där känner jag igen, det är nog kanske därför jag hakat upp mig så på denna vän, för han är den som verkat vara någon man kan prata med och när inte det funkat så tja soppa av alltihopa.
Men det skulle va trevligt att prata av sig med någon fysisk person, ofta blir det i mitt fall att jag skriver av mig virituellt, men det är inte samma sak som att prata med någon har jag märkt, men när man är ensam blir det svårt att ha någon att prata med.
Hade faktiskt aldrig tänkt på att man kunde använda hjälp till att få nån att prata med också samtidigt som man utforskar vem man är eller vad de nu gör.

 

[monster1]

Det beror nog lite på vad det är man söker hjälp med, hur terapeuten arbetar och kanske också lite var i processen man befinner sig. Den timme samtalet pågår är ju bara en av veckans 168. Utanför psykologens mottagning är det upp till dig att arbeta med dig själv, så att säga. För mig, som bland annat brottats med svåra ätstörningar har de där 167 timmarna utan stöd och hjälp känts som ganska många. Hur jag än vänder och vrider på det är det ändå upp till mig att få vardagen att funka och ändra på mitt beteende.

Jo, men sina problem brottas man ju med och försöker överkomma dagligen även innan man får terapeutisk hjälp.

Har man accepterat så söker man ju inte ens hjälp?

Hela poängen med att söka hjälp är ju att få just hjälp och inte behöva fortsätta med sin desperata kamp själv. Jag lider av depression det är verkligen inget jag klarar av själv. Faktum är att ensam och isolerad är i princip det värsta som kan hända en deprimerad och att man måste göra jobbet själv är en sanning med modifikation. Utan stöd runt en så blir det väldigt svårt när det är som värst.
Jag förstår inte riktigt behovet av att säga att "du kommer få göra arbetet själv" på det sättet man gör inom psyk, det gör man ju inte till en cancerpatient eller någon annan med en fysisk sjukdom trots att det är exakt samma sak (de måste också göra hela "jobbet" själva). Varför har man ett behov av att skriva/säga att man måste göra jobbet själv just när det gäller psyk?

 

[Myrten]

[...] Jag förstår inte riktigt behovet av att säga att "du kommer få göra arbetet själv" på det sättet man gör inom psyk, det gör man ju inte till en cancerpatient eller någon annan med en fysisk sjukdom trots att det är exakt samma sak (de måste också göra hela "jobbet" själva). Varför har man ett behov av att skriva/säga att man måste göra jobbet själv just när det gäller psyk?[/QUOTE]

Behov? Kanske för att man upplever att det är så?

@Koltrast beskrev det bättre än jag. Naturligtvis beror det på vad man söker för och även på person. Du har naturligtvis din upplevelse. Jag har min, men jag är övertygad om att för många innebär terapi att man arbetar med sig själv, sina tankemönster, inte bara under den timme man går i terapi. Och det tror jag är viktigt att känna till, annars kan det nog leda till besvikelse.

Jag pratade faktiskt terapi med en vän igår. Hon har under lång tid haft årstidsrelaterade depressioner, som hon medicinerat för. I vintras var det värre än någonsin och hon gick i terapi. Resultatet blev att hon efter mycket vånda fick hjälp att erkänna att hennes depression är kemiskt betingad. Hon måste medicinera jämt och nu gör hon det och mår bättre än någonsin. Men att komma till den insikten var inte enkelt.

Som sagt, alla är olika men jag tror det är bra att vara medveten om att terapi ofta kräver egen insats och aktivt arbete.

 

[Koltrast]

Jo, men sina problem brottas man ju med och försöker överkomma dagligen även innan man får terapeutisk hjälp.

Har man accepterat så söker man ju inte ens hjälp?

Hela poängen med att söka hjälp är ju att få just hjälp och inte behöva fortsätta med sin desperata kamp själv. Jag lider av depression det är verkligen inget jag klarar av själv. Faktum är att ensam och isolerad är i princip det värsta som kan hända en deprimerad och att man måste göra jobbet själv är en sanning med modifikation. Utan stöd runt en så blir det väldigt svårt när det är som värst.
Jag förstår inte riktigt behovet av att säga att "du kommer få göra arbetet själv" på det sättet man gör inom psyk, det gör man ju inte till en cancerpatient eller någon annan med en fysisk sjukdom trots att det är exakt samma sak (de måste också göra hela "jobbet" själva). Varför har man ett behov av att skriva/säga att man måste göra jobbet själv just när det gäller psyk?

Här hade jag skrivit ett långt inlägg, men det blev så jäkla rörigt och svamligt.

Jag vill bara säga att jag även förstår hur du ser det. Det där att psykisk sjukdom gör en så väldigt ensam är ett stort problem och i de bästa av världar hjälper terapin en att luta sig mer mot sitt eget nätverk, om det finns något sådant kvar. För mig kändes det som ett hån när jag först uppmanades till det - jag trodde att ingen fanns kvar och att alla omkring mig tröttnat och gett upp(vilket de inte hade) och inte hade jag någon lust att träffa någon heller när jag var som mest deprimerad.

För mig är det fortfarande ett dilemma(kanske gör jag någon tankevurpa?), detta att acceptera att jag är sjuk(och därmed skuldbelägga mig lika lite som om jag haft en somatisk sjukdom) samtidigt som jag måste fortsätta tro att jag själv kan påverka min situation och arbeta mig ur sjukdomen. Det är jättesvårt och något av en kamp.

 

[Koltrast]

Och sorry, ts, jag är ledsen att det blev en del utfransningar.

 

[TheRedLightning]

Och sorry, ts, jag är ledsen att det blev en del utfransningar.

Utfransningar??