Oro över världens ondska

[Luff]

Absolut utmaningar!
Men om man växer upp i en omgivning där alla är snälla, hur ska man då lära sig hantera att ”världen” inte är sådan.

förskolan, Skolan och Internet löser den biten.

 

[Badger]

Jag stänger av. Trafiken är nog värre i mitt skräckscenario än våldsverkare.

Ja trafiken ger mig lite ångest.

 

[Emtherlia]

Ja det känns väldigt sårbart att ha skaffat barn.

Verkligen huvudet på spiken!

 

[Emtherlia]

De flesta har nog en väldig beskyddarinstinkt för sina barn, man får bara se till att hålla sinnet i behåll och inte överbeskydda för det är inte rätt mot vare sej barnet eller en själv.

Absolut, jag vill inte alls föra vidare mina tankar eller min rädsla till barnet.

 

[westernsuzie]

Hur hanterar ni vetskapen om att det finns onda människor som vill göra barn illa?

Sedan jag fick barn så känner jag ofta oro över människor som vill göra barn illa, och i förlängningen, män som vill göra kvinnor och flickor illa. Jag mår så dåligt av att veta att jag inte kommer kunna skydda mitt barn mot allt ont som finns i världen.

Periodvis så läser jag inte ens nyheter då jag inte orkar med allt hemskt som händer, jag blir bara deppig och känner en slags uppgivenhet. Stundtals vill jag ta familjen och bli eremit.

Även mannen har katastroftankar (han verkar dock ha fler om olyckor som kan hända) men vi försöker att inte skrämma upp varandra.

Har ni några sådana här tankar? Hur hanterar ni rädslan över saker som kan hända ert barn?

Känner igen mig, kan få världens ångest bara av tanken att det skulle hända barnen något hemskt. Men jag försöker tänka att det enda jag kan göra är mitt bästa och försöka hålla koll på dem, alltid ha hjälm när de hanterar hästarna eller cyklar, alltid flytväst på när de åker båt, alltid säkerhetsbälte i bilen och inte lämna dem ens för en stund på stranden. Tänker också att om jag gör allt jag kan för att de ska få trygghet hemifrån växer de förhoppningsvis upp till starka personer som klarar livets motgångar och hemskheter på ett bra sätt.

Sen tänker jag att katastroftankar är helt normalt, speciellt när barnen är små. Jag tror att man behöver tänka igenom olika saker som kan hända och att det är någon slags träning i att kunna förutse risker som ens barn utsätts för och lära sig undvika och hantera dem.

Jag försöker också påminna mig om att världen ändå är en tryggare plats att växa upp i än någonsin förut. Sjukvården blir allt bättre och vi överlever allt fler sjukdomar och skador. Trafiksäkerhetsarbete och säkrare fordon gör att betydligt färre dör i trafiken idag än förr. Dessutom vill jag tro att synen på barn har ändrats till det bättre under de senaste decennierna, de flesta tycker att det är helt otänkbart att skada barn, man tänker mer ur barnens perspektiv idag och lyssnar på barnen. Jag vill ändå tro att det är en bra tid att växa upp nu.