Är jag förstörd?

[Filit]

Det skrämmer mig lite att du litar på sånt du läst men inte ens minns vad det var.

Samtidigt som du inte litar det minsta på beprövad vetenskap inom vården.

Googla på vilken utbildning som krävs för att bli psykolog, ett legitimationsyrke.

Men vaddå litar på?? Det står ju INGET NÅNSTANS om hur terapin går till förutom det som jag skrivit. Det spelar ingen roll vilken utbildning nån har. Jag vågar inte gå till en främling och lita på dom om jag inte vet NÅGOTING om vad som kommer hända eller vad dom kommer säga.

 

[Filit]

Så du tror att en psykolog har ork att ha åsikter om de cirka 40 olika personer som de träffar varje vecka? Jisses vad energi de måste ha.
Varför tror du att dina problem är så intressanta så andra skulle ha åsikter om dem och då framförallt någon som är professionell och har lyssnat på liknande historier massor av gånger genom sitt yrkesliv?
Nej jag försöker inte förminska dina problem jag försöker sätta dem i perspektiv och försöker visa dig att du är centrum i ditt liv men du är inte centrum i andras liv utan de människorna har sig själva som centrum i sina liv.

Men dom måste ju ha nån åsikt för att det ska bli terapi? Eller ska jag bara gå dit och prata och dom säger och gör inget alls?

 

[Tiffan]

Menar du att jag inte är lesbisk?

Det är inget krav, man kan vara Asexualitel

 

[Tiffan]

Men dom måste ju ha nån åsikt för att det ska bli terapi? Eller ska jag bara gå dit och prata och dom säger och gör inget alls?

De är där för att du ska må bättre i den situation du är i, hur de gör det är olika.
Det beror på dina problem och förutsättningar men de gör saker.

 

[Sevenofnine]

@Filit - jag blev utsatt för en vidrig våldtäkt i 22-årsåldern. Efter det ville jag bli lesbisk, jag ville slippa män i mitt liv, jag ville vara med kvinnor istället. Jag ville verkligen. Men det gick inte. För jag är inte lesbisk (tyvärr, tyckte jag ju då). Så man kan inte bli nåt man inte är. Är du lesbisk så är du det för att det är du

 

[Filit]

Det där att liksom fastna i beteendet och göra om det är vad jag vet typiskt post-övergrepp/trauma-reaktion. Någon som kan mer om psykologi än mig kan säkert förklara varför, om det är att hjärnan på något sätt tänker "Jag är en sån som förtjänar X tydligen, för annars hade jag inte blivit utsatt för X i första läget", eller om det är att man vill iscensätta scenariot igen, men nu med sig i själv i kontroll av situationen, eller nåt helt annat.

Men själva beteendet är vanligt, och tyder i min bok på att du skulle kunna ha nytta av professionell hjälp med att bearbeta. För det verkar inte riktigt som att det läker av sig själv, den skada du fick, så ta hjälp. Det är ju därför vi har sjukvård! Om du hade slagit i knäet och fortfarande efter två år haltade, skulle du inte gå till läkare då? Även om det inte verkade som en så farlig smäll när du slog i? Det är ju samma här.

Tack. Bra att höra något annat än det som jag läst. Det handlade mer om att man gör det för man vill begå övergrepp likadant och det vill jag INTE. Men blev rädd för att jag skulle vara så. Och då känns det ännu värre att prata med nån om dom tror att jag vill begå övergrepp.

 

[nullo-modo]

Men dom måste ju ha nån åsikt för att det ska bli terapi? Eller ska jag bara gå dit och prata och dom säger och gör inget alls?

Nej, varför det?

Hittade detta klipp som jag väl tycker beskriver samtal med psykolog.
"Psykologen vet att de frågor som ni tar upp inte har några enkla svar — det är därför ni hjälps åt att undersöka dem."
I min värld så kommer inte psykologer med åsikter eller svar på frågor.

 

[Shaggy]

Men dom måste ju ha nån åsikt för att det ska bli terapi? Eller ska jag bara gå dit och prata och dom säger och gör inget alls?

Man kan prata utan åsikt. Jag har gått i terapi i många år och ingen av de tre terapeuterna så fanns la de ingen åsikt på mig. Den första var idiot som bara ville att jag skulle tala om att allt var mammas fel, vilket det givetvis inte var så där kändes det fel men det är fortfarande ingen åsikt. Hon hade bara för bråttom och använde orden fel. Det hela handlade om att hon, precis som en senare jag träffade, ville att jag skulle gå igenom mina känslor över mobbingen i förhållande till mina föräldrars insatser. Bra tanke men kanske inte vid möte nummer 2.

 

[Nahar]

Det finns jättebra specialistmottagningar. Om du bor i Skåne finns https://sexualterapiskane.kaddio.com/, och de kan säkert ge dig tips på andra mottagningar i landet med. De kommer inte på något sätt se ner på dig eller tänka på dig annorlunda för det du varit med om eller gjort. Känner en som arbetat med/hos dem, och hon är en av de mest förstående och öppna människor jag träffat. De kommer inte försöka förändra dig eller säga till dig hur du är, de kommer ge dig tips och råd på hur du kan bearbeta och sen gå helt din egen väg i sexualitet och relationer. Och om du går dit och det känns fel på något sätt kan du alltid byta psykolog eller sluta gå utan att de frågar varför eller på något sätt reagerar dåligt. Och om du slutar och kommer tillbaka senare kommer de inte heller reagera. Många tycker det är extra jobbigt att prata om sin sexualitet och gör därför så, men psykologerna är vana

 

[SiZo]

Menar du att jag inte är lesbisk?

Det kan inte jag veta. Men jag har inte läst en enda sak i tråden som skulle få mig att tro det. Jag förstår inte hur det du har skrivit ens skulle kunna tolkas som det. Varför tycker du att det du har skrivit skulle kunna tolkas som att du är lesbisk?

 

[Sel]

Det kan inte jag veta. Men jag har inte läst en enda sak i tråden som skulle få mig att tro det. Jag förstår inte hur det du har skrivit ens skulle kunna tolkas som det. Varför tycker du att det du har skrivit skulle kunna tolkas som att du är lesbisk?

Ts ÄR lesbisk. Det står i trådstarten.

 

[SiZo]

Ts ÄR lesbisk. Det står i trådstarten.

Amen vad tusan. Jag är trött i huvudet. Då förstår jag ännu mindre. Varför är TS rädd att det ska tolkas som att hon är lesbisk? Nä. Jag är nog för trött för detta just nu helt enkelt.

*Går o lägger mig

 

[Sel]

Menar du att jag inte är lesbisk?

Att inte tända på män betyder inte att en är lesbisk. Att tända på enbart kvinnor gör däremot det.

 

[Sel]

Amen vad tusan. Jag är trött i huvudet. Då förstår jag ännu mindre. Varför är TS rädd att det ska tolkas som att hon är lesbisk? Nä. Jag är nog för trött för detta just nu helt enkelt.

*Går o lägger mig

Jag förstår det som att TS är rädd att psykologen ska tro att Ts inte är gay på "riktigt" utan kommer att säga något om att det bara har med traumat/upplevelen att göra.

Sov gott!

 

[SiZo]

Jag förstår det som att TS är rädd att psykologen ska tro att Ts inte är gay på "riktigt" utan kommer att säga något om att det bara har med traumat/upplevelen att göra.

Sov gott!

Tack!

 

[Bulldoozer]

Men dom måste ju ha nån åsikt för att det ska bli terapi? Eller ska jag bara gå dit och prata och dom säger och gör inget alls?

Psykologer ska vara en neutral part som hjälper en med strategier för att förbättra sitt mående. De ska INTE lägga in några åsikter utan hjälpa en med att bearbeta det man behöver hjälp med, det är direkt oetiskt att som behandlare lägga in eventuella egna åsikter vare sig det handlar om religion, politik eller sexualitet

Att gå till psykolog innebär inte att de kommer gå in och gräva och tvinga ur dig svar, det är högst frivilligt vad du vill ta upp. Ingen kommer heller att tvinga dig qtt gå tillbaka dit om det inte kändes bra. Ofta mår man bättre av att ta upp saker och prata av sig om upplevelser för att kunna släppa dom, mycket bearbetade gör vi ju till vardags fast ned en vän eller anhörig och många gånger känns det bättre bara att öppna upp.
En psykolog har tystnadsplikt så denne kommer inte föra det du sagt vidare, den har utbildning för att kunna ge dig verktyg tex för att bryta ohälsosamma mönster eller tankar.

Jag har varit hos psykolog en gång och det var verkligen inget invasivt samtal, vi skrapade mest lite på ytan. Tyvärr var hon lite ung och nyutbildad och passade inte mig så jag gick inte tillbaka, det gjorde mig lite illa berörd att jag märkte att hon blev påverkad av saker jag berättade å mina vägnar (vi skrapade som sagt på ytan). Lite synd att jag inte provade att gå till nån annan lite äldre i gardet för jag hade nog haft stor hjälp av det.

 

[moster_punk]

Filit, det märks att du har många tankar om det som hänt och vad det har gjort med dig och också tankar på vem du är och om du är "normal" som känner si eller så och gör si eller så. Det låter som om du har sökt en del efter svar, men att det nästan bara gjort dig mer förvirrad.

Jag tror som alla andra att det säkert vore bra om du kunde hitta någon att prata med direkt om de här sakerna. Det finns många varianter, allt ifrån att hitta någon i din närhet som är bra att prata med till att söka upp en psykolog eller terapeut, men eftersom många av dina funderingar rör sexövergrepp, sexualitet och identitet så tänker jag att det skulle kunna vara ett bra första steg att söka dig till en av de hjälporganisationer som finns och som jag gissar att du redan har koll på eller kan googla fram. Eftersom du är orolig för hur det ska vara att prata med någon kanske en chatt eller ett telefonsamtal är ett lagom första steg. Jag tror att du har en del katastroftankar och bygger upp en bild av allt möjligt som kan hända om du pratar med någon, att du ska bli ifrågasatt, inte bli förstådd osv. Ofta är det bästa man kan göra då att faktiskt våga ta ett första steg och få se hur det är istället för att fortsätta ägna timmar åt att oroa sig för att det inte ska bli bra.

Jag tycker det är starkt av dig att skriva här och våga ta emot alla svar. Jag tycker också att du har kloka och vettiga funderingar och det är moget att reflektera över dina upplevelser och det du är&gör så som du gör.

Jag är en sån som jobbar med att ha samtal med personer som varit med om svåra saker, och jag är helt säker på att de allra flesta andra som gör det skulle tycka lika som jag om en ung tjej som berättar om sina upplevelser och tankar som du gör. Du har allt att vinna på att fortsätta reda ut vad som är vad i ditt liv och jag lovar att det finns många därute som skulle kunna hjälpa dig. Inget i din historia är något du är ensam om, det finns många som delar dina erfarenheter och många som har gått vägen innan dig. Jag lovar att det kommer något bra ur det här!

 

[tanten]

Men dom måste ju ha nån åsikt för att det ska bli terapi? Eller ska jag bara gå dit och prata och dom säger och gör inget alls?

Nej. Psykologer har inga åsiker. Kuatorer och andra kan eventuellt ha det. Men seriös sjukvård har inga åsikter. De hjälper.

Psykologer ställer frågor som du får tänka på och lotsar dig i dina egna funderingar.

Det är så ledsamt att du "vet" hur terapi går till utan att ha en aning. Det gör mig så sorgsen.
De ska inte säga åt dig vad du ska tänka och göra. De hjälper dig själv att tänka och läka.

Våga tro på dig själv och sök hjälp. Du kan inte läka dig själv.
heart

 

[lilstar]

Så här kan du göra:
Ring vårdcentralen och säg att du vill prova KBT eftersom du mår dåligt på ett sätt som påverkar vardagen. Om de vill att du specificerar mer säger du att du fortfarande påverkas av ett sexuellt övergrepp i barndomen och inte vet hur du ska hantera dina känslor kring det.
Antingen sätts du på kölistan direkt eller så blir du uppringd av en psykolog som du får säga samma sak till innan du får komma upp på kölistan.

KBT är ofta det första man provar och det låter som att det skulle kunna funka för dig. Det finns böcker också men det vore nog bra med lite vägledning först i ditt fall. När jag gick i KBT var det ungefär som privatlektioner i att hantera sin hjärna. Inget ligga på en soffa och prata om sin barndom utan fokus på nuläget. Din sexualitet kommer sannolikt inte komma upp om inte du själv vill ta upp den.


Det där du har läst på nätet låter som homofobisk propaganda. Om sexuella övergrepp kunde göra kvinnor lesbiska så skulle en betydligt större andel kvinnor vara lesbiska med tanke på hur många som utsatts för övergrepp

 

[Filit]

Det finns jättebra specialistmottagningar. Om du bor i Skåne finns https://sexualterapiskane.kaddio.com/, och de kan säkert ge dig tips på andra mottagningar i landet med. De kommer inte på något sätt se ner på dig eller tänka på dig annorlunda för det du varit med om eller gjort. Känner en som arbetat med/hos dem, och hon är en av de mest förstående och öppna människor jag träffat. De kommer inte försöka förändra dig eller säga till dig hur du är, de kommer ge dig tips och råd på hur du kan bearbeta och sen gå helt din egen väg i sexualitet och relationer. Och om du går dit och det känns fel på något sätt kan du alltid byta psykolog eller sluta gå utan att de frågar varför eller på något sätt reagerar dåligt. Och om du slutar och kommer tillbaka senare kommer de inte heller reagera. Många tycker det är extra jobbigt att prata om sin sexualitet och gör därför så, men psykologerna är vana

Tack jag ska fråga dom om dom vet någon där jag bor.

Filit, det märks att du har många tankar om det som hänt och vad det har gjort med dig och också tankar på vem du är och om du är "normal" som känner si eller så och gör si eller så. Det låter som om du har sökt en del efter svar, men att det nästan bara gjort dig mer förvirrad.

Jag tror som alla andra att det säkert vore bra om du kunde hitta någon att prata med direkt om de här sakerna. Det finns många varianter, allt ifrån att hitta någon i din närhet som är bra att prata med till att söka upp en psykolog eller terapeut, men eftersom många av dina funderingar rör sexövergrepp, sexualitet och identitet så tänker jag att det skulle kunna vara ett bra första steg att söka dig till en av de hjälporganisationer som finns och som jag gissar att du redan har koll på eller kan googla fram. Eftersom du är orolig för hur det ska vara att prata med någon kanske en chatt eller ett telefonsamtal är ett lagom första steg. Jag tror att du har en del katastroftankar och bygger upp en bild av allt möjligt som kan hända om du pratar med någon, att du ska bli ifrågasatt, inte bli förstådd osv. Ofta är det bästa man kan göra då att faktiskt våga ta ett första steg och få se hur det är istället för att fortsätta ägna timmar åt att oroa sig för att det inte ska bli bra.

Jag tycker det är starkt av dig att skriva här och våga ta emot alla svar. Jag tycker också att du har kloka och vettiga funderingar och det är moget att reflektera över dina upplevelser och det du är&gör så som du gör.

Jag är en sån som jobbar med att ha samtal med personer som varit med om svåra saker, och jag är helt säker på att de allra flesta andra som gör det skulle tycka lika som jag om en ung tjej som berättar om sina upplevelser och tankar som du gör. Du har allt att vinna på att fortsätta reda ut vad som är vad i ditt liv och jag lovar att det finns många därute som skulle kunna hjälpa dig. Inget i din historia är något du är ensam om, det finns många som delar dina erfarenheter och många som har gått vägen innan dig. Jag lovar att det kommer något bra ur det här!

Tack jag försökte sån chatt igår men kom inte fram innan dom stängde. Kanske försöker igen. Vill inte prata i telefon. Men jag tror också jag behöver mer hjälp men det är svårt när jag inte vet alls vad som kommer hända där. Men om alla har rätt här så kommer dom kanske vara bra ändå.

Så här kan du göra:
Ring vårdcentralen och säg att du vill prova KBT eftersom du mår dåligt på ett sätt som påverkar vardagen. Om de vill att du specificerar mer säger du att du fortfarande påverkas av ett sexuellt övergrepp i barndomen och inte vet hur du ska hantera dina känslor kring det.
Antingen sätts du på kölistan direkt eller så blir du uppringd av en psykolog som du får säga samma sak till innan du får komma upp på kölistan.

KBT är ofta det första man provar och det låter som att det skulle kunna funka för dig. Det finns böcker också men det vore nog bra med lite vägledning först i ditt fall. När jag gick i KBT var det ungefär som privatlektioner i att hantera sin hjärna. Inget ligga på en soffa och prata om sin barndom utan fokus på nuläget. Din sexualitet kommer sannolikt inte komma upp om inte du själv vill ta upp den.


Det där du har läst på nätet låter som homofobisk propaganda. Om sexuella övergrepp kunde göra kvinnor lesbiska så skulle en betydligt större andel kvinnor vara lesbiska med tanke på hur många som utsatts för övergrepp

Jag vill inte gå till vårdcentralen för många känner mig där. Men jag kanske kan gå i nån annan stad? Och så är jag rädd för om dom skriver journal att dom på vårdcentralen hemma ska läsa det. Så helst vill jag gå där dom inte skriver något sånt.

KBT låter bra att det är mer hur man gör här och nu. Har redan tänkt för mycket på allt gammalt.