Grejen är att det för det okritiska ögat faktiskt ser fantastiskt ut. Det ser ut som att hästen använde sina bakben ordentligt. Det ser spektakulärt ut med viftande framben. Det ser ut som att hästen borde vinna.
Det okritiska ögat ser inte spänningen, ser inte den korta halsen, ser inte att hästen kan flyga i luften precis när som helst.
Det är just detta som är dressyrens dilemma. Domarna har i flera år velat se mer framben, mer bakben, mer av allting, vilket har lett till att ryttarna ”tvingats” sätta mer press på hästarna. Sen har åren gått och man har inte ”sett” vägen till att nå dessa gångarter.
Ingen häst rör sig naturligt som dagens gp hästar. Det ligger år av hård träning bakom, träning som sällan är snäll mot hästen, eller gynnar dess hållbarhet.
Dagens dressyr är i grund och botten cirkuskonster som ingen häst gör naturligt.