Gry
Trådstartare
Sv: Okej- jag ger upp. Min treåring behöver en exorcist och jag en spahelg
Det här har jag tänkt på mkt under dagen. (Läste tråden i förmiddagsdags och har tänkt mkt på allas svar)
Själv blev jag kränkt ofta som barn. Min far var mer eller mindre sadist och jag dog hellre än att undergiva mig honom. Och det sitter i, fast jag gått i terapi och bearbetat mkt. Å ena sidan slåss hon mkt, rivs, ibland bits. Hon retar sin lillebror så mkt att jag är helt slut ibland. Och hon kan vara sanslös jobbig vid maten osv. och då tänker jag att hon måste ju ge sig ngn gång. Hur kan det här vara okej? Ska man inte säga förlåt när man slåss och beteer sig väldigt illa? Ska man bli "med i gänget" trots att man vägrar sociala koder. Ett förlåt kostar inte ett skit i våra familj. Det ändå som händer är att man får en kram och man får höra att man är duktig och gör det rätta osv. Jag skulle aldrig, aldrig någonsin trycka in det lite till eller vrida om kniven och så.
Å andra sidan; om hon tar det som underkastelse så är det ju skitsamma hur mkt jag tycker att det är en bra sak. Hennes upplevelse är ju att jag kränker henne. Och vad kommer för gott ur det?
Tack för ett mkt bra inlägg som jag funderat mkt på!
Skulle jag tänka mig in i din situation så så skulle jag skippa alternativen ett tag. Bara vara ytterst tydlig om ordningsföljden (som gärna hon får uttala) och med "vänja-in-tid" före. Ex. Nu är det snart dags att göra sig iordning för kvällen. Vad är det vi brukar göra i badrummet? (förhoppningsvis svarar barnet tvätta sig,borsta tänder). Sedan ska vi läsa en saga innan vi släcker för kvällen. Då blir hon kanske inte lika överrumplad av "nej-reflexen" som när man säger att nu är det lägg-dags utan att ha "varnat" före.
Jag försöker varna en stund innan men då laddar hon bara . Men jag tror definitivt du har en poäng i att kanske man ska skippa alternativ och bara säga ordningsföljden- det där med valen är ju bara "låtsas" ändå. Jag hade oxå blivit sur om jag fick två saker att välja mellan och den ena är att "ge upp" och den andra är att bråka. Det är ju inga riktiga val och skapar bara frustration. Bra tänkt!
Däremot är jag jättenoga med att förklara varför.
Utan att överhuvudtaget ha något på fötterna (detta är enbart spekulationer) så får jag känslan att man ska vara väldigt försiktig med att tvinga fram underkastelse på så "starkkänsliga" barn. Kanske det är viktigare att hon får se att du verkligen blir ledsen (och att du sätter ord på att hennes agerande sårar dig eftersom du tycker så mycket om henne) än att hon rent faktiskt säger förlåt.
Om du provar kanske du får en strykningen eller klapp senare under dagen som betyder precis lika mkt som om hon skulle ha bett om ursäkt under större former.
Det här har jag tänkt på mkt under dagen. (Läste tråden i förmiddagsdags och har tänkt mkt på allas svar)
Själv blev jag kränkt ofta som barn. Min far var mer eller mindre sadist och jag dog hellre än att undergiva mig honom. Och det sitter i, fast jag gått i terapi och bearbetat mkt. Å ena sidan slåss hon mkt, rivs, ibland bits. Hon retar sin lillebror så mkt att jag är helt slut ibland. Och hon kan vara sanslös jobbig vid maten osv. och då tänker jag att hon måste ju ge sig ngn gång. Hur kan det här vara okej? Ska man inte säga förlåt när man slåss och beteer sig väldigt illa? Ska man bli "med i gänget" trots att man vägrar sociala koder. Ett förlåt kostar inte ett skit i våra familj. Det ändå som händer är att man får en kram och man får höra att man är duktig och gör det rätta osv. Jag skulle aldrig, aldrig någonsin trycka in det lite till eller vrida om kniven och så.
Å andra sidan; om hon tar det som underkastelse så är det ju skitsamma hur mkt jag tycker att det är en bra sak. Hennes upplevelse är ju att jag kränker henne. Och vad kommer för gott ur det?
Tack för ett mkt bra inlägg som jag funderat mkt på!