Om reaktion på hot och hur gör man?

[ameo]

Svårt att både sätta rubrik och välja prefix på detta.
Häromdagen var jag med om en lite dramatisk händelse på jobbet och i efterhand har jag funderat en del på min egen reaktion.
Händelsen: Jag stod och ordnade på hyllorna i butiken där jag jobbar och hörde plötsligt någon i korridoren utanför be en annan person att lägga undan kniven så att ingen skulle komma till skada. Jag inser att jag borde larma för att få dit hjälp att hantera situationen, men innan jag hunnit göra det kom personen med kniven gående mot min arbetsplats (ingen dörr, utan bara en stor passage mellan butik och korrdor utanför) med en stor kökskniv i "attackposition", ovanför axeln. Min upplevelse är att personen inte gick "mot mig" utan bara åt det hållet jag stod, om man kan förstå skillnaden. Hen var upskattningsvis 8-10 m från mig.
Jag smög snabbt längre in i butiken där jag kunde trycka på larmet och stänga en dörr ut mot butiken.
Några minuter senare kom polisen och övermannade personen med kniven, precis utanför vår butik och jag kunde senare läsa på nån nyhetssida på nätet att hen är misstänkt för mordförsök. (har fått höra att hen attackerat nån person i samband med det första jag hörde, men att personen lyckats skydda sig och inte blivit skadad)

Nu till min fundering.
Jag är generellt rätt "cool" och blir sällan skärrad, skrämd eller upprörd. Men... Jag inser så här i efterhand att jag kanske borde ha känt mig hotad när en person med kniv i högsta hugg närmar sig. Jag inser också att min brist på reaktion hade kunnat sätta mig själv i fara!
Hur kan det ha blivit så här? Varför insåg jag inte att det var ett potentiellt mordförsök som närmade sig? Vad kan man göra för att "reagera rätt" om man hamnar i en liknande situation fler gånger?

Och en relaterad fråga. Hur gör man om man möter en knivbeväpnad person som hotar en?

Jag inser ju, när jag tänker efter, att detta hade kunnat utvecklat sig till en riktigt farlig situation även för mig, dvs utöver den person som tidigare blivit attackerad. Men jag kan fortfarande inte känna någon rädsla inför situationen. Det känns lite onormalt! Eller?

 

[Shaggy]

Jag tycker det låter som om du uppträdde väldigt bra. Du fick inte panik, satte dig i säkerhet och larmade.
Att du inte blev rädd eller kände dig hotad kan vara det som räddade dig. Panik eller skräck medför oftast inte ett särskilt konstruktivt bemötande av situationer.
Det är en lättnad att läsa att du klarat dig helskinnad ur en så potentiellt farlig situation

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker att innan man varit i en sån situation så är det svårt att veta hur man reagerar. När jag tex var i en trafikolycka med folk som var skadade så var det tydligt att folk reagerade olika: vissa fick panik och skrek, andra sprang därifrån, vissa blev apatiska, några blev väldigt lugna och handlade klokt.

Jag tycker du handlade klokt som hade förmåga att tänka att du skulle stänga och larma. Hade du fått panik hade du säkert satt dig i större fara.

 

[Otherside]

Jag skulle säga precis tvärtom - att du INTE reagerade "som väntat" gjorde att du istället tänkte kallt och klokt och klarade situationen perfekt. Du ska nog vara glad och tacksam att du reagerar just så i dylika situationer - det är värdefullt! Och kan säkert rädda livet på både dig och andra!

 

[Flixon]

Jag tycker också att du reagerade klokt.

För att förbereda sig på hotfulla händelser kan man jobba med mental förberedelse, försöka föreställa sig olika scenarion och hur man "vill" agera. Det kan göra att du inte reagerar med stress eller panik om det skulle hända på riktigt, utan faktiskt gör som du tänkt. Det är ju något ni borde göra på hela arbetsplatsen, att öva på att inrymma/utrymma och larma.

Om en knivbeväpnad person hotar en, bör man alltid fly (och larma)! Går det inte att fly så håll avstånd så långt det är möjligt.
Oavsett om du tränat på just försvar mot kniv så kommer du med största sannolikhet bli knivhuggen om personen kommer så pass nära, försvaret i fråga kommer med största sannolikhet syfta till att bli knivhuggen så lite som möjligt/avbryta anfallet. Ett knivhugg går otroligt fort och det är viktigt att faktiskt vara mentalt förberedd på att avbryta anfallet snarare än att förhindra det. På så sätt kan man undvika att frysa i situationen utan "fortsätta kämpa".

 

[ameo]

Tack för era svar! Jag kan hålla med om att jag agerade "klokt" och gjorde helt rätt. (förutom att jag tryckte på larmknappen till väktare och inte direkt på polislarmet - men nu vet jag att väktarlarmet går till polisen också, så det blev ju rätt ändå...)
Jag har varit i lite andra situationer och vet att jag oftast agerar först och reagerar sen. Men det stör mig lite att jag inte har reagerat alls, utan bara agerat. Borde man inte reagera på en potentiellt livshotande situation, även om reaktionen kommer efteråt?

 

[Shaggy]

Tack för era svar! Jag kan hålla med om att jag agerade "klokt" och gjorde helt rätt. (förutom att jag tryckte på larmknappen till väktare och inte direkt på polislarmet - men nu vet jag att väktarlarmet går till polisen också, så det blev ju rätt ändå...)
Jag har varit i lite andra situationer och vet att jag oftast agerar först och reagerar sen. Men det stör mig lite att jag inte har reagerat alls, utan bara agerat. Borde man inte reagera på en potentiellt livshotande situation, även om reaktionen kommer efteråt?

För mig finns det inget borde i den typen av situationer. Det beror på så mycket. Att säga man borde göra så här blir samma sak som att anse att alla ska sörja på samma sätt. Det finns inget egentligt rätt och fel (även om det vore sjukt korkat att gå fram och krama knivbäraren).

 

[vilde]

Jag tror det har stor betydelse hur farlig situationen var och om man blir skadad, har varit med om några sådana här saker och det har gjort att jag blivit försiktigare när jag rör mig i vissa områden men inte att jag blivit direkt rädd, varken när det hände eller efteråt, det har inte blivit något trauma utan erfarenhet som jag använder för att inte ta onödiga risker.

 

[athena_arabians]

Tack för era svar! Jag kan hålla med om att jag agerade "klokt" och gjorde helt rätt. (förutom att jag tryckte på larmknappen till väktare och inte direkt på polislarmet - men nu vet jag att väktarlarmet går till polisen också, så det blev ju rätt ändå...)
Jag har varit i lite andra situationer och vet att jag oftast agerar först och reagerar sen. Men det stör mig lite att jag inte har reagerat alls, utan bara agerat. Borde man inte reagera på en potentiellt livshotande situation, även om reaktionen kommer efteråt?

Inte nödvändigtvis. Jag har varit med om två bilolyckor (en pga otur, en pga sabotage) som kunde ha dödat mig. Jag hade inte någon jättereaktion efter någon av dem.

Det som satt spår hos mig var att ena olyckan faktiskt var sabotage, dvs att någon inte tvekade att ha ihjäl mig. Det, kombinerat med hotbilden pga mitt jobb är tuffare mentalt än de faktiska olyckorna. Olyckorna är mer "de hände och jag lever", dvs jag tror inte mitt undermedvetna känt att de behövde hanteras mer än så.

 

[ameo]

Ja alltså, jag reagerade ju egentligen inte mer den gången jag fick en lastbil i sidan på bilen. (högerregelskorsning på landet, han höll närmare 90 knyck när han fick syn på mig. Jag kom från höger... )

Jag har också varit med om ett sabotage som kunde orsakat en bilolycka - lossdragna hjulbultar . (vi misstänker ett svartsjukt psyko-ex till en av mina vänner, som kan ha trott att min XC70 som stod parkerad hos henne tillhörde nån ny man...)

 

[MiniLi]

Det går nog inte att säga hur man ”borde” reagera. Finns inga rätt eller fel på det sättet. Vem vet, kanske kommer det en fördröjd reaktion eller så gör det inte det. Oavsett är du helt normal

 

[strawberrysylt]

@ameo Jag tycker du hanterade det hela bra och skönt att du inte blev skadad.

Däremot undrar jag, har ni inte fått någon utbildning i detta på jobbet?

 

[Hermelin]

Jag arbetar till vardags bland annat med att hantera chefer och medarbetare som utsätts för våld och hot. Jag tycker att du har agerat klokt och balanserat.

Det är inte säkert att eventuella reaktioner på det inträffade kommer direkt. För en del människor kommer paniken i ögonblicket och de springer omkring och skriker eller fattar irrationella beslut. För en del andra kommer reaktionen på situationen efteråt. Ibland långt efteråt. Och för en del människor kommer det ibland ingen reaktion alls. De har varit med om något livshotande, agerat rätt och ägnar det sedan inte en tanke.

Det finns ingen "rätt" reaktion efteråt. Människor är olika. Jag har själv varit i potentiellt livshotande situationer några gånger och faktiskt reagerat på dem lite olika. Jag vet att jag agerar rätt i situationen men det kan kännas olika i efterhand.

 

[ameo]

Vi har någon form av säkerhetsutbildning på nätet. Är ett tag sen jag gjorde den så jag minns inte exakt vad det står där. Vi har pratat en del om inrymning och sånt, var vi ska stänga in oss vid behov osv.
Men vi har inte haft någon utbildning i hur vi ska hantera att en knivbeväpnad person närmar sig våra lokaler. Det är inte direkt något som tillhör vardagen där jag jobbar. Men självklart kommer vår säkerhet diskuteras mer efter en sån här incident.

 

[Badger]

Svårt att både sätta rubrik och välja prefix på detta.
Häromdagen var jag med om en lite dramatisk händelse på jobbet och i efterhand har jag funderat en del på min egen reaktion.
Händelsen: Jag stod och ordnade på hyllorna i butiken där jag jobbar och hörde plötsligt någon i korridoren utanför be en annan person att lägga undan kniven så att ingen skulle komma till skada. Jag inser att jag borde larma för att få dit hjälp att hantera situationen, men innan jag hunnit göra det kom personen med kniven gående mot min arbetsplats (ingen dörr, utan bara en stor passage mellan butik och korrdor utanför) med en stor kökskniv i "attackposition", ovanför axeln. Min upplevelse är att personen inte gick "mot mig" utan bara åt det hållet jag stod, om man kan förstå skillnaden. Hen var upskattningsvis 8-10 m från mig.
Jag smög snabbt längre in i butiken där jag kunde trycka på larmet och stänga en dörr ut mot butiken.
Några minuter senare kom polisen och övermannade personen med kniven, precis utanför vår butik och jag kunde senare läsa på nån nyhetssida på nätet att hen är misstänkt för mordförsök. (har fått höra att hen attackerat nån person i samband med det första jag hörde, men att personen lyckats skydda sig och inte blivit skadad)

Nu till min fundering.
Jag är generellt rätt "cool" och blir sällan skärrad, skrämd eller upprörd. Men... Jag inser så här i efterhand att jag kanske borde ha känt mig hotad när en person med kniv i högsta hugg närmar sig. Jag inser också att min brist på reaktion hade kunnat sätta mig själv i fara!
Hur kan det ha blivit så här? Varför insåg jag inte att det var ett potentiellt mordförsök som närmade sig? Vad kan man göra för att "reagera rätt" om man hamnar i en liknande situation fler gånger?

Och en relaterad fråga. Hur gör man om man möter en knivbeväpnad person som hotar en?

Jag inser ju, när jag tänker efter, att detta hade kunnat utvecklat sig till en riktigt farlig situation även för mig, dvs utöver den person som tidigare blivit attackerad. Men jag kan fortfarande inte känna någon rädsla inför situationen. Det känns lite onormalt! Eller?

Det är väl väldigt vanligt att man inför extrem stress helt enkelt handlar, dvs som du gjorde, backade undan och larmade. Att det först är efteråt man kanske blir superskakig och rädd. Du verkar ju ha handlat på det sättet som var absolut bäst för att du skulle klara dig och för att personen skulle åka fast. Annan, mindre lugn och diskret, handling hade kanske ökat risken för dig.

Så jag ser inte alls hur ditt handlande på något sätt var en "brist på reaktion" det var väl snarare en bra reaktionsförmåga?

 

[Malibu_Stacy]

Vi har någon form av säkerhetsutbildning på nätet. Är ett tag sen jag gjorde den så jag minns inte exakt vad det står där. Vi har pratat en del om inrymning och sånt, var vi ska stänga in oss vid behov osv.
Men vi har inte haft någon utbildning i hur vi ska hantera att en knivbeväpnad person närmar sig våra lokaler. Det är inte direkt något som tillhör vardagen där jag jobbar. Men självklart kommer vår säkerhet diskuteras mer efter en sån här incident.

Du har väl blivit erbjuden krisstöd av din chef?
Det kan vara bra att prata igenom det som hände med professionell, samt såklart göra upp rutiner för detta på arbetsplatsen dvs hur man ska agera i liknande situation.

 

[ameo]

Du har väl blivit erbjuden krisstöd av din chef?
Det kan vara bra att prata igenom det som hände med professionell, samt såklart göra upp rutiner för detta på arbetsplatsen dvs hur man ska reagera och vad som ska göras.

Vi har bra rutiner via arbetsgivaren angående krisstöd. Jag meddelade också chefen direkt vad som hänt och hon ringde upp och kollade läget med oss. Vi hade också fullt stöd att stänga för dagen om vi kände att det behövdes, men både jag och kollegan tyckte det var helt okej att jobba vidare. Men visst, man hade ju inte riktigt fullt fokus på arbetet efteråt.

 

[stjarnhimmel]

Vi har bra rutiner via arbetsgivaren angående krisstöd. Jag meddelade också chefen direkt vad som hänt och hon ringde upp och kollade läget med oss. Vi hade också fullt stöd att stänga för dagen om vi kände att det behövdes, men både jag och kollegan tyckte det var helt okej att jobba vidare. Men visst, man hade ju inte riktigt fullt fokus på arbetet efteråt.

För vissa dröjer det ett tag innan reaktionen kommer och för vissa kommer inget alls.
Ibland så kommer reaktionen på ett sätt som man inte förväntade sig tex i en annan situation kan man plötsligt börja känna sig stressad eller få ångest eller få sömnsvårigheter.

 

[Otherside]

Tack för era svar! Jag kan hålla med om att jag agerade "klokt" och gjorde helt rätt. (förutom att jag tryckte på larmknappen till väktare och inte direkt på polislarmet - men nu vet jag att väktarlarmet går till polisen också, så det blev ju rätt ändå...)
Jag har varit i lite andra situationer och vet att jag oftast agerar först och reagerar sen. Men det stör mig lite att jag inte har reagerat alls, utan bara agerat. Borde man inte reagera på en potentiellt livshotande situation, även om reaktionen kommer efteråt?

Inte nödvändigsvis! Du är nog en trygg och lugn person i dig själv. Du löste situationen och känner att du gjorde rätt. Bra jobbat!

 

[ii-ssa]

Svårt att både sätta rubrik och välja prefix på detta.
Häromdagen var jag med om en lite dramatisk händelse på jobbet och i efterhand har jag funderat en del på min egen reaktion.
Händelsen: Jag stod och ordnade på hyllorna i butiken där jag jobbar och hörde plötsligt någon i korridoren utanför be en annan person att lägga undan kniven så att ingen skulle komma till skada. Jag inser att jag borde larma för att få dit hjälp att hantera situationen, men innan jag hunnit göra det kom personen med kniven gående mot min arbetsplats (ingen dörr, utan bara en stor passage mellan butik och korrdor utanför) med en stor kökskniv i "attackposition", ovanför axeln. Min upplevelse är att personen inte gick "mot mig" utan bara åt det hållet jag stod, om man kan förstå skillnaden. Hen var upskattningsvis 8-10 m från mig.
Jag smög snabbt längre in i butiken där jag kunde trycka på larmet och stänga en dörr ut mot butiken.
Några minuter senare kom polisen och övermannade personen med kniven, precis utanför vår butik och jag kunde senare läsa på nån nyhetssida på nätet att hen är misstänkt för mordförsök. (har fått höra att hen attackerat nån person i samband med det första jag hörde, men att personen lyckats skydda sig och inte blivit skadad)

Nu till min fundering.
Jag är generellt rätt "cool" och blir sällan skärrad, skrämd eller upprörd. Men... Jag inser så här i efterhand att jag kanske borde ha känt mig hotad när en person med kniv i högsta hugg närmar sig. Jag inser också att min brist på reaktion hade kunnat sätta mig själv i fara!
Hur kan det ha blivit så här? Varför insåg jag inte att det var ett potentiellt mordförsök som närmade sig? Vad kan man göra för att "reagera rätt" om man hamnar i en liknande situation fler gånger?

Och en relaterad fråga. Hur gör man om man möter en knivbeväpnad person som hotar en?

Jag inser ju, när jag tänker efter, att detta hade kunnat utvecklat sig till en riktigt farlig situation även för mig, dvs utöver den person som tidigare blivit attackerad. Men jag kan fortfarande inte känna någon rädsla inför situationen. Det känns lite onormalt! Eller?

Vi har på mitt jobb börjat prata mer om rutiner om inrymning osv iom allt som händer här i världen.
Att man ska se till att låsa in sig på ett säkert ställe utifall de kommer någon med vapen o dylikt.
Blandannat.