Orolig
Trådstartare
Funderade på om jag verkligen skulle använda anonymt nick för det här, det är märkligt att man beter sig som om man har någonting att dölja. Men det är fortfarande ett väldigt känsligt ämne för mig så jag gömmer mig här bakom ett tag till 
När jag var tonåring råkade jag ut för en rad sexuella övergrepp som har spökat i mitt huvud sedan dess. Jag tycker att jag har gått vidare ganska bra och har idag en sund relation till sex och till mig själv. Men då och då gör sig detta påmint och får mig att må väldigt dåligt. Det kan exempelvis vara sexistiska skämt om dom kommer vid fel tillfälle från fel person. Men framför allt är det det där med film.. Jag kan inte se en våldtäkt på film utan att falla totalt. Det har hänt att jag har fått panikångest vid en del tillfällen. Vid andra tillfällen har jag klarat mig med lite hjärtklappning och att få gråta ut lite. Men känslan hänger ofta kvar i magen flera dagar efteråt och jag kan inte riktigt skaka av mig obehaget. När jag gick i gymnaiset minns jag särskilt ett tillfälle då vi såg en film i skolan som var en ganska grov skildring av ovanstående, och jag kommer aldrig att glömma det tillfället. Nu i efterhand förstår jag givetvis att det hade varit ganska enkelt att smyga ut, men just där och då upplevde jag att det skulle bli en scen att lämna rummet och att folk då skulle förstå. Det var nog en utav de värsta stunderna i mitt liv. Utöver själva övergreppen, givetvis. Jag skrev en tråd om det här på Buke då och det blev en lång diskussion om huruvida läraren gjort rätt eller fel som inte förvarnat om de starka scenerna.
Förra veckan hände det igen, en vanlig söndagskväll och en vanlig film. Jag var inte alls beredd. Även om min sambo snabbt hann byta kanal när han såg min reaktion så var det redan för sent. Jag kände mig låg i dagar. Det har hänt alldeles för många gånger senaste åren.
Så det fick mig att fundera. Hur fasen gör man för att slippa hamna i dom situationerna? Jag har förstått att jag kanske bör ta hjälp av en psykolog för att komma till rätta lite, men jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna se skildringar av övergrepp utan att en del i mig brister. Det måste ju vara hur många tjejer/kvinnor som helst som har det här problemet? Jag funderade på att starta en hemsida med en lista på filmer som skildrar övergrepp, så personer i samma situation kan se vad de bör undvika. Men när jag sökte lite på nätet själv så såg jag mängder av diskussioner mellan folk som letade efter dessa filmer då dom gick igång på det Något sånt vill man givetvis inte stödja...
Så, utöver att bara få skriva av mig så undrar jag. Har ni några tips? Är det någon annan som sitter i samma sits? Jag vill knappt gå på bio just nu då den här rädslan har blivit så stark. Min mardröm är att sitta där i biomörkret och få panikångest med vänner som kanske inte fattar någonting. Kan man ringa SF i förväg och fråga?
/Orolig som ska ta tag i det där med psykolog nu
När jag var tonåring råkade jag ut för en rad sexuella övergrepp som har spökat i mitt huvud sedan dess. Jag tycker att jag har gått vidare ganska bra och har idag en sund relation till sex och till mig själv. Men då och då gör sig detta påmint och får mig att må väldigt dåligt. Det kan exempelvis vara sexistiska skämt om dom kommer vid fel tillfälle från fel person. Men framför allt är det det där med film.. Jag kan inte se en våldtäkt på film utan att falla totalt. Det har hänt att jag har fått panikångest vid en del tillfällen. Vid andra tillfällen har jag klarat mig med lite hjärtklappning och att få gråta ut lite. Men känslan hänger ofta kvar i magen flera dagar efteråt och jag kan inte riktigt skaka av mig obehaget. När jag gick i gymnaiset minns jag särskilt ett tillfälle då vi såg en film i skolan som var en ganska grov skildring av ovanstående, och jag kommer aldrig att glömma det tillfället. Nu i efterhand förstår jag givetvis att det hade varit ganska enkelt att smyga ut, men just där och då upplevde jag att det skulle bli en scen att lämna rummet och att folk då skulle förstå. Det var nog en utav de värsta stunderna i mitt liv. Utöver själva övergreppen, givetvis. Jag skrev en tråd om det här på Buke då och det blev en lång diskussion om huruvida läraren gjort rätt eller fel som inte förvarnat om de starka scenerna.
Förra veckan hände det igen, en vanlig söndagskväll och en vanlig film. Jag var inte alls beredd. Även om min sambo snabbt hann byta kanal när han såg min reaktion så var det redan för sent. Jag kände mig låg i dagar. Det har hänt alldeles för många gånger senaste åren.
Så det fick mig att fundera. Hur fasen gör man för att slippa hamna i dom situationerna? Jag har förstått att jag kanske bör ta hjälp av en psykolog för att komma till rätta lite, men jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna se skildringar av övergrepp utan att en del i mig brister. Det måste ju vara hur många tjejer/kvinnor som helst som har det här problemet? Jag funderade på att starta en hemsida med en lista på filmer som skildrar övergrepp, så personer i samma situation kan se vad de bör undvika. Men när jag sökte lite på nätet själv så såg jag mängder av diskussioner mellan folk som letade efter dessa filmer då dom gick igång på det
Något sånt vill man givetvis inte stödja...Så, utöver att bara få skriva av mig så undrar jag. Har ni några tips? Är det någon annan som sitter i samma sits? Jag vill knappt gå på bio just nu då den här rädslan har blivit så stark. Min mardröm är att sitta där i biomörkret och få panikångest med vänner som kanske inte fattar någonting. Kan man ringa SF i förväg och fråga?
/Orolig som ska ta tag i det där med psykolog nu
