Om reaktion på hot och hur gör man?

[Oknytt]

För vissa dröjer det ett tag innan reaktionen kommer och för vissa kommer inget alls.
Ibland så kommer reaktionen på ett sätt som man inte förväntade sig tex i en annan situation kan man plötsligt börja känna sig stressad eller få ångest eller få sömnsvårigheter.

Exakt så.

Jag blev dödshotad på akuten av en narkoman när jag stenvägrade skriva ut narkotikaklassade smärtlindrande för hens påstådda "ryggsmärta". Fick bra stöd av kollegor, men i flera veckors tid fick min sambo (numera make) hämta mig på jobbet efter kvällsjourerna för jag var livrädd att hen stod och vaktade på mig för att göra mig illa.

 

[ameo]

Vi har på mitt jobb börjat prata mer om rutiner om inrymning osv iom allt som händer här i världen.
Att man ska se till att låsa in sig på ett säkert ställe utifall de kommer någon med vapen o dylikt.
Blandannat.

Vi har, som jag skrivit i tråden, också pratat om inrymning osv. Men det skulle ju kunna hända att man möter en knivbeväpnad person när man helt enkelt inte har möjlighet att komma undan och inrymma.

 

[Sel]

Jag har personligen fått stresspåslag i efterhand när någon Annan varit i fara, men inte för min egen skull. När hunden blivit anfallen har jag till exempel varit samlad i det akuta tillfället men totalt konkat när alla är säkra igen. För egen del har livet bara gått vidare när faran är över.
Vi är alla olika.
Så glad att ingen kom till stor skada vid din incident @ameo!

 

[ameo]

Så glad att ingen kom till stor skada vid din incident @ameo!

Om jag förstått saken rätt så blev ingen skadad fysiskt överhuvudtaget. Och det är ett mirakel bara det, känner jag.

Jag är mest förundrad över att jag inte på något enda sätt kände rädsla trots att en person kom mer eller mindre emot mig med en kniv i "attackläge". Fattade jag inte vad det var jag såg, liksom?

 

[Sel]

Om jag förstått saken rätt så blev ingen skadad fysiskt överhuvudtaget. Och det är ett mirakel bara det, känner jag.

Jag är mest förundrad över att jag inte på något enda sätt kände rädsla trots att en person kom mer eller mindre emot mig med en kniv i "attackläge". Fattade jag inte vad det var jag såg, liksom?

Det är väl det här som är din bearbetning istället. Att undra och fundera.

En del människor kan hantera stegrande hästar med hovar fäktande mot ansiktet, bilar på väg in i dödslägen, plan på väg att krascha utan panikpåslag. Det är lika normalt som att inte kunna göra det.

 

[Roheryn]

Om jag förstått saken rätt så blev ingen skadad fysiskt överhuvudtaget. Och det är ett mirakel bara det, känner jag.

Jag är mest förundrad över att jag inte på något enda sätt kände rädsla trots att en person kom mer eller mindre emot mig med en kniv i "attackläge". Fattade jag inte vad det var jag såg, liksom?

Jag är, precis som du verkar vara, en sån person som är lugn och agerar istället för att få panik när något allvarligt händer. För min del så känns det som att något liksom "slår om" i hjärnan på mig och jag blir lugn, fokuserad och klarsynt på ett helt annat sätt än jag vanligtvis är. Jag fattar VERKLIGEN vad jag ser, men reagerar inte känslomässigt utan bara agerar. Kanske är det likadant för dig?

Jag har inte heller något behov av att "prata av mig" efteråt och reagerar sällan på saker i efterhand. Det finns säkert de som tycker att jag är konstig, jag visar sällan t.ex. sorg utåt men det funkar för mig. Mitt behov efter jobbiga händelser är nästan alltid att få vara ensam, ha lugn och ro, tänka igenom saker. Lite som du verkar göra i skrivandet av den här tråden

 

[cirkus]

Alla reagerar olika. Vissa bli kalla andra blir reaktiva.
Det är bara så som det är.

Arbetsgivaren har ju ett långtgående ansvar vad det gäller säkerhet och rutiner.

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker att det du gör här i tråden är din reaktion och ditt sätt att bearbeta? Dvs att fundera kring situationen och vad som egentligen hände. Reaktion efteråt behöver inte heller alltid vara panik och stress.
Sen kanske någon mer reaktion dyker upp . Eller så kanske det inte dyker upp någon annan reaktion.

 

[Jamtland]

Om jag förstått saken rätt så blev ingen skadad fysiskt överhuvudtaget. Och det är ett mirakel bara det, känner jag.

Jag är mest förundrad över att jag inte på något enda sätt kände rädsla trots att en person kom mer eller mindre emot mig med en kniv i "attackläge". Fattade jag inte vad det var jag såg, liksom?

Du har fått många bra svar, jag vill bara lägga till en egen historia.

Jag var med om ett trauma i tonåren, en olycka som mycket väl kunde ha utvecklats till något mycket värre om inte jag varit stencool just där och då.

Gick därifrån så gott som oskadad och funderade inte ens särskilt mycket på vad som hänt, men reflekterade att jag hade en kort "minneslucka" precis i olycksögonblicket, ungefär som att jag skulle ha blundat precis när det gick åt helvete så jag trodde att jag gjort just det-blundat.

Tre veckor senare, på en mattelektion, började kallsvetten rinna, hela jag skakade och i samband med det började olyckan rulla som på film i huvudet på mig. Då kom jag ihåg allt som hände, jag hade inte alls blundat, men någonting i hjärnan "skyddade " mig från den obehagliga upplevelsen tills jag var trygg och kunde bearbeta vad som hände utan att det gjorde olyckstillfället till ett farligare tillfälle.

Säger inte att du förträngt något, du verkar helt lugn med vad som hände, men så funkade det för mig.

 

[Mkb]

Om jag förstått saken rätt så blev ingen skadad fysiskt överhuvudtaget. Och det är ett mirakel bara det, känner jag.

Jag är mest förundrad över att jag inte på något enda sätt kände rädsla trots att en person kom mer eller mindre emot mig med en kniv i "attackläge". Fattade jag inte vad det var jag såg, liksom?

Jag tror att du fattade tillräckligt eftersom du larmade och stängde in dig i ett rum, att inte känna så mycket i sådana lägen är som andra kommenterat helt normalt.

Vilken sorts reaktion som är användbar i längden kan nog variera lite beroende på situation och samlade erfarenheter, jag stör mig till exempel på att en kompis i Kyiv numera ofta stannar kvar i sin lägenhet och tittar på när drönarna passerar utanför fönstret och huset skakar av explosionerna istället för att ta sig till skyddsrummen då flyglarmet går. Det hade väl kanske inte skadat med lite mer rädsla i ett sådant fall, när det börjar övergå till något som kan liknas vid risktagande.

Men den typen av "problem" verkar du ju inte ha överhuvudtaget i och med att du både larmade och gömde dig. Så jag tror inte du behöver oroa dig över din reaktion alls. Ditt agerande tyder tvärtom på att du hade en väldigt stark självbevarelsedrift även om du kanske inte upplevde det så själv.

 

[ameo]

Tack för alla svar! Jag läser och begrundar.
Kanske är det som några av er skriver, att jag bearbetar det hela genom den här tråden (och med att prata med väl valda personer om saken).

Arbetsgivaren har ju ett långtgående ansvar vad det gäller säkerhet och rutiner.

Det finns generella rutiner för vår säkerhet, men oavsett det kan man ju inte hindra om en galning dyker upp. Det vi ska göra i så fall är väl ungefär det jag gjorde, att sätta oss själva i säkerhet och larma.
Jag är, som sagt, mer fundersam över min egen brist på reaktion.