musicmakesit
Trådstartare
Jag har en pomeraniantik på 6 år, som är en väldigt känslig individ. Det har tagit fram tills i år att få henne trygg nog att vara ensam hemma i alla fall i en timme så man hinner in till affären eller tandläkaren liksom. Hon har svårt för nya människor och kan göra utfall när hon blir osäker, när hon väl accepterat dig är hon den mest kärleksfulla som finns men det krävs mycket tid och tålamod för att komma dit. Med vissa männsikor (främst de som inte har så mycket hundvana) går det aldrig utan hon skäller och gör utfall om den personen kommer för nära. Hon kan även göra utfall mot mig och min familj (som hon är väldigt nära och i nuläget bor hos) vad som känns som oprovocerat, hon kan ligga och sova bredvid en i soffan eller i knät och sen plötsligt vänder hon och attackerar. Och då biter hon på riktigt och inte bara ”markerar” liksom. Jag har haft kontakt med vad känns som tusen hundpsykologer men jag lyckas inte förstå vad jag ska göra för att hjälpa henne eller vad utfallen beror på. (De som är mot främlingar förstår jag är osäkerhet men varför mot oss i familjen?).
Problemen har gjort att jag, som bor ensam, inte kan ha henne på heltid för att det helt enkelt inte fungerar med mitt jobb (hade inte detta jobbet när jag köpte henne.) Men helt ärligt, och jag skäms för att säga detta, också för att jag mår så dåligt av hur isolerad jag blir med henne. Jag är en person som är väldigt social, vill gärna vara omringad av vänner osv men kan inte ta hem någon och kan inte ta med mig henne, men kan inte heller lämna henne ensam hemma om jag ska umgås med någon. Nu bor hon halvtid hos mig och halvtid hos min familj, och de dagar jag har henne är jag ”fast” i min lägenhet.
Nu vill min familj inte längre ha henne halvtid, eftersom de också känner sig väldigt låsta, och jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar henne mer än något annat, men får också ångest av att jag kommer ”sitta fast” i min lägenhet och inte kunna umgås med någon när jag har henne. Jag förstår helt att man blir låst på många sätt med en hund, men hade gärna kunnat ta en promenad med en kompis, en fika, middag eller kanske kunnat gå på någon dejt någon gång – men känner mig som världens hemskaste person som ens har de tankarna. Jag borde kanske vara villig att ”offra” detta för henne, och är villig att offra mycket för hon är verkligen det viktigaste jag har, men just nu är jag så ensam och nu när min familj inte vill mer så jag kommer ha henne på heltid igen vet jag att jag kommer bli ännu mer isolerad.. men kan inte heller tänka mig ett liv utan henne..
Vet inte vad jag vill ha för svar, men kanske lite tankar på hur ni hade resonerat? Snälla håll god ton, mår fruktansvärt dåligt i situationen. Lutar åt att omplacera, för att jag inte vet hur jag ska få ihop ett liv som passar henne men även mig – och jag känner mig HEMSK som ens tänker så. Vet inte hur jag ska lösa det. Drömmer om att träffa någon och bilda familj, men som det ser ut nu känns det omöjligt. Kan inte vara social och träffa någon eftersom det inte riktigt funkar med henne, och skulle aldrig våga ta in ett barn i hushållet för litar inte riktigt på henne när det kommer till utfallen. Allt känns så överväldigande, och känner mig väldigt ensam. Har försökt introducera henne till vänner men ingen lyssnar på mig när jag säger att de ska ignorera henne utan försöker ändå "locka på henne" och då är det kört. Hon bara skäller, försöker jaga bort och biter mot dem om de kommer för nära. Så har gett upp det, för hon mår inte bra av de situationerna. Dagarna jag har henne sitter jag bara hemma, kanske springer över till grannen på en snabb kaffe men då är det mest stressigt över att jag vet att hon inte riktigt klarar sig själv hemma. Känns inte som jag har någon livskvalitet, och vet inte hur jag ska få ihop både en vardag som funkar för henne och där jag kan må bra (om jag ska vara helt ärlig). Är jag hemsk som tänker på omplacering? Hur hade ni tänkt?
Problemen har gjort att jag, som bor ensam, inte kan ha henne på heltid för att det helt enkelt inte fungerar med mitt jobb (hade inte detta jobbet när jag köpte henne.) Men helt ärligt, och jag skäms för att säga detta, också för att jag mår så dåligt av hur isolerad jag blir med henne. Jag är en person som är väldigt social, vill gärna vara omringad av vänner osv men kan inte ta hem någon och kan inte ta med mig henne, men kan inte heller lämna henne ensam hemma om jag ska umgås med någon. Nu bor hon halvtid hos mig och halvtid hos min familj, och de dagar jag har henne är jag ”fast” i min lägenhet.
Nu vill min familj inte längre ha henne halvtid, eftersom de också känner sig väldigt låsta, och jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar henne mer än något annat, men får också ångest av att jag kommer ”sitta fast” i min lägenhet och inte kunna umgås med någon när jag har henne. Jag förstår helt att man blir låst på många sätt med en hund, men hade gärna kunnat ta en promenad med en kompis, en fika, middag eller kanske kunnat gå på någon dejt någon gång – men känner mig som världens hemskaste person som ens har de tankarna. Jag borde kanske vara villig att ”offra” detta för henne, och är villig att offra mycket för hon är verkligen det viktigaste jag har, men just nu är jag så ensam och nu när min familj inte vill mer så jag kommer ha henne på heltid igen vet jag att jag kommer bli ännu mer isolerad.. men kan inte heller tänka mig ett liv utan henne..
Vet inte vad jag vill ha för svar, men kanske lite tankar på hur ni hade resonerat? Snälla håll god ton, mår fruktansvärt dåligt i situationen. Lutar åt att omplacera, för att jag inte vet hur jag ska få ihop ett liv som passar henne men även mig – och jag känner mig HEMSK som ens tänker så. Vet inte hur jag ska lösa det. Drömmer om att träffa någon och bilda familj, men som det ser ut nu känns det omöjligt. Kan inte vara social och träffa någon eftersom det inte riktigt funkar med henne, och skulle aldrig våga ta in ett barn i hushållet för litar inte riktigt på henne när det kommer till utfallen. Allt känns så överväldigande, och känner mig väldigt ensam. Har försökt introducera henne till vänner men ingen lyssnar på mig när jag säger att de ska ignorera henne utan försöker ändå "locka på henne" och då är det kört. Hon bara skäller, försöker jaga bort och biter mot dem om de kommer för nära. Så har gett upp det, för hon mår inte bra av de situationerna. Dagarna jag har henne sitter jag bara hemma, kanske springer över till grannen på en snabb kaffe men då är det mest stressigt över att jag vet att hon inte riktigt klarar sig själv hemma. Känns inte som jag har någon livskvalitet, och vet inte hur jag ska få ihop både en vardag som funkar för henne och där jag kan må bra (om jag ska vara helt ärlig). Är jag hemsk som tänker på omplacering? Hur hade ni tänkt?
