Sambon har lagt ut ett mycket långt offentligt inlägg på sin Facebook. Som visar en del av vad hon utsatts för vad gäller reaktioner från andra. Samtidigt är det givetvis delvis också ett försvarstal av TH. Men största delen är om vad hon utsatts för av utomstående i det här. u
"Tack vare en del av er där ute har jag slutat att tro på sociala medier. Varje gång det har hänt något som väcker folks intresse tänker jag att det som skrivs ej stämmer då det borde ligga andra faktorer bakom och att man bara får höra ena sidan av historien.
Vi har ett rättssystem i Sverige som vi alla måste förlita oss på. Att vi är experter på att skapa efterkonstruktioner som gynnar oss själva är ingen nyhet, men konstigt nog blir det ändå en skandal så fort en story som kommit till i efterhand läggs ut.
Varje gång jag fick höra att jag var en ”stark tjej” blev jag förvånad. Trots att jag flera gånger om dagen försökte intala mig att vara stark så kände jag mig som världens minsta människa.
Att möta nära och käras oroliga blickar varje dag gav även mig en oro, är de oroliga över hur jag mår eller för att jag skulle bli utsatt för övergrepp?
Rädslan att ingen ska tro på en.
Hur ska jag kunna få någon att tro på mig och min berättelse, när jag påstår att jag aldrig någonsin har upplevt ett olämpligt påstående eller beteende från mannen som hängs ut på sociala medier och i bloggar som en våldtäktsman, pedofil, manipulativ förförare eller ”Pelle”.
Tusentals människor tror sig känna personen jag bor tillsammans med bättre än vad jag själv gör….
Inte ens i stallet där jag stått hela året har jag eller mina hästar kunnat gå trygga från elaka kommentarer, kränkningar och mobbing. Även de som pratade med mig eller vågade stå för att vara mina vänner blev utfrysta och utsedda till att vara med i en sekt.
Som mörkhyad i denna situation vet jag inte längre om folk tittar på mig för att jag ser annorlunda ut eller för att de tror sig veta vilka fruktansvärda upplevelser jag genomgått.
Till sist orkar man inte bry sig. Jag skiter i vad ni tror. Om ni tror att jag frivilligt stannar kvar i en relation med en person som gjort ”alla dessa hemskheter” och inte tar ”tillfället i akt” att lämna honom får det vara era snuskiga fantasier. Jag är faktiskt den enda som verkligen känner honom i dagens läge. Ingen kan någonsin lägga orden i mun på mig och tala om vad jag har eller inte har upplevt. Inte heller kan jag tala om vad andra människor upplevt eller ej, men tillvägagångssättet man använt sig av för att få fram sina budskap är för mig helt oacceptabla och där försvinner också trovärdigheten. Det sändes ett tv-program som vinklades glatt utan att få båda sidor hörda, ansvarig utgivare går i efterhand ut med påstående som att de aldrig var ute efter att hänga ut en särskild person. Nej, det kanske ni inte var. Men så blev fallet, skillnaden är att för dig hände det inte så mycket mer än att du blev hyllad av ett antal medie-fans, i vår värld halverades vänskapskretsen, igen.
Flera av de medverkande i tv-programmet är faktiskt mina före detta vänner som jag delat en stor del av min ungdom och flera timmar i stallet med. Jag känner er väl.
Jag blev hemskickad av psykolog då hen ansåg att ”facebook och sociala medier får man ta med en nypa salt”. Absolut, med facit i hand håller jag verkligen med. Men att just dessa medier har förstört väldigt mycket i livet för min familj, de flesta möjligheter för många av våra vänner och hundratalet elever, ska även detta tas med ”en nypa salt”? Är det den som skriker och hörs mest som styr vems moral som är den rätta?
Ett tag försökte jag låsa mig ute från allt och alla. Mina vänner, min familj och mina hästar, allt. Den personen som stod mig närmast låg på botten och ville ej leva mer. Tack till er som tvingade oss ur zonen och fick mig att tro på tillvaron igen. Då det enda vissa av er hade att komma med var ”som man bäddar får man ligga” eller ”ingen rök utan eld”. Kom igen, vi lever i 2017…
Mina föräldrar är idag precis som de alltid har varit i allra högsta grad delaktiga med sin tid och ekonomi för att stötta mig i min ridning och mitt liv. Jag har fått sitta i polisförhör och redogöra vem som har betalt mina hästar samt var kvittot finns. Att avundsjuka ligger nära till hands i vår sport är ingen hemlighet. Detta är ett av många påståenden som jag kunde bevisa motsatsen för hos polisen.
De gånger jag publicerade något på sociala medier blev jag förvånad att någon tryckte på gilla. De flesta tänkte att hon sitter bara där på sin häst som hon blivit manipulerad till med dyr utrustning som jag fått för att tillfredsställa behov.
När jag väl vågade mig ut på tävlingar igen kändes mångas bemötande som personliga påhopp. Svenska Ridsport Förbundets funktionärer som följde en med blicken, dopingprov som påstods vara slumpmässigt fördelade, domare som letade efter något att kunna sätta dit mig för och åskådare som tisslar och tasslar. Vilka vågar jag hälsa på? Håll huvudet högt säger alla, tro mig man försöker men ibland går det till en gräns.
Utan min högra hand som jag inte längre har möjlighet att ha med mig har det varit tufft. Väl inne på banan finns det inte någon att luta sig emot, där är jag ensam med min häst. Jag gjorde fyra starter och var sedan direktkvalificerad till Falsterbo. Min själ tvingades att få styrka i denna situation för att överleva.
Förutom de enskilda personer som aktivt arbetat för att stöta ut oss och begränsa våra möjligheter finns Svenska Ridsport Förbundet. SvRF har ägnat sig åt mobbing, psykisk utfrysning samt fattat beslut som grundar sig på sociala medier och rykten. Jag som tävlingsryttare måste vara medlem i detta förbund, hur har jag fått hjälp? Jag är också utsatt och skulle behövt hjälp. Ni pratar om ”etik och moral”. Vad är det som gör de andra tjejernas historier mer trovärdiga än min och även andras? Vi är många som har valt att inte föra dessa diskussioner på sociala medier.
Avslutningsvis vill jag tala om för er nättroll som tagit er tid att läsa min text att jag enbart skrivit den för min egen skull. Falsterbo väntar runt hörnet, ridsportsveriges största hästfest. Jag kommer att delta i den minst spännande klassen för er men för mig är det den viktigaste. Jag är väl medveten om att det kommer sitta folk på läktaren som önskar mig olycka. Men jag bjuder på detta då jag anser mig ha lika stor rätt som alla andra som kvalificerat sig att delta i denna fina tävling att vara där. Det borde ju gälla överallt oavsett vem jag delar säng med. Eller?
Tack till alla er som faktiskt har vågat stå upp för mig på olika vis, varenda meddelande har betytt mer än ni anar."
