Lillan86
Trådstartare
Jag känner mig som världens mest oturs förföljda människa
OBS. Det här är en lååång klagotråd..!
Mitt hästliv har de senaste åren bara varit en jä#*la olycka!! När ska det vända och kommer det vända!?
För tre år sedan skaffa jag mig en foderhäst som efter ett tag blev mystiskt halt på ena bak, ägaren ville inte åka in och utreda och jag lämnade tbx hästen..
Bestämde mig för att ta mina sparpengar och köpa mig en egen. Och så blev det! Hittade ett fint sto som jag trodde jag skulle få mycket kul tsm med. Maj landa hon på vår stallplan och jag var överlycklig! Sommaren gick, träningen gick bra men vi hade lite svårt att hitta formen och slappna av, gick bra från och till.. När hösten kom började hon bli stel och ville inte alls slappna av i ryggen, provade att täcka henne mer men sen blev det ett besök på klinik. Efter ca 6 besök på samma klinik fick vi sedan en remiss till Husaby i Skara. Där konstaterade dom att hon hade SI-leds problem, pålagringar osv.. Behandlades där men utan framgång tyvärr.. Så till Maj detta år fick hon somna in.. Efter lite forskning i hennes bakgrund så visade sig att detta problem hade funnits där ett bra tag.. Jag hade alltså blivit lurad, trots besiktning..
Det var ett väldigt jobbigt halvår av behandlingar, vila, behandlingar osv osv.. Hoppet for upp och ner. Medan dom andra i stallet red och tränade satt jag på en pall utanför hennes box och drömde om att hon skulle bli bra.
Efter några månader kände jag att det var dax för ett nytt försök, och jag började leta ny häst. Den här gången var jag pet noga och titta på en jäkla massa hästar. Tillslut hitta jag henne! Min dröm, Precis vad jag ville ha, blev verkligen kärlek vid första ögonkastet. Redan i stallgången visste jag att det var hon och jag! Två dagar senare hämtade jag hem henne, fick mycket posetiv respons från min tränare och andra runt om "Den här hästen kommer du få mycket glädje av" "Kanon fin" "det är du värd efter all skit" osv.. Hon var för bra för att vara sant, så kändes det verkligen och så sant var det med..
Bara en månad senare fick hon kolik som inte ville släppa.. Vi åkte akut till Strömsholm och under natten opererades hon.
5 dagrar senare fick jag hämta hem henne. Jag var som ett nervvrak när hon kom hem, först upp till stallet och sist därifrån. Vågade knappt lämna henne en sekund i början. Så fort mobilen ringde hoppa hjärtat upp i halsgropen, jag tacka nej till jobb och när jag väll arbetade så var jag extremt nervös ifall något skulle hända.. Vet inte hur många gånger jag ringde till kliniken. Hela tiden var jag livrädd att hon skulle få ett återfall eftersom hon inte var van att stå inne, Lösdriftshäst hela livet och antagligen mycket känslig.
Mardrömmen besannades och hon fick återfall, sista gången släppte det inte och mitt val var att åka med henne igen och göra en till operation eller låta henne somna in.. Eftersom hon då skulle få stå på box/sjukhage i 8 veckor till och nu bara ståt knappt två kände jag att det inte var någon ide att låta henne gå igenom det en gång till för att sedan få ett nytt återfall.. det var fruktansvärt, vi kämpade från kl 15 till kl 01 på natten Veterinären var ute tre gånger, första gången hon var ute verkade det som det släppte men det kom tbx efter en timma och då ännu värre. Det var precis som föra gången när vi fick åka. Då visste jag
Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv känner mig fortfarande helt förstörd.. Jag miste min bästa vän och min dröm...
nu har räkningarna börjat dimpa ner i brevlådan också.. Det kommer väll landa på runt 20 tusen för distrikt.. försäkringspengarna är helt slut eftersom operationen sluka pengarna. Fick tom betala 16 när jag löste ut henne på sjukhuset..
Inte nog med att hästen dör liksom.. Det känns så eländigt..
Jag var bara tvungen att skriva av mig.. Finns det någon mer som fått känna på baksidan av hästlivet är ni välkomna att dela med er i denna tråd..
OBS. Det här är en lååång klagotråd..!
Mitt hästliv har de senaste åren bara varit en jä#*la olycka!! När ska det vända och kommer det vända!?
För tre år sedan skaffa jag mig en foderhäst som efter ett tag blev mystiskt halt på ena bak, ägaren ville inte åka in och utreda och jag lämnade tbx hästen..
Bestämde mig för att ta mina sparpengar och köpa mig en egen. Och så blev det! Hittade ett fint sto som jag trodde jag skulle få mycket kul tsm med. Maj landa hon på vår stallplan och jag var överlycklig! Sommaren gick, träningen gick bra men vi hade lite svårt att hitta formen och slappna av, gick bra från och till.. När hösten kom började hon bli stel och ville inte alls slappna av i ryggen, provade att täcka henne mer men sen blev det ett besök på klinik. Efter ca 6 besök på samma klinik fick vi sedan en remiss till Husaby i Skara. Där konstaterade dom att hon hade SI-leds problem, pålagringar osv.. Behandlades där men utan framgång tyvärr.. Så till Maj detta år fick hon somna in.. Efter lite forskning i hennes bakgrund så visade sig att detta problem hade funnits där ett bra tag.. Jag hade alltså blivit lurad, trots besiktning..
Det var ett väldigt jobbigt halvår av behandlingar, vila, behandlingar osv osv.. Hoppet for upp och ner. Medan dom andra i stallet red och tränade satt jag på en pall utanför hennes box och drömde om att hon skulle bli bra.
Efter några månader kände jag att det var dax för ett nytt försök, och jag började leta ny häst. Den här gången var jag pet noga och titta på en jäkla massa hästar. Tillslut hitta jag henne! Min dröm, Precis vad jag ville ha, blev verkligen kärlek vid första ögonkastet. Redan i stallgången visste jag att det var hon och jag! Två dagar senare hämtade jag hem henne, fick mycket posetiv respons från min tränare och andra runt om "Den här hästen kommer du få mycket glädje av" "Kanon fin" "det är du värd efter all skit" osv.. Hon var för bra för att vara sant, så kändes det verkligen och så sant var det med..
Bara en månad senare fick hon kolik som inte ville släppa.. Vi åkte akut till Strömsholm och under natten opererades hon.
5 dagrar senare fick jag hämta hem henne. Jag var som ett nervvrak när hon kom hem, först upp till stallet och sist därifrån. Vågade knappt lämna henne en sekund i början. Så fort mobilen ringde hoppa hjärtat upp i halsgropen, jag tacka nej till jobb och när jag väll arbetade så var jag extremt nervös ifall något skulle hända.. Vet inte hur många gånger jag ringde till kliniken. Hela tiden var jag livrädd att hon skulle få ett återfall eftersom hon inte var van att stå inne, Lösdriftshäst hela livet och antagligen mycket känslig.
Mardrömmen besannades och hon fick återfall, sista gången släppte det inte och mitt val var att åka med henne igen och göra en till operation eller låta henne somna in.. Eftersom hon då skulle få stå på box/sjukhage i 8 veckor till och nu bara ståt knappt två kände jag att det inte var någon ide att låta henne gå igenom det en gång till för att sedan få ett nytt återfall.. det var fruktansvärt, vi kämpade från kl 15 till kl 01 på natten Veterinären var ute tre gånger, första gången hon var ute verkade det som det släppte men det kom tbx efter en timma och då ännu värre. Det var precis som föra gången när vi fick åka. Då visste jag
Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv känner mig fortfarande helt förstörd.. Jag miste min bästa vän och min dröm...
nu har räkningarna börjat dimpa ner i brevlådan också.. Det kommer väll landa på runt 20 tusen för distrikt.. försäkringspengarna är helt slut eftersom operationen sluka pengarna. Fick tom betala 16 när jag löste ut henne på sjukhuset..
Inte nog med att hästen dör liksom.. Det känns så eländigt..
Jag var bara tvungen att skriva av mig.. Finns det någon mer som fått känna på baksidan av hästlivet är ni välkomna att dela med er i denna tråd..