Omplacera problemhund?

[musicmakesit]

Jag har en pomeraniantik på 6 år, som är en väldigt känslig individ. Det har tagit fram tills i år att få henne trygg nog att vara ensam hemma i alla fall i en timme så man hinner in till affären eller tandläkaren liksom. Hon har svårt för nya människor och kan göra utfall när hon blir osäker, när hon väl accepterat dig är hon den mest kärleksfulla som finns men det krävs mycket tid och tålamod för att komma dit. Med vissa männsikor (främst de som inte har så mycket hundvana) går det aldrig utan hon skäller och gör utfall om den personen kommer för nära. Hon kan även göra utfall mot mig och min familj (som hon är väldigt nära och i nuläget bor hos) vad som känns som oprovocerat, hon kan ligga och sova bredvid en i soffan eller i knät och sen plötsligt vänder hon och attackerar. Och då biter hon på riktigt och inte bara ”markerar” liksom. Jag har haft kontakt med vad känns som tusen hundpsykologer men jag lyckas inte förstå vad jag ska göra för att hjälpa henne eller vad utfallen beror på. (De som är mot främlingar förstår jag är osäkerhet men varför mot oss i familjen?).

Problemen har gjort att jag, som bor ensam, inte kan ha henne på heltid för att det helt enkelt inte fungerar med mitt jobb (hade inte detta jobbet när jag köpte henne.) Men helt ärligt, och jag skäms för att säga detta, också för att jag mår så dåligt av hur isolerad jag blir med henne. Jag är en person som är väldigt social, vill gärna vara omringad av vänner osv men kan inte ta hem någon och kan inte ta med mig henne, men kan inte heller lämna henne ensam hemma om jag ska umgås med någon. Nu bor hon halvtid hos mig och halvtid hos min familj, och de dagar jag har henne är jag ”fast” i min lägenhet.

Nu vill min familj inte längre ha henne halvtid, eftersom de också känner sig väldigt låsta, och jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar henne mer än något annat, men får också ångest av att jag kommer ”sitta fast” i min lägenhet och inte kunna umgås med någon när jag har henne. Jag förstår helt att man blir låst på många sätt med en hund, men hade gärna kunnat ta en promenad med en kompis, en fika, middag eller kanske kunnat gå på någon dejt någon gång – men känner mig som världens hemskaste person som ens har de tankarna. Jag borde kanske vara villig att ”offra” detta för henne, och är villig att offra mycket för hon är verkligen det viktigaste jag har, men just nu är jag så ensam och nu när min familj inte vill mer så jag kommer ha henne på heltid igen vet jag att jag kommer bli ännu mer isolerad.. men kan inte heller tänka mig ett liv utan henne..

Vet inte vad jag vill ha för svar, men kanske lite tankar på hur ni hade resonerat? Snälla håll god ton, mår fruktansvärt dåligt i situationen. Lutar åt att omplacera, för att jag inte vet hur jag ska få ihop ett liv som passar henne men även mig – och jag känner mig HEMSK som ens tänker så. Vet inte hur jag ska lösa det. Drömmer om att träffa någon och bilda familj, men som det ser ut nu känns det omöjligt. Kan inte vara social och träffa någon eftersom det inte riktigt funkar med henne, och skulle aldrig våga ta in ett barn i hushållet för litar inte riktigt på henne när det kommer till utfallen. Allt känns så överväldigande, och känner mig väldigt ensam. Har försökt introducera henne till vänner men ingen lyssnar på mig när jag säger att de ska ignorera henne utan försöker ändå "locka på henne" och då är det kört. Hon bara skäller, försöker jaga bort och biter mot dem om de kommer för nära. Så har gett upp det, för hon mår inte bra av de situationerna. Dagarna jag har henne sitter jag bara hemma, kanske springer över till grannen på en snabb kaffe men då är det mest stressigt över att jag vet att hon inte riktigt klarar sig själv hemma. Känns inte som jag har någon livskvalitet, och vet inte hur jag ska få ihop både en vardag som funkar för henne och där jag kan må bra (om jag ska vara helt ärlig). Är jag hemsk som tänker på omplacering? Hur hade ni tänkt?

 

[Sel]

Du är absolut inte hemsk som tänker på omplacering, och med tanke på hur svårt det kan vara att hitta rätt hem vore det inte det minsta fel av dig att tänka på nästa alternativ heller. En populär och söt liten hund kan lätt bli en vandringspokal, så om du inte är 100% på nästa hem är avlivning inte alls fel. Det ska vara roligt att ha hund och det ska vara en glad tillvaro att Vara hund.

 

[Gnist]

Är jag hemsk som tänker på omplacering? Hur hade ni tänkt?

Jag hade inte omplacerat en hund som du beskriver ovan. Jag hade avlivat.

Varför?
1)Hunden mår uppenbarligen inte bra mentalt, vill jag riskera att den blir vandringspokal och blir otryggare och otryggare? Risken för det är stor pga alla problem, framförallt inte kunna vara ensam och oprovocerade och seriösa utfall med riktiga bett.

2) om hunden biter någon illa, vill inte jag ha det på mitt samvete och ansvar. För det ligger på mitt ansvar, om jag skeppar vidare en opålitlig hund som jag vet hugger helt oprovocerat.

 

[Mia_R]

Med tanke på de problem hunden har hade jag faktiskt aldrig ens försökt omplacera henne utan låtit henne sluta istället. Du är hennes trygghet men hon klarar inte av livet utan hennes mående går ut över er bägge två. Du sviker inte om du avlivar, jag förstår att det är en fruktansvärd tanke, men ingen av er mår bra som ni har det utan den största gåvan du kan ge henne är att låta henne slippa lida mer.

 

[Tiffany]

Det verkar som om varken du eller hunden har ett bra liv nu. Stressad hund och låst ägare. Omplacering är inte fel men det kan vara svårt att hitta ett bra hem med den problematiken som hunden har. Har du kollat hunden hos veterinären så att den inte har ont någonstans?
Tycker inte att du är hemsk om du försöker omplacera eller låter hunden somna in om du inte hittar ett bra hem.

 

[Hellhound]

Jag hade i vanliga fall sagt att den bör kollas av veterinär för att utesluta något fysiskt fel, för det kan göra att även vanligtvis stabila hundar beter sig aggressivt. Men av allt du skriver att döma så är det en individ som har medfött svajig mentalitet, och ingen kan säga att du inte har försökt att ändå ge henne ett bra liv. Det ska inte bara vara roligt att ha hund, utan också att vara hund och er situation låter inte som någotdera.

Jag är krass och hade inte ens funderat på att omplacera en hund med sådana problem utan istället valt att avliva. En hund som gör oprovocerade utfall även mot familjemedlemmar mår uppenbarligen inte bra, även om den är fysiskt frisk. Risken är att hunden vid omplacering skulle bli en vandringspokal och det vore inte snällt mot vare sig henne eller de människor som hon skulle ha omkring sig. Avlivning är aldrig ett roligt beslut att fatta men en död hund lider inte.

 

[Red_Chili]

Jag hade i vanliga fall sagt att den bör kollas av veterinär för att utesluta något fysiskt fel, för det kan göra att även vanligtvis stabila hundar beter sig aggressivt. Men av allt du skriver att döma så är det en individ som har medfött svajig mentalitet, och ingen kan säga att du inte har försökt att ändå ge henne ett bra liv. Det ska inte bara vara roligt att ha hund, utan också att vara hund och er situation låter inte som någotdera.

Jag är krass och hade inte ens funderat på att omplacera en hund med sådana problem utan istället valt att avliva. En hund som gör oprovocerade utfall även mot familjemedlemmar mår uppenbarligen inte bra, även om den är fysiskt frisk. Risken är att hunden vid omplacering skulle bli en vandringspokal och det vore inte snällt mot vare sig henne eller de människor som hon skulle ha omkring sig. Avlivning är aldrig ett roligt beslut att fatta men en död hund lider inte.

Precis vad jag tänkte också

 

[Malibu_Stacy]

Jag håller med dom andra.
Tyvärr är det ett vanligt problem inom rasen, så pass att jag blir lika förvånad varje gång jag träffar en trevlig pomeranian utan social osäkerhet.
Sannolikheten att hitta ett bra hem till hunden bedömer jag är ungefär 0%. Jag hade tagit bort hunden. Tyvärr.

 

[Lobelia]

Vem tror du skulle vilja ha en hund med de förutsättningarna? Låst 22 timmar av dygnet- dvs kan knappt handla eller gå till läkaren, en hund som omotiverat kan gå till attack, svår att vänja vid nya människor och där det är knepigt att umgås med någon alls?

 

[musicmakesit]

Tack för alla svar! Det gör mig så ledsen att läsa, jag får samma råd från alla familjemedlemmar och vänner som känner min hund, att avlivning är det "snällaste" alternativet. Och någonstans förstår jag nog det också. Men jag är så rädd att det är JAG som uppfostrat henne dåligt, eller inte gett henne rätt förutsättningar, är rädd att ta bort en hund som kanske kan leva ett långt och lyckligt liv om hon får rätt hem – och rädd att det är jag som "förstört" henne. Samtidigt som jag inte riktigt tror det egentligen, för hon har varit så här sedan hon var valp (trots måååånga timmars socialträning, övningar som ska stärka självkänsla och allt möjligt jag fått rekommenderat) och alla av de andra valparna i hennes kull har samma problematik, även om det visar sig på lite olika sätt. Min tjej är tyvärr "värst" Har gjort vet-undersökningar tidigare i hennes liv, hon har bland annat opererats för patella luxation, men i övrigt har veterinär inte hittat något fysiskt.

 

[hollypolly]

Tack för alla svar! Det gör mig så ledsen att läsa, jag får samma råd från alla familjemedlemmar och vänner som känner min hund, att avlivning är det "snällaste" alternativet. Och någonstans förstår jag nog det också. Men jag är så rädd att det är JAG som uppfostrat henne dåligt, eller inte gett henne rätt förutsättningar, är rädd att ta bort en hund som kanske kan leva ett långt och lyckligt liv om hon får rätt hem – och rädd att det är jag som "förstört" henne. Samtidigt som jag inte riktigt tror det egentligen, för hon har varit så här sedan hon var valp (trots måååånga timmars socialträning, övningar som ska stärka självkänsla och allt möjligt jag fått rekommenderat) och alla av de andra valparna i hennes kull har samma problematik, även om det visar sig på lite olika sätt. Min tjej är tyvärr "värst" Har gjort vet-undersökningar tidigare i hennes liv, hon har bland annat opererats för patella luxation, men i övrigt har veterinär inte hittat något fysiskt.

Alltså jag har träffat under min uppväxt x antal hundar hos missbrukare och annan misär som ändå varit världens goaste hundar. Det ska till mycket trauma innan en hund blir sådär som din om det inte är medfött.
En normal hund börjar inte bitas och anfalla oprovocerat för man inte uppfostrat den rätt.

 

[Sel]

Tack för alla svar! Det gör mig så ledsen att läsa, jag får samma råd från alla familjemedlemmar och vänner som känner min hund, att avlivning är det "snällaste" alternativet. Och någonstans förstår jag nog det också. Men jag är så rädd att det är JAG som uppfostrat henne dåligt, eller inte gett henne rätt förutsättningar, är rädd att ta bort en hund som kanske kan leva ett långt och lyckligt liv om hon får rätt hem – och rädd att det är jag som "förstört" henne. Samtidigt som jag inte riktigt tror det egentligen, för hon har varit så här sedan hon var valp (trots måååånga timmars socialträning, övningar som ska stärka självkänsla och allt möjligt jag fått rekommenderat) och alla av de andra valparna i hennes kull har samma problematik, även om det visar sig på lite olika sätt. Min tjej är tyvärr "värst" Har gjort vet-undersökningar tidigare i hennes liv, hon har bland annat opererats för patella luxation, men i övrigt har veterinär inte hittat något fysiskt.

Du har gjort det du kan för att se till att hon är bekväm fysiskt och du har tagit hjälp utifrån - du har anpassat ditt liv och din vardag. Du har gjort allt och lite till för din lilla hund och det finns absolut ingen skam, ingenting fel i att låta henne somna in.
Man kan inte "förstöra" en normalt funtad hund genom att låta den leva ett helt normalt hundliv. Lasta inte dig själv för det här.

 

[Malibu_Stacy]

Tack för alla svar! Det gör mig så ledsen att läsa, jag får samma råd från alla familjemedlemmar och vänner som känner min hund, att avlivning är det "snällaste" alternativet. Och någonstans förstår jag nog det också. Men jag är så rädd att det är JAG som uppfostrat henne dåligt, eller inte gett henne rätt förutsättningar, är rädd att ta bort en hund som kanske kan leva ett långt och lyckligt liv om hon får rätt hem – och rädd att det är jag som "förstört" henne. Samtidigt som jag inte riktigt tror det egentligen, för hon har varit så här sedan hon var valp (trots måååånga timmars socialträning, övningar som ska stärka självkänsla och allt möjligt jag fått rekommenderat) och alla av de andra valparna i hennes kull har samma problematik, även om det visar sig på lite olika sätt. Min tjej är tyvärr "värst" Har gjort vet-undersökningar tidigare i hennes liv, hon har bland annat opererats för patella luxation, men i övrigt har veterinär inte hittat något fysiskt.

Jag förstår verkligen dina tankar. Men tänker att din hund säkerligen hade varit ännu värre om du inte gjort allt du redan gjort för att hjälpa henne, med kurser och socialträning osv.
Hennes arv kan du inte ändra på. Hon har fått oturen att vara den olyckliga som drabbas av riktigt dåliga gener och dåligt avelsarbete.
Jag tycker du är stark som ens startar denna tråd och har kämpat så länge med henne.
Det är verkligen inte fel att säga att det får räcka nu. Även om det är jättetufft!

 

[Red_Chili]

Tack för alla svar! Det gör mig så ledsen att läsa, jag får samma råd från alla familjemedlemmar och vänner som känner min hund, att avlivning är det "snällaste" alternativet. Och någonstans förstår jag nog det också. Men jag är så rädd att det är JAG som uppfostrat henne dåligt, eller inte gett henne rätt förutsättningar, är rädd att ta bort en hund som kanske kan leva ett långt och lyckligt liv om hon får rätt hem – och rädd att det är jag som "förstört" henne. Samtidigt som jag inte riktigt tror det egentligen, för hon har varit så här sedan hon var valp (trots måååånga timmars socialträning, övningar som ska stärka självkänsla och allt möjligt jag fått rekommenderat) och alla av de andra valparna i hennes kull har samma problematik, även om det visar sig på lite olika sätt. Min tjej är tyvärr "värst" Har gjort vet-undersökningar tidigare i hennes liv, hon har bland annat opererats för patella luxation, men i övrigt har veterinär inte hittat något fysiskt.

Jag kan åter igen bara instämma med vad andra redan sagt: Det är inte ditt fel.

En gång har jag varit med om att en i grunden mentalt bra och stabil hund var rädd och osäker pga ägaren. Det var en ägare som misshandlade och vanvårdade sin hund, tydligt hade gett sig på hunden fysiskt, inte tog ut hunden, inte gav hunden någon korrekt vård öht. Det räckte med att den hunden var hos hundvakt så var hunden mer avslappnad än i hemmet (och jo, till sist efter mycket jobb och slit så fick hunden ett nytt hem).

Men om man tänker på alla hundar/hundägare som finns: Alla hundägare har någon gång haft sin första hund. Alla hundägare har garanterat(!) gjort fel med sina hundar ett flertal gånger och många har gjort ganska rejäla misstag framförallt med sina första hundar.

Oavsett hur det ibland kan låta online så finns det inte en enda person som läser om precis allt innan de köper sin första hund, köper en perfekt hund, tränar den helt optimalt osv. Det absolut vanligaste är att folk har ett hum. De vet att de vill ha en hund. De har en tanke om hur det ska bli med hund. De köper den ras eller hundtyp som de tänker att passar och köper från en uppfödare som gett ett trevligt intryck. SEDAN börjar de lära sig. De testar sig fram med träningsmetoder. Lär sig sina och hundens styrkor och svagheter, eventuellt går de någon kurs, eller ber om råd i djuraffären när de står där med en ettårig hund som de inte klarar av att klippa klorna på. Men trots det så är det ovanligt att hundar bits. Det är ovanligt att hundar blir så beroende av att ha en människa hos sig att det knappt går att handla. Helt enkelt för att det krävs mer än "fel träning" för att hamna i en sådan situation. Och är hunden från början inte bra mentalt, pga genetik, ja då går det inte heller att träna hunden till att bli mentalt bra.

 

[Nepenthe]

Jag håller med alla de som skrivit innan och vill även påpeka att hon är sjuk, även om det inte är fysiskt så är det psykiskt.

Och därmed hade även jag tagit beslutet att låta henne somna in
Tänka på det liv hon haft utifrån hennes svårigheter varit bra ändå

 

[Grazing]

Hon kan även göra utfall mot mig och min familj (som hon är väldigt nära och i nuläget bor hos) vad som känns som oprovocerat, hon kan ligga och sova bredvid en i soffan eller i knät och sen plötsligt vänder hon och attackerar. Och då biter hon på riktigt och inte bara ”markerar” liksom. Jag har haft kontakt med vad känns som tusen hundpsykologer men jag lyckas inte förstå vad jag ska göra för att hjälpa henne eller vad utfallen beror på. (De som är mot främlingar förstår jag är osäkerhet men varför mot oss i familjen?).

Men är hunden smärtfri ens? Jag hade en katt som betedde sig på det sättet och det visade sig att hon hade juvertumörer och hade ont och var därför också väldigt misstänksam mot folk och kunde ena stunden sova och gosa i knät för att sekunden senare vända om och hugga efter en.

Hundpsykologer i all ära men jag tror inte dom kan göra så mycket. Det är väldigt sällan som hundar hugger mot folk på det sättet om dom är helt smärtfria.

 

[Mia_R]

Men är hunden smärtfri ens? Jag hade en katt som betedde sig på det sättet och det visade sig att hon hade juvertumörer och hade ont och var därför också väldigt misstänksam mot folk och kunde ena stunden sova och gosa i knät för att sekunden senare vända om och hugga efter handen.

Hundpsykologer i all ära men jag tror inte dom kan göra så mycket kanske alltid. Det är väldigt sällan som hundar hugger mot folk på det sättet om dom är helt smärtfria.

Nu verkar ju dålig mentalitet vara ett genomgående fel i avelsarbetet på just den rasen tyvärr.

 

[hollypolly]

Men är hunden smärtfri ens? Jag hade en katt som betedde sig på det sättet och det visade sig att hon hade juvertumörer och hade ont och var därför också väldigt misstänksam mot folk och kunde ena stunden sova och gosa i knät för att sekunden senare vända om och hugga efter en.

Hundpsykologer i all ära men jag tror inte dom kan göra så mycket. Det är väldigt sällan som hundar hugger mot folk på det sättet om dom är helt smärtfria.

Dålig mentalitet verkar ju många av dom små hundraserna ha så jag tror absolut det kan bero på annat än smärta.

 

[Grazing]

Dålig mentalitet verkar ju många av dom små hundraserna ha så jag tror absolut det kan bero på annat än smärta.

Jo men det är ju en första grej att utesluta innan man tar några beslut alls, just den plötsliga aggressionen från ingenstans är ganska så typiskt relaterat till smärta.

Man måste ju börja med att utesluta smärta, sen kan man fundera på vad man ska göra med hunden. Är hunden så galet opålitlig utan att det är smärtrelaterat alls så är det inte ens ett alternativ att omplacera tycker jag. För hundens skull för den känns ju fruktansvärt otrygg och lär inte bli mindre otrygg och nervös hos en ny person.

 

[Mia_R]

Jo men det är ju en första grej att utesluta innan man tar några beslut alls, just den plötsliga aggressionen från ingenstans är ganska så typiskt relaterat till plötslig smärta.

Fast här är det ju ingen plötslig aggression utan ett problem som existerat hela hundens liv.