Instämmer helt. Som länge barnfri och då med siktet på att förbli det (det ändrades, men åsikten kvarstår) så var det min främst invändning mot "låt alla välja fritt"-argumentet: så länge JAG som del av skattekollektivet ska försörja ett system som skjuter mig själv som "kvinna i karriären" i foten i typ alla beslut som arbetsgivare, klienter, kollegor osv. tar, där frågan om ev. föräldraledighet, vabbande osv liksom alltid tycks hovra över val av arbetstagare, medarbetare, projektledare osv. så är föräldraförsäkringssystemet djupt orättvist.
Normen är så stark för att kvinnor ska vara hemma att oavsett hur man som kvinna vänder sig och väljer att göra så blir det fel. Skulle jag valt att vara hemma länge hade jag tappat kompetens, konkurrenskraft och klienter - eftersom jag obönhörligen måste slussa över dem till andra personer och samtidigt bidra till en norm jag tycker är vansinnigt destruktiv. Väljer jag att vara hemma "kort" tid (6 månader) ifrågasätts min kvinnliga omsorgsförmåga, min kärlek till mitt barn och underförstått min lämplighet som mor ("jag förståååår inte hur man inte kan vilja vara hemma med sitt barn").
Jag avskyr egentligen all form av kvotering och tvång, men i det här fallet är det så kontraproduktivt att upprätthålla ett ojämställt system genom skattefinansiering att min frustration gör att jag är för ett skarpt 50/50-uttag - eller så brinner dagar och pengar inne. Precis som i alla andra fall av skatteuttag och samhällsplanering så finns det inte en lösning som är rättvis och rätt för alla, men det är enligt min mening galet att fortsatt sponsra ett av de största hoten mot att någonsin kunna nå jämställdhet på arbetsmarknaden genom skattemedel.