Otröstliga bebisar?

[12345]

Läser mycket här på förälder nu, och börjar få en insikt i hur olika bebisar är... Men funderar också på det här med otröstliga bebisar, som gråter, bara vill amma hela tiden, inte ligga ned, vill bara bli burna, bara vara med mamma och tutta, är de helt enkelt inte nöjda då?

Alltså om de bara vill vara hos mamma och tutta hela tiden, är de hungriga? För lite mat? För "tunn mjölk"? När de sedan vägrar ligga ned och sova, slappna av, magont? Påverkas väl också av vad mamman äter, måste man då fundera över sin egen kost?

Eller är dessa "otröstliga" bebisar bara missnöjda i allmänhet?

 

[jerseyko]

Sv: Otröstliga bebisar?

Min missnöjda bebis är bara arg för hennes pappa klippt av navelsträngen.

Som idag t.ex. hemma hos svärmor somna hon i min famn, bädda ner henne bredvid mig i soffan. Reser mig sen upp för att packa bilen innan vi ska åka hem och när jag gått 3 meter vaknar hon med ett ryck som hon drömt världens mardröm.


Hon är bara för j*vla envis men nu när hon börjat krypa och kan springa i gåstolen börjar de bli lite bättre. Men hon blir precis lika förbannad för hon inte når något hon vill ha som när jag är borta.

Alltså, alla är ju olika. Och Tilde är bara j*vligt mammig och envis. Jobbigt - JA men inget att bråka om tycker jag.
Jag åker till stallet ändå, i början skrek hon så hon kräktes och oavbrutet så jag fick åka hem imellan för att lugna ner henne. Nu ger hon upp efter ett tag och nöjder sig med pappa.

Som när jag var på hoppträning, amma henne innan jag åkte, sen skrek hon. De försökte med allt men hon slutade inte. Så kom jag hem och bara tog henne i famnen. Hon tog väl 2 snutt på tutten sen vände hon sig om och skrattade åt sin pappa

Vet inte vad de e med den ungen. Hon kan gallskrika hos sin pappa och så tar jag tag i henne bakifrån så hon inte ser mig. Så slutar hon, magic fingers...

 

[TinyWiny]

Sv: Otröstliga bebisar?

Jag tror att precis som vi vuxna är olika och trivs med olika saker så gör bebisarna det också.
Min son ville bli ammad hela tiden, sov aldrig dagtid, sov max en timme i stöten på natten och sedan ville han ha mat, dvs ammas igen tills han var 15 månader, ville aldrig ligga i vagnen utan ville bli buren. Samsov med mej tills han var tre år.
Min dotter åt fem minuter var tredje timme och sov resten av dygnet tills hon var fem månader, sov hela natten från hon var två veckor, sov gärna i vagnen och ville inte sova med mej förren hon var runt året.

Jag åt samma saker, hade god tillgång på mjölk av god kvalite (den kollades då båda barnen började sina liv med att ligga på neontalen) så det var ingen skillnad mer än att barnen är olika.

De har varit olika hela sin uppväxt, den ena framåt och vild, den andre blyg och försiktig. Nu som vuxna är de också väldigt olika.

Barn har helt enkelt olika behov precis som vi vuxna.

 

[jerseyko]

Sv: Otröstliga bebisar?

Låter som mina barn, sonen börja sova hela nätter när han var 2 veckor. Han kunde man lämna till vem som helst, åt var 4e timme. Somna där man la honom. Kunde ligga timmar i vagnen.
Dottern äter gärna hela tiden, bara lägga ner i sängen så somnar hon är bara att glömma. Vagnen börjar bli ok nu när hon kan sitta upp. Hon hatar pureér och att bli matad. Tar inte flaska. Hon är 7 månader nu och får kanske i sig ½ smakportion medans sonen vid den åldern åt 2 portioner gröt till frukost. Dessutom åt han hela mål mat och vid 8 månader kunde han äta lunch och middag själv! Och han älskade pureér. Var han lite kinkig var de bara att ta och värma lite biffstroganoff så var hans dag räddad.

 

[vindvissla]

Sv: Otröstliga bebisar?

Jo, de är jättenöjda om de får vara hos mamman och bli burna och gosa och snutta hur mycket de vill Och trots att det är fysiskt jobbigt ibland tycker jag inte det gör något. Ge dem den närhet och kärlek de behöver så blir de lite tryggare människor. Jag tror definitivt inte på att man ska försöka lära dem att man minsann inte kommer bara för att de piper. Vänta är ett ord som man lär sig innebörden av mycket senare.

För tunn mjölk är ett gammalt begrepp och finns inte egentligen. Mjölk har olika kompositioner, i början av amningen är den tunn och törstsläckande och i slutet blir den fetare och fetare. Så om barnet är i en tillväxtperiod kan den äta hur länge som helst för att suga i sig all den där feta och goda mjölken i slutet. Att ha för tunn mjölk är alltså ingen sanning. Däremot finns det barn som inte är så intresserade, speciellt om de fått prova något annat som inte är lika energikrävande som att amma. Och så finns det mammor som inte är så intresserade av att amma heller, det är ju upp till var och en.

 

[Bebben]

Sv: Otröstliga bebisar?

Jag har bara ett barn förvisso, men kan i alla fall nämna att han inte alls var särskilt intresserad av att konstant hänga på mig som bebis. Nu ammades han inte, men han föredrog väldigt tidigt att sova i egen säng och att hellre sitta i babysittern och titta på mig när jag diskade istället för att hänga på armen.
Så fort han kunde hålla nappflaskan själv så lade han sig som en kung på kuddarna i soffan, längst bort i hörnet, och avnjöt sin mat ifred.
Han brydde sig heller aldrig över att umgås med andra människor, varken främmande eller dom han såg ofta, och han somnade precis där han kände att han blev trött.. Har haft barnvakt sen han var strax under 3 mån, då jag var tvungen att klara sista delen på körkortet så vi inte var strandade ute på landet ensamma. Vid behov därefter så blev han passad av andra, och första natten ifrån mig på riktigt var han ca 6 mån gammal, då han sov hemma hos sin mormor medan jag & pappan firade min storebrors 30 årsdag.
Vid 2½ års ålder började han sova regelbundet hemma hos farmor & farfar, 1-3 nätter i taget, och han trivdes fint med det! När han precis var 3 år gammal var han hos mormor i dryga 3 veckor, och har därefter varit där på kortare "semestrar" också i ca 1 vecka eller så
Nu blir han 4 år nästa månad, och för tillfället är han på en mycket efterlängtad resa till Sthlm och hans släkt där, och har frivilligt varit strax under 1 månad utan sin mamma och pappa - utöver att vi pratar i telefon såklart.

Började sova hela nätter på riktigt vid 6 v ålder, och spenderade då 12-13 timmar per natt i sin egna säng och sov djupt som en stock. Hans första 1½ mån i livet så vaknade han 1-2 ggr/natt för mat, och dom första 2 veckorna så ville han faktiskt sova på mig om nätterna också.

Så nej, jag måste säga att det verkligen är fruktansvärt olika om man ska förstå mångas erfarenheter härifrån. Större delen av dom jag känner IRL har haft likartade bebisar/växande barn i stil med min son faktiskt, alla utom min ena systerdotter som satt fast i sin mammas tuttar så länge hon bara kunde och aldrig slutade klänga efter det heller.

 

[Javan]

Sv: Otröstliga bebisar?

KL: min "missnöjda" bebis var inte missnöjd han hade kolik och det var bland det vidrigaste vi varit med om. Upp till 12 timmars skrikpass med avgrundsvrål. Det gjorde så ont i själen när man inte kunde hjälpa sin älskling som har så ont att han tom rev sig i ansiktet. Med medicin fick vi en nöjd bebis igen som gillade det mesta och aldrig varit särskilt beroende av att vara med just mig utan gillat alla människor. Fikaträffar var bland det bästa som fanns MÅNGA famnar att vandra runt i och mysigt med all uppmärksamhet från mina kompisar.

 

[Cyllene]

Sv: Otröstliga bebisar?

Jo, de är jättenöjda om de får vara hos mamman och bli burna och gosa och snutta hur mycket de vill Och trots att det är fysiskt jobbigt ibland tycker jag inte det gör något. Ge dem den närhet och kärlek de behöver så blir de lite tryggare människor. Jag tror definitivt inte på att man ska försöka lära dem att man minsann inte kommer bara för att de piper. Vänta är ett ord som man lär sig innebörden av mycket senare.

TS: Det du har rätt i är att något är fel hos ett barn som skriker. I de flesta fall när det handlar om riktigt små barn så behöver de trygghet, sen är allt lugnt. Sen är barn olika trygga, en del är glada bara någon bär runt på dem, andra är bara trygga hos mamma eller pappa och vissa är bara trygga hos mamma.

Min Ture var från dag ett bara okej hos mig. Om hans pappa skulle ha honom blev han hysteriskt ledsen. Om jag tog honom igen var allt lugnt och han var en solstråle. Vid två månaders ålder och sambon gick på semester så vände det. Om det berodde på att vi var mer tillsammans alla tre eller om det hade vänt ändå får vi aldrig veta.

Ture skriker om man lägger honom i vagnen, men han är en glad solstråle om man bär honom. Troligtvis pga flera orsaker, men jag är säker på ett par och det är att han vill se och känna kroppskontakt. Han är jättenyfiken och älskar när man bär runt honom så han får titta på olika saker. Dessutom så kräks han en hel del och om man lägger honom ner så verkar han må mer illa och kräks mer.

Sen har den här sommaren varit jobbig med värmen, Ture har faktiskt fixat vagnen ett par gånger nu när det blivit svalare.

Vi resonerar som så att Ture inte ska behöva skrika i onödan. Han är liten och växer och behöver all energi för att utvecklas, varför ska han lägga energi på att skrika om det går att undvika? Han är bara liten en kort period och redan nu vid 2 månader har saker och ting blivit enklare. Det var VÄLDIGT tufft för mig att sitta med honom tjugofyra timmar per dygn i början och ett tag trodde jag inte jag skulle orka mer, men det gick. Dessutom jobbigt för sambon att hans son skrek så han knappt kunde andas om han försökte ha honom. Nu är han jättekär i sin pappa och älskar när han bär runt på honom!

För många barn är mamma och tutten trygghet. Sugbehovet och mammas tutte är långt ifrån bara mat för de minsta, det är deras "hamn".

Ett tips är att skaffa boken "Växa och upptäcka världen" som är en kanonbra bok om barns utveckling och olika faser!

 

[Cyllene]

Sv: Otröstliga bebisar?

Kan inte låta bli att spinna vidare på det här med gråtande barn. Många resonerar så att låt dem skrika, de dör inte, de måste lära sig osv. Min bvc-tjej tyckte jag skulle lämna sambon med Ture och åka bort osv.

Ibland har jag känt så, men oftast har det känts otroligt fel. Om han är glad med mig men ledsen när jag går så är det ju jag som gör honom ledsen!? Jag har fått skäll av många för att jag resonerat så.

Tills jag på min brors bröllop satt bredvid en tjej som doktorerar i barnpsykologi som tyckte jag tänkte helt rätt och var övertygad om att jag kommer få ett väldigt tryggt barn!

Vi är olika och våra barn är olika. Jag har en kompis vars tvillingar skrek som idioter när de var små. Hon satte dem i varsin babysitter och lät dem skrika. Eller la dem i vagnen och lät dem skrika när hon red. De är två helt normala trygga tonåringar idag!

 

[ylvaaskersund]

Sv: Otröstliga bebisar?

Om ett spädbarn behöver ammas och bäras hela tiden, ja men då behöver just det barnet det!

Man måste ge bebisar den trygghet de eftersträvar och eftersom det är en sådan kort period i sitt liv kan man gott ge sitt barn de få år av närhet av sin mamma som de behöver!

Att som vissa låta barnet skrika sej trött gör att barnet till slut ger upp och det barnet lär med all säkerhet bli hur klängit som helst, sätter man barn till världen ska man ta hand om dem och ge dem det de behöver!

 

[kpist]

Sv: Otröstliga bebisar?

kl

Det här tyckte jag var intressant: http://www3.lu.se/info/pm/385_pressm.html

 

[Mabuse]

Sv: Otröstliga bebisar?

Det är säkert olika. Ibland har de tillväxtperioder, och då kan det vara lite för lite mjölk, så att de vill amma mycket. Men vill de amma konstant månader i sträck är det nog tröst och trygghet snarare än mjölk de är ute efter, skulle jag tro.

Sen det här med mammighet tror jag beror helt enkelt på hur mycket de varit med pappan. Vår bebis var mycket med sin pappa från dag ett, och vi var hemma allihop första månaden. Då var bebisen lika nöjd och trygg med båda föräldrarna. Sen några veckor jobbar min man och jag är hemma, och nu har bebisen blivit lite mer mammig, och har lättare att lugna sig och känna sig trygg med mig. Så jag tror det helt enkelt är så att bebisen känner sig trygg med de människor den känner igen bäst.

Det var rätt tydligt redan på BB, även om de allra flesta var där både mamman och pappan, så var det många familjer där det i praktiken var mamman som hanterade bebisen mest, det är klart de blir mammiga redan från början då.

 

[Sar]

Sv: Otröstliga bebisar?

Vissa barn är vad jag kallar "ynk ynk-ungar". Sällan riktigt nöjda som bebisar men blir helt normala barn sedan. Min erfarenhet är att det i huvuddelen av fallen beror "onöjdheten" på magont (kolik, tål inte mjölk el. mjöl, omogna tarmar etc.).

Och där är det väl så att bröstet även tröstar så inte är det konstigt att ett sådant barn blir mammigt?!
Och där tror jag att det är viktigt att barnet får bli så nöjt som det nu bara kan. Om det då innebär att pappan spelar mindre roll i början så får han helt enkelt ta igen det sedan.

 

[vindvissla]

Sv: Otröstliga bebisar?

Precis. Man får göra dem så glada man bara kan! Och om det innebär mer mamma i vissa perioder, mer pappa i andra, mycket bära och att de inte vill vara hos någon ny, ja då får det vara så. Min tvåa är tusen gånger mer mammig än ettan. Ettan har alltid tyckt det var skitkul med nytt folk och bara han fått 30 sekunder att lära känna någon så har han gladeligen gått iväg med dem. Tvåan börjar hysteriskrika så fort jag lämnar honom till någon annan, fast det börjar gå bättre nu.

 

[ako]

Sv: Otröstliga bebisar?

Håller med! De är inte så små så länge, så det kan man ta! Jag är helt emor att låta bebis skrika i stället för att ta upp och trösta, de enda minutrarna jag har gjort så är ocm jag faktiskt har varit tvungen att klä på mig eller gå på toa eller liknande - då fick han faktist skrika den minut det tog (han gick inte att lägga i från sig alls när han var pyttebaby, utan framlevde all sin vakna tid i min eller sin pappas famn- eller allra helst vid mitt bröst) - resten av livet måste ju fungera det med - i allafall det mest basala som toabesök...

Dock detta med att lämna barnet till pappa, d v s den andra föräldern, även om barnet helst vill ha mamma har ju en poäng - om mamma finns direkt och tar över när barnet är hos pappan såblir det nog inte att pappan hittar sina egna sätt att lugna och trösta, utan lämnar bara över barnet, känner sig misslyckad och vidarebefordrar den känslan till barnet nästa gång. Nu tänker jag mest på lite äldre bebisar, på kanske 2-3 månader och mer; jag tror man gör både bebisen och pappan en björntjänst om man som mamma går in och tar över så fort barnet är ledset.

 

[jerseyko]

Sv: Otröstliga bebisar?

Vem som är hemma tror jag inte spelar någon roll. Vi har varit hemma båda två sen april och det har inte blivit någon förändring alls!

 

[Juzzzen]

Sv: Otröstliga bebisar?

*kl*

Vår lilla tjej har ju skrikit fram till för några veckor sen, kolik..Vi har burit, tröstat och kämpat...

Nu r hon en nöjd bebis för det mesta..men har varit vääldigt mammig..Inte konstigt med tanke på att jag har henne mest, fast hennes pappa är hemma.

Nu har jag börjat åka iväg till stallet varje dag igen, och första dagen skrek hon hela tiden jag var borta
Andra dagen grät hon lite mindre, pratade med pappa och var glad en stund, men sen kom mamma abstinensen krypande och hon skrek som en galning.

idag hade hon gråtit när hon vaknade, men sambo hade haft bra med tålamod och pratat med henne, låtit henne ligga och skrika, för tog han upp henne blev hon vannsinnig! Men pratade och tröstade och det funkade, hon snackade och sen somnade hon lugnt igen

Här är det så, ibland är hon bara så trött och vill vara ifred, så då får man lirka med nappen och trösta när hon ligger i sängen, och ofta är det det som behövs..
Hon berättar med att slänga sig, klösas och gallskrika att jag vill ha tröst men ligga själv..så alla är olika
och hon är som sagt en väldigt kontaktsökande tjej, som gärna vill vara uppe mkt..men ibland är det bara egentid som behövs för bebis
Hon blir 4 mån nu nästa vecka.

 

[Calazirya]

Sv: Otröstliga bebisar?

Vem som är hemma tror jag inte spelar någon roll. Vi har varit hemma båda två sen april och det har inte blivit någon förändring alls!

Även om båda är hemma behöver det ju inte innebära per automatik att båda umgås/tröstar/matar/leker ungefär lika mycket..

 

[Juzzzen]

Sv: Otröstliga bebisar?

Även om båda är hemma behöver det ju inte innebära per automatik att båda umgås/tröstar/matar/leker ungefär lika mycket..

Hller med, här är det så..det är verkligen mest jag..Sambon gullar mellanåt men ha henne helt själv är nästan bara när jag åker iväg, eller ber om det

 

[Snovind]

Sv: Otröstliga bebisar?

Hller med, här är det så..det är verkligen mest jag..Sambon gullar mellanåt men ha henne helt själv är nästan bara när jag åker iväg, eller ber om det

I vår familj har det också spelat roll. Lilla sonen är mer knuten till mig vilket jag tycker är naturligt iom amningen (är 6 mån) men nu när maken har semester har han blivit nöjdare även hos maken. Det tror jag beror på att de tillbringar mer tid ihop och lär känna varann. Stora sonen är jättepappig och har så varit sen maken var föräldraledig. Att maken var hemma i 7 månader med honom har definitivt spelat stor roll för deras förhållande.

Jag tror inte på kvalitetstid vad gäller barn utan kvantitet.

Vi jobbar också efter principen att hålla så nöjd som möjligt med de medel som krävs (bära, amma, vagga osv). Är inte så skriktålig även om minstingen ibland får skrika mer än den stora då jag ibland har lite för få armar....