Organdonation - hur känner du?

Ni som donerar "allt" - hur skulle ni, om ni är kvinna i fertil ålder, ställa er till att kroppen användes som en slags inkubator för ett foster? I nio månader, och sen antar jag att barnet föds via kejsarsnitt. Till en person som av någon anledning inte kan föda barn själv. Jag läste om den möjligheten och känner mig väldigt tveksam. Framförallt för barnets skull - av nån anledning.

(Det gäller alltså en hjärndöd person där man håller kroppen vid liv under de nio månaderna.)
Om jag var gravid när jag råkade ut för en olycka eller liknande så skulle jag VILJA att man höll liv i mig för barnets skull. Men jag skulle inte vilja agera "äggkläckningsmaskin" åt andra!
 
Ni som donerar "allt" - hur skulle ni, om ni är kvinna i fertil ålder, ställa er till att kroppen användes som en slags inkubator för ett foster? I nio månader, och sen antar jag att barnet föds via kejsarsnitt. Till en person som av någon anledning inte kan föda barn själv. Jag läste om den möjligheten och känner mig väldigt tveksam. Framförallt för barnets skull - av nån anledning.

(Det gäller alltså en hjärndöd person där man håller kroppen vid liv under de nio månaderna.)
Nä, jag tror det skulle kännas skitskumt för mina anhöriga. Att någon tar mina organ är fine, men att liksom hålla igång min kropp som något köttig förvaringskapsel känns för konstigt. Tanken på att det skulle ligga en massa lik som någonsorts kokonger för foster känns också helt absurd.
 
Nä, jag tror det skulle kännas skitskumt för mina anhöriga. Att någon tar mina organ är fine, men att liksom hålla igång min kropp som något köttig förvaringskapsel känns för konstigt. Tanken på att det skulle ligga en massa lik som någonsorts kokonger för foster känns också helt absurd.
Utan att nu lägga någon ytterligare värdering i saken, så gällde det (i artikeln jag läste) framförallt transkvinnor som ville ha den möjligheten, då de själva inte kunde bli gravida/föda barn. Ett alternativ vid sidan om transplantering av livmoder etc. Vilket ju är en framtida möjlighet, vad jag förstår. En mycket känslig fråga.

Framtiden innehåller ju alla tänkbara möjligheter som man kan fundera kring. Att man exempelvis kan "göra" barn rent tekniskt, utan en mänsklig livmoder. Men detta är en helt annan frågeställning, även om den dök upp i samband med frågan om vad man kan upplåta sin kropp till efter hjärndöd. Och där tänker jag främst kring barnet, som jag tror behöver mer stimulans i livmodern än enbart den fysiska. Föräldrarnas röster, rörelserna, känslorna (som ju vidarebefodras till fostret i viss mån) etc och som helt uteblir i en stillaliggande kropp som enbart används som inkubator.

Själv funderar jag mest kring varför man inte kan transplantera ögon? Till människor som av någon anledning mist ögonen i en olycka t.ex.
 
Om någon använder argumentet sjukdom eller medicinering som bärande argument för att inte donera, så kanske man kan tänka ett varv till. Dels är man själv inte sin läkare, dels kan man donera fler typer av organ än jag tror någon här inne vet om och dels utvecklas tekniken varje år där mer och mer kan göras både för att ta hand om organ i olika skick och fler typer av transplantationer .

Så med det argumentet tänker jag att man kan lugnt och tryggt registrera sig FÖR organdonation och låta läkarvetenskapen ta ett väl underlagt beslut för om en donation av någon del av kroppen är rimlig den dagen det skulle vara aktuellt.

Det finns liv att rädda och livskvalitet att förmedla.

Det är stor brist på organ, det krävs en väldigt speciell typ av död för användandet av många organ, vi behöver helt enkelt som samhälle få upp möjligheterna rejält.
Jag är registrerad och har även ett kort bland övriga kort jag har, jag har valt att donera det som går, även till träning eller forskning eller vad det nu var det stod.

Jag tänker som du då jag har epilepsi bland annat och tar medicin mot det och tydligen inte får ge blod (svårt att förstå varför), jag är fet och har ögonproblem så gud vet vad man kan ta av mig när jag dör, men jag tänker att det är inte min uppgift att lösa. Skulle det bli aktuellt finns min kropp till förfogande för den som behöver och det finns såkert något man kan använda den till, åtminstone som nåldyna eller något. Dessutom har jag gjort en gastric sleeve operation, som ju inte är en så gammal operation (alltså, man har inte gjort den i så många år ännu), så hur den påverkar kroppen i ett längre perspektiv vet man ju inte, välkommen att glo i min kropp hur det ser ut när jag kolat vippen. Alltid kan det bidraga på något vis.
 
Ni som donerar "allt" - hur skulle ni, om ni är kvinna i fertil ålder, ställa er till att kroppen användes som en slags inkubator för ett foster? I nio månader, och sen antar jag att barnet föds via kejsarsnitt. Till en person som av någon anledning inte kan föda barn själv. Jag läste om den möjligheten och känner mig väldigt tveksam. Framförallt för barnets skull - av nån anledning.

(Det gäller alltså en hjärndöd person där man håller kroppen vid liv under de nio månaderna.)
Det skulle jag inte gå med på.

Det finns gott om barn runt om i världen som behöver föräldrar. Adoptera.
 
Om någon använder argumentet sjukdom eller medicinering som bärande argument för att inte donera, så kanske man kan tänka ett varv till. Dels är man själv inte sin läkare, dels kan man donera fler typer av organ än jag tror någon här inne vet om och dels utvecklas tekniken varje år där mer och mer kan göras både för att ta hand om organ i olika skick och fler typer av transplantationer .

Så med det argumentet tänker jag att man kan lugnt och tryggt registrera sig FÖR organdonation och låta läkarvetenskapen ta ett väl underlagt beslut för om en donation av någon del av kroppen är rimlig den dagen det skulle vara aktuellt.

Det finns liv att rädda och livskvalitet att förmedla.

Det är stor brist på organ, det krävs en väldigt speciell typ av död för användandet av många organ, vi behöver helt enkelt som samhälle få upp möjligheterna rejält.

Jag har både sjukdom och mediciner som hindrar blodgivning och gör att jag inte skulle våga donera en njure medan jag lever. När jag är död får läkarna bestämma om mina organ går att använda i det skick de är då, något kanske funkar ändå?

(Sjukdomarna påverkar hjärtat och lungorna, och medicinen levern och njurarna. Hornhinnan har ärr. Men huden är rätt bra tror jag... :confused: Livmodern får de gärna ta om det kan göra någon nytta med en medelålders eller äldre, men inte ägg i syfte att skapa ett barn.)
 
Om man bortser från det komplexa i frågan som ställdes=
Nej, det är inte gott om barn att adoptera för svenskar :)
Då tycker jag att vi ska förändra där, inte skaffa döda människor till avel av nya människor när vår planet är så överbefolkad och så många människor redan nu lider och barnhem har barn över.
 
Jag har för mig att jag nyss såg scenariot med rätt tidigt gravid kvinna som råkade ut för en olycka, blev hjärndöd och hennes föräldrar blev avrådda från att hålla henne vid liv i en tvserie. Vilka inte alltid är 100% korrekta men det lät som att det var i princip omöjligt att hålla henne och barnet vid liv. Funderar nu om det stämmer.
 
Ni som donerar "allt" - hur skulle ni, om ni är kvinna i fertil ålder, ställa er till att kroppen användes som en slags inkubator för ett foster? I nio månader, och sen antar jag att barnet föds via kejsarsnitt. Till en person som av någon anledning inte kan föda barn själv. Jag läste om den möjligheten och känner mig väldigt tveksam. Framförallt för barnets skull - av nån anledning.

(Det gäller alltså en hjärndöd person där man håller kroppen vid liv under de nio månaderna.)
Nej. Barn är ingen rättighet och kan man inte föda barn ska man inte ha barn i min värld. Trångsynt? Javisst.
 
Nä, jag tror det skulle kännas skitskumt för mina anhöriga. Att någon tar mina organ är fine, men att liksom hålla igång min kropp som något köttig förvaringskapsel känns för konstigt. Tanken på att det skulle ligga en massa lik som någonsorts kokonger för foster känns också helt absurd.

Fast vad är skillnaden, om man tekniskt sett är död och har varken tankar eller känslor runt det som händer då, jämfört med vanlig organdonation?

Med tanke på att det är så många som är skeptiska till att man kan ha känslor om vad som händer med ens döda kropp, fast man inte längre är vid förmåga att tänka och känna vid tillfället och man kan göra nytta.

Vad är skillnaden att erbjuda ett barn en bit lever eller en livmoder, för att få leva?
 
Extremt okänsligt! För någon som lider av kraftiga fobier kan det påverka hela ens mående bara av tanken på vad som händer sen. Jag som spruträdd kan våndas i veckor om jag har ett planerat blodprov. Mår fysiskt illa och kan knappt sova. Och om man då inte klarar av tanken på donation och utsätts för de tankarna som far i mitt huvud inför blodprov, nej för fasen då låter man bli.
Och @Shaggy jag hoppas att du inte tog illa upp
Kan väl känna i och för sig att har man en sådan extrem fobi att man inte ens kan låta folk diskutera i en tråd ska man kanske värna om sin hälsa och inte ens gå in i diskussionen eller läsa träden utan scroll? Jag har extrem spindelfobi och det dröjde länge innan jag öppnade @Sel spindeltråd. Och när jag väl gjorde det så vad tror du jag hittade där? Fluffiga ponnyer? Vore ju jättemärkligt om jag hade gjort inlägg i träden och de inte hade fått svara mig.

On-topic: jag donerar. Skulle barnen hamna i situationen så skulle de också donera.
 
Kan väl känna i och för sig att har man en sådan extrem fobi att man inte ens kan låta folk diskutera i en tråd ska man kanske värna om sin hälsa och inte ens gå in i diskussionen eller läsa träden utan scroll? Jag har extrem spindelfobi och det dröjde länge innan jag öppnade @Sel spindeltråd. Och när jag väl gjorde det så vad tror du jag hittade där? Fluffiga ponnyer? Vore ju jättemärkligt om jag hade gjort inlägg i träden och de inte hade fått svara mig.

On-topic: jag donerar. Skulle barnen hamna i situationen så skulle de också donera.

Trådstarten är ändå " Organdonation- hur känner du?" och då är det väl rimligt att olika infallsvinklar och tankar får ta plats, inte bara duktighets ryggdunkande och allt annat ska idiotförklaras?

Då kanske är det bättre med " Vi som tänker donera organ" -tråd, då håller sig skeptiker undan, för tråden är inte till för de.
 
Så länge vi har dubbelt så många som tittar på Melodifestivalens final jämfört med antal totalt anmälda till donationsregistret, så skulle situationen förbättras något enormt genom att bara få fler att tänka till och sedan registrera sin tanke.

Helt utan att vi ska ifrågasätta, övertala och ”tvinga” dem som kommit fram till ett nej.

Idag är (knappt) 1,9 miljoner anmälda varav 80% säger ja till att donera.

Om bara resten av latmanspopulationen registrerar sitt beslut så kommer det att vara miljontals fler säkerställda möjliga donatorer att tillgå. Alltså även om andelen är mycket lägre än 80% av de kvarvarande.
 
Fast vad är skillnaden, om man tekniskt sett är död och har varken tankar eller känslor runt det som händer då, jämfört med vanlig organdonation?

Med tanke på att det är så många som är skeptiska till att man kan ha känslor om vad som händer med ens döda kropp, fast man inte längre är vid förmåga att tänka och känna vid tillfället och man kan göra nytta.

Vad är skillnaden att erbjuda ett barn en bit lever eller en livmoder, för att få leva?
Fast nu erbjuder man ju inte ett barn möjligheten att få leva, så att säga, utan det handlar om huruvida det är ok att skapa ett nytt barn i någon annans livmoder (typ surrogat) och i detta fall en död kvinnas livmoder. Ett sjukt barn som behöver en bit lever är en annan sak. Annars kan man ju använda samma resonemang kring abort - att man tar ifrån ett barn möjligheten att få leva.

Dessutom tänker jag kring barnets rättigheter - och barnets utveckling utan en levande moder som pratar, rör sig, har känslor. Jag tycker inte alls om tanken att barn ska produceras på det viset.
 
Va??
Huvudsaken är väl att man vill vara förälder och har målet att vara en bra sådan!
Jag förstår inte vad det ens har med det att göra? Jag har väl inte skrivit att man är dålig förälder? Jag skriver att använda ”döda” kroppar som ”förvaring” för att en person ska måste ha barn inte är ok. Barn är ingen rättighet. Hur mycket ska vi hålla på att mixtra? Döda kroppar som förvaring? Du får gärna ge din kropp till det om du tycker det är ok. Men det tycker inte jag. Sluta skrik.
 
Fast nu erbjuder man ju inte ett barn möjligheten att få leva, så att säga, utan det handlar om huruvida det är ok att skapa ett nytt barn i någon annans livmoder (typ surrogat) och i detta fall en död kvinnas livmoder. Ett sjukt barn som behöver en bit lever är en annan sak. Annars kan man ju använda samma resonemang kring abort - att man tar ifrån ett barn möjligheten att få leva.

Dessutom tänker jag kring barnets rättigheter - och barnets utveckling utan en levande moder som pratar, rör sig, har känslor. Jag tycker inte alls om tanken att barn ska produceras på det viset.
Ja, håller med om det! Att ge ett sjukt barn en del av ens lever osv är ju självklart.
 
Trådstarten är ändå " Organdonation- hur känner du?" och då är det väl rimligt att olika infallsvinklar och tankar får ta plats, inte bara duktighets ryggdunkande och allt annat ska idiotförklaras?

Då kanske är det bättre med " Vi som tänker donera organ" -tråd, då håller sig skeptiker undan, för tråden är inte till för de.
Nej det var såklart det jag menar. Man får nog förutsätta att folk diskuterar båda vinklarna eller hur? Det är ett dislussionsforum . Varken mer eller mindre.
 
Fast det är inte när man är död som man är rädd, utan när man lever. Lite som en del inte vill bli kremerade, av rädsla för hur det känns att brinna och liknande.

Rädsla och ångest när man lever är väl högst kännbart, inte sant?
Sen att fobier och rädslor är sällan rationella hör ju till.
Precis, jag har pratat med flera människor som känner oro och obehag inför döden och vad som händer med kroppen efteråt - däremot har jag aldrig träffat någon med nålfobi (som jag själv lider av) som oroat sig för att bli stucken i efterhand, det var därför jag blev nyfiken. Det är ingenting konstigt tycker jag.
Jag var inte heller helt hundra på att @Shaggy menade just donation efter döden, eller om det handlade om till exempel att donera en njure eller blod eller märg som man ju kan göra i livet. Eller om hen var införstådd med proceduren.

Jag ser inget fel i att neka, alla skäl är okej skäl, men när någon har en åsikt/upplevelse man aldrig hört talas om är det väl inte märkligt att fråga? Särskilt inte i ett öppet forum.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 620
Senast: Twihard
·
Kropp & Själ Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 187
Senast: Thaliaste
·
Hästhantering Hej alla, långt inlägg och jag ber om ursäkt men har mycket att skriva. Jag har redan ett konto här på buke, men då detta känns alltför...
2
Svar
20
· Visningar
2 064
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 296

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Vi som letar häst II
  • Rider ni med snokrem?
  • Evolve

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp