Efter en lång tids konvalecens så har vi kommit så långt att vi börjat rida mer samlat. Och tydligen har jag dragit på mig olaten att mickla med bettet nåt helt otroligt. (särskilt i skritt) Det blir ett moment 22: Hästen säger "Ge fan i min käft, så här kan jag ju inte gå i form!" Och jag som ryttare svarar med att pilla med tygeln ännu mer. Och hästen börjar fundera på om jag vill åka i backen eller inte.
Missuppfatta mig inte. Han får fint i låg unghästform med bra takt och driv. Det är nu när jag ska börja samla upp honom mer i skritten för korta perioder som jag failerar. Tanken jag får när jag skriver är att kanske skita i den mer samlade formen i skritt och ta det i trav/galopp lite senare i igångsättningen när jag automatiskt lite mer driv i honom.
Men likförbannat så stör det mig att jag fått någon sorts tics i händerna.
Finns det några övningar som vi kan pyssla med i skritten som helt enkelt omöjliggör överaktiva händer?
Eller ska jag helt sonika binda fast dom i sadeln?
Missuppfatta mig inte. Han får fint i låg unghästform med bra takt och driv. Det är nu när jag ska börja samla upp honom mer i skritten för korta perioder som jag failerar. Tanken jag får när jag skriver är att kanske skita i den mer samlade formen i skritt och ta det i trav/galopp lite senare i igångsättningen när jag automatiskt lite mer driv i honom.
Men likförbannat så stör det mig att jag fått någon sorts tics i händerna.
Finns det några övningar som vi kan pyssla med i skritten som helt enkelt omöjliggör överaktiva händer?
Eller ska jag helt sonika binda fast dom i sadeln?
