Fibusen
Trådstartare
Min pappa fyller snart 76, och vi ses tyvärr sällan, ca 1-2 ggr om året, senast var vid jul. Vi pratar dock i telefonen iallafall minst nån gång i månaden. Han har alltid varit skojfrisk, positiv och i full fart, men när vi pratade för ca 2 veckor sen lät han trött och lite nere. Han förklarade att han hade varit förkyld, så jag köpte det, även om jag var lite fundersam då han alltid varit på topp oavsett förkylning eller ej. Aldrig något gnäll liksom, men nu var det prat om att han var så gammal, kroppen var stel, han skulle behövt ta ner något träd, men han visste inte om han skulle kunna göra det själv, för han var ju ingen ungdom längre, han var så trött och slut hela tiden osv.
Idag ringde jag upp igen efter jag slutade jobbet i morse (han brukar alltid ringa varje helg, men inte denna så blev orolig på riktigt) och han var fortfarande nere....
Ingenting var riktigt bra, och tomatplantorna han odlat växer mer ner än upp, blomfröna gav bara ogräs, stel var han och han utryckte rakt ut att ingenting var roligt längre, han var bara trött, och att det har varit en lång vinter. Han längtade tills det blev vår och sommar så han kunde lägga i båten och det var väll det enda positiva som kom.
Nu blev jag såklart orolig på riktigt! Det här är INTE min pappa, tvärt om så har vi aldrig hört han utrycka sig något negativt, utan har det varit något innan så har han tagit det med en klackspark och ”det som inte dödar, härdar” tänket.
Jag kommer försöka åka dit på fredag, vill se med egna ögon hur han verkligen mår. Han är ganska ensam där han bor (typ urskogen) men han har en särbo som han träffar dagligen. Han ÄR en enstöring och kan nog upplevas som ganska kall och barsk, och tycker inte alls om att träffa andra människor eller prata på djupet. Han skulle ALDRIG söka hjälp vid tex depression, han åker inte ens till sjukhus när han behöver. Han fick ett bråck en gång och vägrade, gick och kallsvettades i dagar av smärta där hemma och stängde in sig, tillslut så åkte särbon dit med extranyckel och tog sig in och han ligger halvt medvetslös i soffan i en svettpöl så blev ambulans, och det var ju han sur över länge för det hade nog gått över av sig självt enligt honom. Detta blev inte vi barn informerade om förens jag var dit och särbon berättade och det gruffades då om att det skulle vi inte prata om, det skulle ju bara skrämma upp oss i onödan!
Jag kan också med säkerhet nästan säga att skulle han fått reda på att han vore allvarligt sjuk så skulle han inte säga ett ljud till oss barn om det heller, och det är just det jag är livrädd för. Tänk om han varit hos läkaren och fått ett dåligt besked?
Jag kommer som sagt försöka åka dit på Fredag, se hur det är med han, och se om jag blir lugnare. Just nu är magkänslan INTE bra.
Jag vet ju att han är till åren, men det är först nu jag verkligen känner att han kommer inte finnas för alltid....
Vet inte vad jag ville med tråden egentligen, mest skriva av mig och förhoppningsvis kunna bolla lite med någon...
Idag ringde jag upp igen efter jag slutade jobbet i morse (han brukar alltid ringa varje helg, men inte denna så blev orolig på riktigt) och han var fortfarande nere....
Ingenting var riktigt bra, och tomatplantorna han odlat växer mer ner än upp, blomfröna gav bara ogräs, stel var han och han utryckte rakt ut att ingenting var roligt längre, han var bara trött, och att det har varit en lång vinter. Han längtade tills det blev vår och sommar så han kunde lägga i båten och det var väll det enda positiva som kom. Nu blev jag såklart orolig på riktigt! Det här är INTE min pappa, tvärt om så har vi aldrig hört han utrycka sig något negativt, utan har det varit något innan så har han tagit det med en klackspark och ”det som inte dödar, härdar” tänket.
Jag kommer försöka åka dit på fredag, vill se med egna ögon hur han verkligen mår. Han är ganska ensam där han bor (typ urskogen) men han har en särbo som han träffar dagligen. Han ÄR en enstöring och kan nog upplevas som ganska kall och barsk, och tycker inte alls om att träffa andra människor eller prata på djupet. Han skulle ALDRIG söka hjälp vid tex depression, han åker inte ens till sjukhus när han behöver. Han fick ett bråck en gång och vägrade, gick och kallsvettades i dagar av smärta där hemma och stängde in sig, tillslut så åkte särbon dit med extranyckel och tog sig in och han ligger halvt medvetslös i soffan i en svettpöl så blev ambulans, och det var ju han sur över länge för det hade nog gått över av sig självt enligt honom. Detta blev inte vi barn informerade om förens jag var dit och särbon berättade och det gruffades då om att det skulle vi inte prata om, det skulle ju bara skrämma upp oss i onödan!
Jag kan också med säkerhet nästan säga att skulle han fått reda på att han vore allvarligt sjuk så skulle han inte säga ett ljud till oss barn om det heller, och det är just det jag är livrädd för. Tänk om han varit hos läkaren och fått ett dåligt besked?
Jag kommer som sagt försöka åka dit på Fredag, se hur det är med han, och se om jag blir lugnare. Just nu är magkänslan INTE bra.
Jag vet ju att han är till åren, men det är först nu jag verkligen känner att han kommer inte finnas för alltid....
Vet inte vad jag ville med tråden egentligen, mest skriva av mig och förhoppningsvis kunna bolla lite med någon...
Min fina fina pappa!
