Osäkerhet...

[Flixon]

Sv: Osäkerhet...

Tillslut, när jag blev tryggare i mig själv och insåg att jag var viktig, för mig själv och andra, kunde jag klä av mig uniformen men utan att klä av mig min egen tillit till mig själv.
Helt plötsligt började jag ta för mig. Andra människor såg det som världens mest naturliga grej, för jag utstrålade det. O så fortsatte det....

Precis så!

 

[Enya]

Sv: Osäkerhet...

God natt Enya, sov nu gott.

Tack! Det gjorde jag också

 

[Enya]

Sv: Osäkerhet...

Fan va bra du är!

Tack!
Jag vet inte vad som är bra dock, min osäkerhet?

 

[Enya]

Sv: Osäkerhet...

Haha det klassika! Jag gick KY utbildning och när 4 terminen av 4 började tänkte jag precis samma sak, ska jag om några månader kunna söka jobb som säkerhetsanvarig/säkerhetschef/krisberedskapschef osv. Hur fasen ska det lösa sig?
Alla i klassen hade samma dilemma, ingen kände sig redo. Men ser du, det blev folk av oss också

I min klass verkar alla andra vara så säkra på allt med jobbet, de flesta har ju till och med jobbat inom yrket i sommar, utom jag. Jag förstår inte hur de kan vara så säkra på allt. Är de inte rädda att göra fel? Nu trillar ju inte världen ihop för att en medicinsk sekreterare gör fel dock, men det kan ju ställa till med bekymmer som inte gör att man är populär där. Så känner jag

 

[Hippocampus]

Sv: Osäkerhet...

Vet du att det är mänskligt att göra fel? Det är helt okej!

 

[Enya]

Sv: Osäkerhet...

Vet du att det är mänskligt att göra fel? Det är helt okej!

Men det blir så väldigt besvärligt

Jag ser inte mobbningen när jag var liten som problemet med min osäkerhet, tror inte alls att den är viktig i sammanhanget ens. Den har kanske förstärkt mitt osäkra drag i min personlighet, men den är inte grunden till det. Jag ser inte det som problemet här, det är klart mobbning påverkar hur man är som människor i mångt och mycket, men just den här osäkerheten jag menar tror jag helt att jag haft även om jag inte blivit mobbad. Förstår du hur jag menar?

I dag har jag suttit med när vissa patienter bokats och även fått kolla upp bevakning av remisser. Jag ska skriva en rapport om kösystemet och jag känner mig mest förvirrad.

Men samtidigt kände jag mig mer säker i dag än vad jag gjort tidigare, på själva yrket alltså, det känns inte lika jäääääääääääääättestort som förut utan nu ser jag lite mer rutiner, mönster. Det har jag inte gjort förut. Nu ska jag komma ihåg mönstret också

Ser fram emot när jag ska skriva igen, det tycker jag verkar roligast. Första LIAn var jag på en överbelastad vårdcentral och tillbringade mina tre veckor i receptionen. Inte rätt ställe att lära sig yrket på kom jag på

 

[Stollan]

Sv: Osäkerhet...

Jag började läsa men kom på att stilnocten har gått på och då flytter bokstväer ihop. Jag har minst en ide till att det kan förbättras.
Pip på mig i morgon så hoppar jag tillbaka här och skriver när det går snabbare att skriva

 

[Hermelin]

Sv: Osäkerhet...

Nja, i jobbsökarsammanhang är det just "drivet" som är så viktigt tydligen. Man ska vara driven och kunna ta för sig för att söka jobbet ju. Passiva människor är ju inte riktigt vad folk uppskattar.

Du låter som läraren i verksamhetsutveckling jag just läst. Mål, delmål och belöning. Okej, jag ska fundera på det. Ett problem är att jag inte vet vad som förväntas av mig vad jag ska ta initiativ till.

I början är det kanske inte så viktigt vad du tar initativ till? Bara du gör något litet. Det behöver inte vara större än att du själv märker det och kan bocka av att du gjort något. Du ska se att om du börjar tänka och framförallt göra så kommer det av sig självt. Börja med att ställa frågan: om jag får ändra på något här, vad skulle det vara?

Dessutom är det inte så svartvitt det där med vem som är drivande på en arbetsplats. När du väl kommit med ett par bra inititativ kan du också sitta på en intervju och säga att du är drivande. Mycket handlar om hur du ser på dig själv tror jag.