Svårt att både sätta rubrik och välja prefix på detta.
Häromdagen var jag med om en lite dramatisk händelse på jobbet och i efterhand har jag funderat en del på min egen reaktion.
Händelsen: Jag stod och ordnade på hyllorna i butiken där jag jobbar och hörde plötsligt någon i korridoren utanför be en annan person att lägga undan kniven så att ingen skulle komma till skada. Jag inser att jag borde larma för att få dit hjälp att hantera situationen, men innan jag hunnit göra det kom personen med kniven gående mot min arbetsplats (ingen dörr, utan bara en stor passage mellan butik och korrdor utanför) med en stor kökskniv i "attackposition", ovanför axeln. Min upplevelse är att personen inte gick "mot mig" utan bara åt det hållet jag stod, om man kan förstå skillnaden. Hen var upskattningsvis 8-10 m från mig.
Jag smög snabbt längre in i butiken där jag kunde trycka på larmet och stänga en dörr ut mot butiken.
Några minuter senare kom polisen och övermannade personen med kniven, precis utanför vår butik och jag kunde senare läsa på nån nyhetssida på nätet att hen är misstänkt för mordförsök. (har fått höra att hen attackerat nån person i samband med det första jag hörde, men att personen lyckats skydda sig och inte blivit skadad)
Nu till min fundering.
Jag är generellt rätt "cool" och blir sällan skärrad, skrämd eller upprörd. Men... Jag inser så här i efterhand att jag kanske borde ha känt mig hotad när en person med kniv i högsta hugg närmar sig. Jag inser också att min brist på reaktion hade kunnat sätta mig själv i fara!
Hur kan det ha blivit så här? Varför insåg jag inte att det var ett potentiellt mordförsök som närmade sig? Vad kan man göra för att "reagera rätt" om man hamnar i en liknande situation fler gånger?
Och en relaterad fråga. Hur gör man om man möter en knivbeväpnad person som hotar en?
Jag inser ju, när jag tänker efter, att detta hade kunnat utvecklat sig till en riktigt farlig situation även för mig, dvs utöver den person som tidigare blivit attackerad. Men jag kan fortfarande inte känna någon rädsla inför situationen. Det känns lite onormalt! Eller?
Häromdagen var jag med om en lite dramatisk händelse på jobbet och i efterhand har jag funderat en del på min egen reaktion.
Händelsen: Jag stod och ordnade på hyllorna i butiken där jag jobbar och hörde plötsligt någon i korridoren utanför be en annan person att lägga undan kniven så att ingen skulle komma till skada. Jag inser att jag borde larma för att få dit hjälp att hantera situationen, men innan jag hunnit göra det kom personen med kniven gående mot min arbetsplats (ingen dörr, utan bara en stor passage mellan butik och korrdor utanför) med en stor kökskniv i "attackposition", ovanför axeln. Min upplevelse är att personen inte gick "mot mig" utan bara åt det hållet jag stod, om man kan förstå skillnaden. Hen var upskattningsvis 8-10 m från mig.
Jag smög snabbt längre in i butiken där jag kunde trycka på larmet och stänga en dörr ut mot butiken.
Några minuter senare kom polisen och övermannade personen med kniven, precis utanför vår butik och jag kunde senare läsa på nån nyhetssida på nätet att hen är misstänkt för mordförsök. (har fått höra att hen attackerat nån person i samband med det första jag hörde, men att personen lyckats skydda sig och inte blivit skadad)
Nu till min fundering.
Jag är generellt rätt "cool" och blir sällan skärrad, skrämd eller upprörd. Men... Jag inser så här i efterhand att jag kanske borde ha känt mig hotad när en person med kniv i högsta hugg närmar sig. Jag inser också att min brist på reaktion hade kunnat sätta mig själv i fara!
Hur kan det ha blivit så här? Varför insåg jag inte att det var ett potentiellt mordförsök som närmade sig? Vad kan man göra för att "reagera rätt" om man hamnar i en liknande situation fler gånger?
Och en relaterad fråga. Hur gör man om man möter en knivbeväpnad person som hotar en?
Jag inser ju, när jag tänker efter, att detta hade kunnat utvecklat sig till en riktigt farlig situation även för mig, dvs utöver den person som tidigare blivit attackerad. Men jag kan fortfarande inte känna någon rädsla inför situationen. Det känns lite onormalt! Eller?