Liten anekdot: Min moster red på ridskola för mer än 50 år sedan. Hon blir rasande när hon tänker på dagens ridskolor. De undervisades på den tiden av militärens ryttare och instruktörer. Första året, ingen sadel, andra året, inga stigbyglar. Hårda händer var totalförbjudet. Hästvett, sunt förnuft och disciplin var A och O. Säkra, duktiga ryttare som var orädda och med perfekt balans var resultatet. Och någon olycka kan hon inte minnas. Idag travar nybörjarna runt runt i ett ridhus med hjälptyglar av alla de slag. Inte nog med att det skrämmer bort massor av killar från ridningen, det är tråkigt också. När väl ryttarna får rida ut för första gången på hästar som bara går runt runt i ridhuset, så blir det kalabalik. Det viktigaste med hästar är att vara lugn oavsett vad som händer. Att hela tiden tänka riskminimering, men att samtidigt vara orädd och handfast. Hästen litar inte på en ledare som är för hispig själv.
I Stockholm där det är extremt hästtätt och dyrt att ha egen häst, rider många vuxna väldigt länge på ridskola, kanske hela livet, och det är jättebra för ridskolehästarna och ridskolorna som får duktiga ryttare. Samtidigt får många hästar i innerstaden sällan vara ute i hagar, vilket orsakar både stelhet och kalabalik på uteritter och jakter. I mindre städer där det är billigare att ha häst inbillar jag mig att man har råd att skaffa häst tidigare, och utan föräldrar som tar ansvar är det inte bra.
I alla stall där jag haft hästar som liten har det varit 18-års gräns, jag fick dispens för min ålder att vistas där, på grund av att familjen hade flera hästar och alltid tog ansvar. Jag fick lära mig att hantera och rida våra unghästar från 12 års ålder, med de vuxna som förebild och deras närvaro, hände det aldrig minsta lilla olycka ens med den mest eldiga ungsporthäst!