T
tyst
Sv: Om tränare
Och om tränaren försörjer sig som just tränare är h*n beroende av elever oavsett "status". Sen är det ju givetvis så att en berömd tränare har lättare att få många elever än en nobody och kan vara ärligare. "Hobbytränare" (med hobby menar jag sidoinkomst, inte skicklighet, att de har sin försörjning ordnad på annat sätt) som har elever för att de tycker det är roligt brukar vara betydligt ärligare eftersom de inte är beroende av att dra in pengar.
Sen kan man fråga sig vad som är effektivast för att hjälpa en person att rida bättre, att vara "brutalt ärlig" (du rider som en sopa) och slippa se personen igen, eller att förklara vad som inte fungerar i ridningen och ge förslag på hur de kan göra det bättre. Vissa personer kanske det fungerar på med den direkta approachen, men de är nog inte så många. Då är ju frågan vad man vill som tränare, hjälpa eller slippa se personen igen.
Visst finns det ryttare som inte vill veta om vad de gör för fel, men även många som VILL lära sig rida bättre och behöver hjälp att utvecklas (sen finns det totalt hopplösa fall som borde hålla sig på marken, men de brukar oftast, men inte alltid, kvala in i den förra kategorin). De är oftast medvetna om att de inte kan rida och vill ha hjälp, att då bara få höra att de är sopor är ju inte särskilt utvecklande.
Dressytant:
Problemet är ju att som ryttare och tränare är man i ständig utveckling, vi blir ju aldrig klara som ryttare. Sen är det väl så att en ryttare med tiden hittar "sin väg", sin metod och håller sig till den. Målet kan fortfarande vara det samma som för en annan ryttare, men vägen dit kan skilja. Många verkar ha problem med det, och verkar leva i förvissningen om att det finns bara EN väg som är SANN och RIKTIG och letar efter den tränare (guru, överstepräst) som kan lära ut den SANNA och RIKTIGA vägen. De missar mycket och blir oftast inte ens bleka kopior av den de försöker härma.
För att blaja vidare;
Även om jag nu skriver att man måste hitta sin egen väg och inte försöka kopiera någon annan så måste man ju lära sig en hel del innan man ens kan hitta sitt system, sin metod. Då måste man lära sig av andras sätt och metoder, och för att göra det måste man nog för en period ta till sig och gå in i den personens sätt att arbeta för att lära sig den och förstå hur, vad, varför, vad fungerar och vad som (för mig) INTE fungerar. Lika mycket som man kan lära sig vad som fungerar av en person kan man lära sig vad som inte fungerar, hur man inte vill göra. Men det kräver att man "hänger" sig åt den personens system och sätter sig in i det tänkandet. Sedan kan man hitta en annan person man vill lära sig av och då göra samma sak igen tills man känner att man vill stå på egna ben och formar sitt eget system. Men att lära sig på det sättet innebär inte att man anser att den personen har "sanningen och vägen" och ens egna tänkande kan upphöra.
Själv anser jag att man inte bör träna andra förrän man hittat sig eget system/metod, "franchise"tränare är och förblir bleka kopior och det är rätt troligt att vissa saker missuppfattats. Sen hur lång tid det tar innan man hittat sin metod, ja det är ju högst individuellt.
Antti skrev:
Och om tränaren försörjer sig som just tränare är h*n beroende av elever oavsett "status". Sen är det ju givetvis så att en berömd tränare har lättare att få många elever än en nobody och kan vara ärligare. "Hobbytränare" (med hobby menar jag sidoinkomst, inte skicklighet, att de har sin försörjning ordnad på annat sätt) som har elever för att de tycker det är roligt brukar vara betydligt ärligare eftersom de inte är beroende av att dra in pengar.
Sen kan man fråga sig vad som är effektivast för att hjälpa en person att rida bättre, att vara "brutalt ärlig" (du rider som en sopa) och slippa se personen igen, eller att förklara vad som inte fungerar i ridningen och ge förslag på hur de kan göra det bättre. Vissa personer kanske det fungerar på med den direkta approachen, men de är nog inte så många. Då är ju frågan vad man vill som tränare, hjälpa eller slippa se personen igen.
Visst finns det ryttare som inte vill veta om vad de gör för fel, men även många som VILL lära sig rida bättre och behöver hjälp att utvecklas (sen finns det totalt hopplösa fall som borde hålla sig på marken, men de brukar oftast, men inte alltid, kvala in i den förra kategorin). De är oftast medvetna om att de inte kan rida och vill ha hjälp, att då bara få höra att de är sopor är ju inte särskilt utvecklande.
Dressytant:
Håller med dig i detta! Tack för en intressant tråd.Dressrytant skrev:
Problemet är ju att som ryttare och tränare är man i ständig utveckling, vi blir ju aldrig klara som ryttare. Sen är det väl så att en ryttare med tiden hittar "sin väg", sin metod och håller sig till den. Målet kan fortfarande vara det samma som för en annan ryttare, men vägen dit kan skilja. Många verkar ha problem med det, och verkar leva i förvissningen om att det finns bara EN väg som är SANN och RIKTIG och letar efter den tränare (guru, överstepräst) som kan lära ut den SANNA och RIKTIGA vägen. De missar mycket och blir oftast inte ens bleka kopior av den de försöker härma.
För att blaja vidare;
Även om jag nu skriver att man måste hitta sin egen väg och inte försöka kopiera någon annan så måste man ju lära sig en hel del innan man ens kan hitta sitt system, sin metod. Då måste man lära sig av andras sätt och metoder, och för att göra det måste man nog för en period ta till sig och gå in i den personens sätt att arbeta för att lära sig den och förstå hur, vad, varför, vad fungerar och vad som (för mig) INTE fungerar. Lika mycket som man kan lära sig vad som fungerar av en person kan man lära sig vad som inte fungerar, hur man inte vill göra. Men det kräver att man "hänger" sig åt den personens system och sätter sig in i det tänkandet. Sedan kan man hitta en annan person man vill lära sig av och då göra samma sak igen tills man känner att man vill stå på egna ben och formar sitt eget system. Men att lära sig på det sättet innebär inte att man anser att den personen har "sanningen och vägen" och ens egna tänkande kan upphöra.
Själv anser jag att man inte bör träna andra förrän man hittat sig eget system/metod, "franchise"tränare är och förblir bleka kopior och det är rätt troligt att vissa saker missuppfattats. Sen hur lång tid det tar innan man hittat sin metod, ja det är ju högst individuellt.
