Om transvård utbruten ur - Försöker hitta en ny identitet.

[Voeux]

Ja, det är ju tydliga könsroller som du beskriver!

Jag vet inte riktigt om jag ska vara stolt över eller skämmas över att jag på något vis alltid känt att jag kan "stå över" det där. Min grej, det som varit min identitet, har alltid varit intelligens. Duktig i skolan, lär mig saker fort, vilket lett till bra utbildnign och bra jobb osv... Det är ett enormt privilegium och har på något vis gjort att jag alltid känt att jag kunnat gå min egen väg. Vilket säkert gjort att jag ibland uppfattats som (eller är?) arrogant.

Jag tänker att personliga egenskaper visserligen spelar in när det kommer till att kunna välja vilka normer man flyter med i och inte, men ännu mer spelar nog miljö in. Jag kan se familjer och umgängen där jag förstår att det är få som skulle klara av bryta sig ur den normen. Under mitt liv har jag rört mig mellan rödvinsvänstern och Stureplans VIP-bord och något som blivit tydligt för mig är att normer och sociala regler råder precis överallt, de ser bara olika ut. Har man klarat sig undan stereotypa könsroller så är det sannolikt någon annan roll man inte sluppit undan. Sedan är vi individer såklart olika känsliga för att passa in och inte, genetiskt eller upplärt. Men jag har slutat imponeras av det ena eller det andra här, man vet aldrig vilka grundförutsättning någon har. För att inte tala om de sociala fördelarna med att göra som gruppen vill och ja, vem är jag att döma om någon prioriterar dem!

 

[Inte_Ung]

Verkligen? Det är ju inte riktigt klokt!

Ja det är ju helt galet, 50-taket kallar!

Men utifrån det så känner jag att vi behöver tala om vad med könsidentiteten som skaver.
Inte bara utan omsvep anse att om inte ett kön är rätt så är det andra könet det rätta.
För mig vore det rätta att jag kunde få handla fritt som jag vill.

På just Dressman så kan de ju själva se att byxorna sitter bra.
En bra dag så får jag hjälp att köpa flera par och en dålig dag så går jag därifrån utan byxor.
Jag har inte så många hela byxor kvar länge och gjorde därför ett nödinköp på Lager157. Där verkar de inte ha sådana problem.
Men byxorna är bättre på Dressman.

 

[Inte_Ung]

Det är väl tur att något går litegrann framåt iaf...

Jo det är verkligen en välsignelse.
Men det är förfärligt så långsamt det går.

 

[Badger]

Problemet uppkommer för mig när omgivningen kräver att jag skall göra samma sak.

Tänker att jag blir lite förvånad över din omgivning. Om det inte är typ mamma och pappa du menar. Eftersom övriga väl rimligen inte ska lägga sig i vad man har på sig, så länge det täcker de delar som jobbet tycker, på en nivå som jobbet tycker.

 

[Roheryn]

Jag tänker att personliga egenskaper visserligen spelar in när det kommer till att kunna välja vilka normer man flyter med i och inte, men ännu mer spelar nog miljö in. Jag kan se familjer och umgängen där jag förstår att det är få som skulle klara av bryta sig ur den normen. Under mitt liv har jag rört mig mellan rödvinsvänstern och Stureplans VIP-bord och något som blivit tydligt för mig är att normer och sociala regler råder precis överallt, de ser bara olika ut. Har man klarat sig undan stereotypa könsroller så är det sannolikt någon annan roll man inte sluppit undan. Sedan är vi individer såklart olika känsliga för att passa in och inte, genetiskt eller upplärt. Men jag har slutat imponeras av det ena eller det andra här, man vet aldrig vilka grundförutsättning någon har. För att inte tala om de sociala fördelarna med att göra som gruppen vill och ja, vem är jag att döma om någon prioriterar dem!

Utan sociala normer och regler så skulle vi ju inte kunna fungera i grupp alls och även om det väl numera ses som lite "fint" att vara normbrytare, så är ju de allra flesta normer vi har ganska bra. Som att inte slåss, mörda och stjäla hursomhelst till exempel! Och som de flockdjur vi är socialiseras vi ju in i olika grupper ganska tidigt - vår familj, förskolegruppen, skolan osv. Utan normer skulle det ju vara omöjligt och jag skulle nog vilja påstå att de flesta av oss följer de allra flesta av de normer vi får lära oss! Men det känns skönt att kunna gå emot de normer som skaver!!

 

[Inte_Ung]

Tänker att jag blir lite förvånad över din omgivning. Om det inte är typ mamma och pappa du menar. Eftersom övriga väl rimligen inte ska lägga sig i vad man har på sig, så länge det täcker de delar som jobbet tycker, på en nivå som jobbet tycker.

Arbetsplatser främst.
Vänner väljer man själv och föräldrar gör man revolt emot.
Men kollegor får man på köpet med jobbet.
Jag har jobbat med teknik på de värsta arbetsplatserna och de värsta antagonisterna har varit andra kvinnor. Den värsta händelsen var när en kvinnlig kollega kastade ett bord på mig och skrek "Allt jag önskar dig är din död".
Jag var för populär bland män utifrån min bristande ansträngning gällande att "göra kvinna".

Året var 1990.

 

[EmmaBovary]

Det är ju ett ganska selekterat urval som svarar på en sådan enkät som sprids i sociala medier.. medelåldern var låg och de som svarade hade generellt ett intresse för genusfrågor vilket gör att man kanske funderat en del på saken innan. Det skriver författarna (studentarbete) själva, för att få en bättre bild behövs ett mer slumpmässigt och mer jämt fördelat urval, så man ska ta det med en nypa salt

Ja, det är ju skillnad på omfånget på ett examensarbete och en större studie av erfarna forskare. Sedan kan ju examensarbetet i fråga vara riktigt bra för att vara ett studentarbete.

 

[Roheryn]

Men utifrån det så känner jag att vi behöver tala om vad med könsidentiteten som skaver.
Inte bara utan omsvep anse att om inte ett kön är rätt så är det andra könet det rätta.
För mig vore det rätta att jag kunde få handla fritt som jag vill.

Ja, jag håller med om det, att det vore bra och intressant med en analys av både skavande och icke-skavande könsidentitet. Eftersom jag har en vän som är trans och som har gått "hela vägen" från man till kvinna så har jag tjatat på henne en del (vi känner varandra väldigt väl!) och frågat exakt VAD i att vara man som var problemet. När det gäller det "skavet" kan hon bara svara lite svävande att hon inte kände sig hemma i förväntan på den manliga könsrollen och det känns ju lite vagt. När hon däremot har pratat om hur det kändes att för första gången gå nerför Drottninggatan i Stockholm klädd, sminkad och fixad som kvinna, så lyser hela hon upp! Det är liksom ren glädje på något sätt! Så för henne var det aldrig den där stora katastrofen att vara man, hade hon fortsatt med sitt gamla liv hade hon bara varit en grå liten gubbe liksom. Men så fick hon göra sin transition och istället fick hela hennes värld färg och hon fick vara hela sig själv. Jag kan inte säga att jag fullt ut förstår det, men jag kan ju tydligt se att det ÄR så. För henne var det givetvis helt rätt att göra en fullständig transition, men för andra, som dig, kan det räcka att få handla i den affär man väljer utan att bli ifrågasatt. Jag skulle önska att diskussioner kring trans tog med HELA skalan!

 

[Inte_Ung]

Tänker att jag blir lite förvånad över din omgivning. Om det inte är typ mamma och pappa du menar. Eftersom övriga väl rimligen inte ska lägga sig i vad man har på sig, så länge det täcker de delar som jobbet tycker, på en nivå som jobbet tycker.

Ja just det
Jag hade en pojkvän också.
Han hade åsikter han.
En gång när jag inte gjorde som han ville i den frågan så tappade han humöret och dunkade upp mig i köksskåpen.
Jag hade blåmärken på hela ryggen.
Över en kjol, nylonstrumpor, höga klackar och litet makeup.

Jag gjorde slut. Året var 1982.

 

[Roheryn]

Det känner jag ju till men det var kanske inte så jag menade. Om en person kommer in med vanföreställningar så ska man alltså bekräfta detta? Hanterar man personer med anorexi på samma sätt? De tycker att de är tjocka så då är de tjocka också eller? Det finns ingen sanning längre, allt handlar bara om självupplevelse.

Vem avgör vad som är vanföreställningar? Och vad hjälper patienten? Det är ju INTE så att man, om man söker vård för könsdysfori, bara får till svar att "jaha, då ska du få hormoner här och så bokar vi in dig för operation", utan det är en rätt omfattande psykologisk utredning innan du ens får byta juridiskt kön. Du MÅSTE, som en del av behandlingen, innan du kommer ifråga för vidare åtgärder (som t.ex. kirurgi), leva minst ett år i ditt självupplevda kön. Så jag tror att transvården ganska väl sållar bort individer som lider av t.ex. vanföreställningar.

 

[EmmaBovary]

Ja, jag håller med om det, att det vore bra och intressant med en analys av både skavande och icke-skavande könsidentitet. Eftersom jag har en vän som är trans och som har gått "hela vägen" från man till kvinna så har jag tjatat på henne en del (vi känner varandra väldigt väl!) och frågat exakt VAD i att vara man som var problemet. När det gäller det "skavet" kan hon bara svara lite svävande att hon inte kände sig hemma i förväntan på den manliga könsrollen och det känns ju lite vagt. När hon däremot har pratat om hur det kändes att för första gången gå nerför Drottninggatan i Stockholm klädd, sminkad och fixad som kvinna, så lyser hela hon upp! Det är liksom ren glädje på något sätt! Så för henne var det aldrig den där stora katastrofen att vara man, hade hon fortsatt med sitt gamla liv hade hon bara varit en grå liten gubbe liksom. Men så fick hon göra sin transition och istället fick hela hennes värld färg och hon fick vara hela sig själv. Jag kan inte säga att jag fullt ut förstår det, men jag kan ju tydligt se att det ÄR så. För henne var det givetvis helt rätt att göra en fullständig transition, men för andra, som dig, kan det räcka att få handla i den affär man väljer utan att bli ifrågasatt. Jag skulle önska att diskussioner kring trans tog med HELA skalan!

Fast alltså, diskussioner kring trans brukar kunna innefatta hela skalan? Speciellt om man diskuterar med utgångpunkten att transidentiteten ses som självklar. Inom genusvetenskaplig forskning är det liksom väldigt vanligt.

 

[Raderad medlem 148639]

Vem avgör vad som är vanföreställningar? Och vad hjälper patienten? Det är ju INTE så att man, om man söker vård för könsdysfori, bara får till svar att "jaha, då ska du få hormoner här och så bokar vi in dig för operation", utan det är en rätt omfattande psykologisk utredning innan du ens får byta juridiskt kön. Du MÅSTE, som en del av behandlingen, innan du kommer ifråga för vidare åtgärder (som t.ex. kirurgi), leva minst ett år i ditt självupplevda kön. Så jag tror att transvården ganska väl sållar bort individer som lider av t.ex. vanföreställningar.

Uppenbarligen är den inte tillräckligt lång alla gånger och när det gäller barn är det bara hemskt hur vi kan låta barn fatta sådana livsavgörande beslut. Precis som om de flesta barn är säkra i sin kropp eller pubertet. Man växer lyckligtvis ifrån det. Om man ändå inte gör det är inte lösningen att fysiskt ändra på sin kropp. Fattar inte hur folk å ena sidan pratar om acceptans men ändå tycker det är rimligt att vi ska ändra på oss för att bli accepterade av oss själva.

Dessutom urvattnar man kön totalt när man snackar om könsdelar och inte könsnormer. Könsnormer finns och ska med all rätt kritiseras, men ens kön är bara det, ett kön. Precis som att vi har armar och ben. Stödjer inte att man öht ska kunna byta juridiskt kön. Vill man inte "köna" alls så kan vi ta bort kön helt och bara kalla oss "människa" om det är dit folk vill. Kanske slutar folk att hugga av bröst och snopp då till ingen nytta. Alla kvinnor som kämpar för "kvinnors rättigheter" kan lägga ner det också för alla kan bli en kvinna tydligen.

Ja, vilken märklig värld vi lever i. Undrar hur mänskligheten ser ut i framtiden och vad de tänker om denna tiden...

 

[Raderad medlem 148639]

Ironiskt också hur omskärelse anses så förskräckligt men hugga av snoppen är rimligt.

 

[EmmaBovary]

Ironiskt också hur omskärelse anses så förskräckligt men hugga av snoppen är rimligt.

Kan det kanske vara på sin plats att du läser på lite när du inte har en aning om vad du talar om?

 

[cirkus]

Jo det har påståtts här på forumet.

I detta kontext? Skulle inte tro det.

 

[Roheryn]

Ironiskt också hur omskärelse anses så förskräckligt men hugga av snoppen är rimligt.

Du ska få en ledtråd: Frivillighet!

 

[Lingon]

Författarna i studien skriver själva att många i studien hade angett att de var mycket intresserade av genusfrågor samt att medelåldern var låg. Frågeformuläret hade spridits via sociala medier samt deras egna kontakter. Jag gissar att det säkert då är många akademiker/ studerande i drygt 20-årsåldern. Jag tror svaren hade varit helt annorlunda om man gått ut och gjort samma enkät i andra områden. Tex en stad/ område där utbildningsnivån generellt är lägre dvs få akademiker samt en högre medelålder.
Jag är född på 70-talet och jag upplever en stor skillnad på de som är drygt 20 år idag mot de som är i min ålder när det gäller dessa frågor.

Ok, så det var inte slumpat vilka som fick svara på studien? Då tappar den ju en del i styrka tycker jag.

 

[Lingon]

Du ska få en ledtråd: Frivillighet!

Precis, jag tycker att en myndig vuxen person får göra vad hen vill med sig själv och sin kropp. Fatta sina egna beslut osv. Men när det gäller barn måste det vara mer restriktivt.

 

[Inte_Ung]

I detta kontext? Skulle inte tro det.

Jo.
Veta är bättre än att tro.

 

[Badger]

Ja just det
Jag hade en pojkvän också.
Han hade åsikter han.
En gång när jag inte gjorde som han ville i den frågan så tappade han humöret och dunkade upp mig i köksskåpen.
Jag hade blåmärken på hela ryggen.
Över en kjol, nylonstrumpor, höga klackar och litet makeup.

Jag gjorde slut. Året var 1982.

Jo män är ju iofs sådana att de verkar vilja påverka klädsel på omgivningen, iaf 80-tal. hört flera som varit hårt pressade att se ut på ett visst sätt för att passa pojkvän tex äta grejen.

(Är ju en artist nu som figurerar i tidningarna för att hans nya flickvän har samma (ganska få) kläder som hans, kända, förra flickvän hade.)