Organdonation - hur känner du?

Jag kan bli lite less och provocerad av alla dessa nyheter som kommer upp med jämna mellanrum t. ex. "Anna har väntat på en njure i 4år".
De som väntar och längtar efter organ längtar och hoppas på att någon annan frisk person ska dö, indirekt då :grin: :crazy:...
 
Jag kan bli lite less och provocerad av alla dessa nyheter som kommer upp med jämna mellanrum t. ex. "Anna har väntat på en njure i 4år".
De som väntar och längtar efter organ längtar och hoppas på att någon annan frisk person ska dö, indirekt då :grin: :crazy:...
På ett sätt jättetragiskt, och de personerna mår säkert väldigt dåligt över det. Men samtidigt - hur många har under den tiden dött, med fullt dugliga organ som gått till spillo? Där det kanske t.o.m. är så att personen gärna donerat, men inte informerat anhöriga eller fyllt i sin önskan?
 
Jag kan bli lite less och provocerad av alla dessa nyheter som kommer upp med jämna mellanrum t. ex. "Anna har väntat på en njure i 4år".
De som väntar och längtar efter organ längtar och hoppas på att någon annan frisk person ska dö, indirekt då :grin: :crazy:...
Jag tänker tvärtom att det är så många som dör varje dag att det är himla synd att inte fler donerar så att andra kan leva. De väntar inte på att folk ska dö, det gör de ändå, de väntar på att någon ska vara villig donator.
 
På ett sätt jättetragiskt, och de personerna mår säkert väldigt dåligt över det. Men samtidigt - hur många har under den tiden dött, med fullt dugliga organ som gått till spillo? Där det kanske t.o.m. är så att personen gärna donerat, men inte informerat anhöriga eller fyllt i sin önskan?
Det finns inga garantier i livet tyvärr. Går inte att tänka att en person skulle överleva en transplantation.
Vad jag vet är det de mest sjuka som hamnar högst upp på väntelistorna och ibland får de flera njurar då deras kroppar stöter bort dem. Det tycker jag isåfall är slöseri. De skulle kunnat rädda fler liv.

Är mycket kring organdonationer som bör hamna i rampljuset och ifrågasättas.
 
Senast ändrad:
Det finns inga garantier i livet tyvärr. Går inte att tänka att en person skulle överleva en transplantation.
Vad jag vet är det de mest sjuka som hamnar högst upp på väntelistorna och ibland får de samma flera njurar då deras kroppar stöter bort dem. Det tycker jag isåfall är slöseri. De skulle kunnat rädda fler liv.

Är mycket kring organdonationer som bör hamna i rampljuset och ifrågasättas.
Det finns aldrig en garanti att ett ingrepp kommer vara framgångsrikt, men däremot bedöms alltid vilket som har mest chans att lyckas - att göra ingreppet, eller att göra ingenting? Och att ta emot ett organ gör man ju när man anser att man verkligen behöver ett nytt, ens nuvarande är i så pass dålig funktion och funktionen kan inte återställas. Man gör ju de tester man kan innan för att se om det, i teorin, är kompatibelt men tyvärr är det ju ändå inte alltid framgångsrikt. Men att inte göra något är inte heller framgångsrikt. Jag är inte säker på att jag förstår ditt resonemang?
 
Det finns inga garantier i livet tyvärr. Går inte att tänka att en person skulle överleva en transplantation.
Vad jag vet är det de mest sjuka som hamnar högst upp på väntelistorna och ibland får de flera njurar då deras kroppar stöter bort dem. Det tycker jag isåfall är slöseri. De skulle kunnat rädda fler liv.

Är mycket kring organdonationer som bör hamna i rampljuset och ifrågasättas.
Fast är det för dåliga odds på en transplantation så tas du bort från väntelistan igen. Hårt men sant. Eftersom den kända donationsviljan är så låg som den är så måste vården vara hård med vilka som får nya organ.
 
Alltså ingen vet ju vad som händer efter döden. Så jo jag är livrädd för att dö och vara död. Just för att ingen vet vad som händer.
Nåja, vi vet ganska väl vad som händer med en mänsklig kropp när döden inträffat och kroppen börjar ruttna. Samma mekanismer som för andra levande varelser. Precis alla kroppar som levt har också dött, utom vi som just nu är här, så det finns ett stort material vi lärt oss från.
 
Ja, jag kan förstå obegagskänslan (och tycker att man givetvis ska få göra sina val efter vad som känns vettigt för sig själv). Jag blev bara så ställd eftersom tanken på rädsla för något som gör ont eller är otäckt för mig är helt avgränsad till mitt levande jag som kan känna eller uppleva det.
Jag också. Kanske en smula inskränkt men jag tänkte på min nålfobi och att jag skulle lätt kunna låta folk sticka mig om jag bara var medvetslös eller smärtfri på något annat sätt - jag är rädd för smärtan. Visste inte att man kunde vara rädd för något som görs mot en utan att man lider av det där och då (eller efteråt för den delen).
 
Därför att du uttryckte dig oklart. Tex att om man inte kan föda barn ska man inga ha, man föder ju inga barn när man adopterar så inte konstigt att man reagerar.
Såklart att det är mitt fel! Med citat och allt om död. Självklart. Eller så kan folk börja följa en röd tråd innan de gör röda gubbar. Fantastiskt!
 
Jag vill inte heller ta emot organ. Är jag så illa däran dör jag nog hellre. :)
Samma här. Jag vill inte donera och vill inte heller ta emot. Blod däremot kan jag eventuellt tänka mej att ta emot. Gjorde blodbyte som nyfödd så jag har ju så sett redan gjort det en gång. Även om jag är stickrädd så skulle jag kunna tänka mej att ge blod om jag hade fått, men får inte pga medicinerna.
 
Det finns inga garantier i livet tyvärr. Går inte att tänka att en person skulle överleva en transplantation.
Vad jag vet är det de mest sjuka som hamnar högst upp på väntelistorna och ibland får de flera njurar då deras kroppar stöter bort dem. Det tycker jag isåfall är slöseri. De skulle kunnat rädda fler liv.

Är mycket kring organdonationer som bör hamna i rampljuset och ifrågasättas.
Jag har en bekant som fick nya njurar. Allt var bra till en början. Sen stöter kroppen bort dom och hon behöver nu nya för dom hon fick var tydligen inte bra, det var nått skit med dom så därför funkar dom inte heller. Hon har fått börja om hela processen igen.
 
Jag vill inte heller ta emot organ. Är jag så illa däran dör jag nog hellre. :)
Alla transplantationer handlar inte om att åtgärda livshotande tillstånd. Det kommer alltmer metoder för att drastiskt höja livskvaliteten för människor som drabbats av skador och sjukdomar, där man använder ”reservdelar” från andra människor. Hornhinnetransplantation är det som kommer först till mig, där man får synen tillbaka genom att ta emot en sådan.

Leva kan man göra lika länge som andra som har sin syn i behåll, men jag anar att någon som haft synen sina första 45 år gärna behåller den de sista 30 också.
 
Alla transplantationer handlar inte om att åtgärda livshotande tillstånd. Det kommer alltmer metoder för att drastiskt höja livskvaliteten för människor som drabbats av skador och sjukdomar, där man använder ”reservdelar” från andra människor. Hornhinnetransplantation är det som kommer först till mig, där man får synen tillbaka genom att ta emot en sådan.

Leva kan man göra lika länge som andra som har sin syn i behåll, men jag anar att någon som haft synen sina första 45 år gärna behåller den de sista 30 också.
Att donera hornhinnan är dock ingen organdonation utan en vävnadsdonation.
Hade det gått att kryssa i ja för vävnadsdonation och nej på organdonation så hade jag gjort det med en gång.
 
Ni som donerar "allt" - hur skulle ni, om ni är kvinna i fertil ålder, ställa er till att kroppen användes som en slags inkubator för ett foster? I nio månader, och sen antar jag att barnet föds via kejsarsnitt. Till en person som av någon anledning inte kan föda barn själv. Jag läste om den möjligheten och känner mig väldigt tveksam. Framförallt för barnets skull - av nån anledning.

(Det gäller alltså en hjärndöd person där man håller kroppen vid liv under de nio månaderna.)
Nej, där går min gräns. Hade jag varit gravid men blivit hjärndöd efter en olycka hade jag velat att min kropp hölls igång tills barnet var fullgånget. Men att placera ett befruktat ägg i en död kvinnas livmoder som nånslags äggkläckningsmaskin, nej. Precis som du är jag tveksam även för barnets skull. Det verkar bli så otroligt ensamt för det allt eftersom graviditeten framskrider. Ingen mammas röst att lyssna på, ingen som klappar en liten fot som trycker utåt från magen, ingen som reagerar och slår larm om fosterrörelserna inte längre känns som vanligt
 
Nej, där går min gräns. Hade jag varit gravid men blivit hjärndöd efter en olycka hade jag velat att min kropp hölls igång tills barnet var fullgånget. Men att placera ett befruktat ägg i en död kvinnas livmoder som nånslags äggkläckningsmaskin, nej. Precis som du är jag tveksam även för barnets skull. Det verkar bli så otroligt ensamt för det allt eftersom graviditeten framskrider. Ingen mammas röst att lyssna på, ingen som klappar en liten fot som trycker utåt från magen, ingen som reagerar och slår larm om fosterrörelserna inte längre känns som vanligt
Det där tänker jag också på, mor och barn interagerar ju en hel del och barnet upplever ljud och rörelse från mamman och omgivningen, det känns verkligen inte som det kan vara optimalt för ett barn att växa till i en hjärndöd kropp. (Sen vill inte heller jag vara äggkläckningsmaskin efter min död.)

Sen är det mig ganska orimligt att detta skulle bli verklighet, blir en enorm kostnad att hålla liv i en kropp under så lång tid som krävs (podden Ronden som görs av några läkare pratade om detta för några månader sen).
 
Den här tråden påminde mig att gå in i donationsregistret och dubbelkolla att jag inte vill donera. Jag vet att jag har anmält det förr. Men till min förvåning stod det nu när jag loggade in att jag inte anmält något. Vafan! Nu har jag iallafall anmält.
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Alla transplantationer handlar inte om att åtgärda livshotande tillstånd. Det kommer alltmer metoder för att drastiskt höja livskvaliteten för människor som drabbats av skador och sjukdomar, där man använder ”reservdelar” från andra människor. Hornhinnetransplantation är det som kommer först till mig, där man får synen tillbaka genom att ta emot en sådan.

Leva kan man göra lika länge som andra som har sin syn i behåll, men jag anar att någon som haft synen sina första 45 år gärna behåller den de sista 30 också.
jag betvivlar att det kommer att drabba mig helt plötsligt. Skulle det hända få jag väl ta ny ställning då, om det är värt ingreppet eller inte. Det är ju Mig jag pratar om, inte någon generalisering. :)
 
Jag kan bli lite less och provocerad av alla dessa nyheter som kommer upp med jämna mellanrum t. ex. "Anna har väntat på en njure i 4år".
De som väntar och längtar efter organ längtar och hoppas på att någon annan frisk person ska dö, indirekt då :grin: :crazy:...
ja?

Jag behövde en njure. Folk omkommer hela tiden. Trafikolyckor t.ex
Jag önskar ingen död.
Men jag hoppas att de som faktiskt råkar ut för olyckor har organ som passar mig.
Är det så motbjudande?
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 620
Senast: Twihard
·
Kropp & Själ Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 187
Senast: Thaliaste
·
Hästhantering Hej alla, långt inlägg och jag ber om ursäkt men har mycket att skriva. Jag har redan ett konto här på buke, men då detta känns alltför...
2
Svar
20
· Visningar
2 062
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 296

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp