I eftermiddags kom dottern, 17 i augusti, hem och berättade att hon vantrivs i sin skola, med klassen och med programmet. Hon går på ett program som i höst innebär att man pluggar fyra månader på svenska skolans gymnasium i utlandet.
Hon har tidigare klagat över stränga lärare, men inte kommenterat sin klass eller nämnt något om vantrivsel - säger själv att detta beror på att hon haft ångest över kostnaderna en resa hon och hennes pappa gjorde till den stad där hon skall läsa.
Hon grät, men var välformulerad samt meddelade att hennes bästa kompis i klassen, som uppenbarligen också vantrivs, bestämt möte med skolans rektor på måndag för att prata om sin framtid.
Hon verkar oerhört bestämd, men har som sagt inte dryftat detta med någon av oss i detalj.
Till saken hör att hon just nu är i onåd efter en incident tidigare i veckan.
Jag tycker personligen inte att vi skall tvinga iväg henne på något som hon själv inte vill, medan min man blev mycket upprörd och menar att det val man en gång gjort måste man fullfölja.
Det som gör mig betänksam är bara hennes tystnad kring detta och att hon berättar detta fem dagar efter alla papper skickats iväg till utlandsgymnasiet.
Utlandsvistelsen kommer att kosta oss uppåt 40 000 kronor (böcker, uppehälle, skola) och jag tycker det är vettigare att avbryta detta nu än i höst när allt ändå är betalt.
Känner samtidigt att detta kanske får ingå i livet - problem kommer alltid att dyka upp och man kan inte fly från dem för att det känns motigt.
Hon är ingen hoppjerka annars, men känner att hon inte klarar grupperingarna i klassen samt attityden från lärarna.
Råd?????
