Hej,
jag skulle behöva råd/infallsvinklar gällande min situation. Jag har sedan snart 10 år tillbaka lidit av OCD som har styrt mitt liv och tagit upp väldigt mycket energi och tid. Jag har fram tills 3-4 år sedan varit mer eller mindre konstant deprimerad, har en ätstörning som ständigt gör sig påmind i mitt liv. Jag har tidigare sökt hjälp för OCD:n och åt under en period maxdos av en medicin som skulle kunna hjälpa mig, medicinen minskade mitt tvång något men gjorde även att jag blev som en känslomässig zombie vilket gjorde att jag slutade med den (dumt nog ej i samråd med läkaren p.g.a. olika omständigheter). Jag ville inte gå runt och känna ingenting även om tvånget under den perioden (ca 1-1,5 år?) blev bättre.
Under våren har jag mått väldigt bra och jag har haft en förhoppning om att det här kommer att gå - jag vill leva och det känns rätt bra. OCD:n var under någorlunda kontroll tack vare KBT (privat psykolog under 5-6 månader) och jag hyste en förhoppning om att det här skulle ordna sig och att jag skulle fixa mitt säsongsjobb som väntade under sommarmånaderna. Jobbet i sig är väldigt påfrestande och utmanar mig på alla punkter när det kommer till mitt tvång, samt är slitsamt då det innebär att jag nästan ständigt är på resande fot vilket jag tycker är väldigt jobbigt. Det här är ett jobb jag känner att jag måste ta då min arbetsmarknad i princip är stendöd och det här är något som ger åtminstone en viss erfarenhet inom mitt område. Sedan någon dryg månad tillbaka har jag mått väldigt dåligt av situationen (vilket innan säsongen började var min farhåga att jag skulle göra). Min ätstörning har "kommit tillbaka", jag har halkat tillbaka ännu mer i mina tvångshandlingar/tankar och ett självskadebeteende har kommit tillbaka som ett brev på posten.
Det som jag skulle behöva input på är hur jag ska hantera min situation för jag känner mig inmålad i ett hörn. Jag har en läkartid på måndag för att jag ska få en remiss till vårdcentralens psykolog. Jag har insett att jag måste försöka få hjälp igen (jag kan inte gå privat igen för det har jag inte råd med även om det skulle vara det bästa) för jag orkar inte ha det såhär. Det jag egentligen skulle behöva är att bli sjukskriven resten av säsongen så att jag kan få mig själv på rätt köl igen, men vet inte ens om det går att bli sjukskriven för något sådant här? Jag skulle behöva få vara hemma och ha lite rutiner i kombination med KBT och ev. medicinering. Men jag kan ju jobba och jag har härdat igenom säsonger förut (och mått lika dåligt) så jag vet att jag fixar ju det, och jag behöver verkligen pengarna. Men samtidigt är jag rädd att jag under dagarna när jag mår som sämst att jag ska göra något dumt för de destruktiva tankarna finns ju där och lurar under ytan. Att jag en dag kommer låta mitt självskadebeteende härja fritt och om jag passerar den gränsen så är jag rädd för att jag kommer tycka/känna att nu är det ingen idé att fortsätta alls. Eller att jag kommer låta de mörka tankarna ta över vilket leder till något impulsivt som jag inte kan göra ogjort. Situationer som känns så avlägsna men samtidigt så nära och det gör mig rädd.
Är det ens någon idé att lyfta frågan om sjukskrivning med läkaren? Bara tanken får mig att...skämmas.Jag kan ju arbeta och det vore ju att ge upp? Sjukskrivning är ju för de personer som verkligen inte kan arbeta och jag har alltid pressat mig igenom liknande situationer och härdat ut, jag har ju klarat det förut så jag lär ju göra det igen? Det är ju trots allt bara någon månad eller två kvar... Så om jag får något ångestdämpande så kanske resten av säsongen kan flyta på mer smärtfritt?
Mest av allt kanske jag bara behövde skriva av mig för jag har ingen i min närhet som jag kan lyfta dessa tankar med.
jag skulle behöva råd/infallsvinklar gällande min situation. Jag har sedan snart 10 år tillbaka lidit av OCD som har styrt mitt liv och tagit upp väldigt mycket energi och tid. Jag har fram tills 3-4 år sedan varit mer eller mindre konstant deprimerad, har en ätstörning som ständigt gör sig påmind i mitt liv. Jag har tidigare sökt hjälp för OCD:n och åt under en period maxdos av en medicin som skulle kunna hjälpa mig, medicinen minskade mitt tvång något men gjorde även att jag blev som en känslomässig zombie vilket gjorde att jag slutade med den (dumt nog ej i samråd med läkaren p.g.a. olika omständigheter). Jag ville inte gå runt och känna ingenting även om tvånget under den perioden (ca 1-1,5 år?) blev bättre.
Under våren har jag mått väldigt bra och jag har haft en förhoppning om att det här kommer att gå - jag vill leva och det känns rätt bra. OCD:n var under någorlunda kontroll tack vare KBT (privat psykolog under 5-6 månader) och jag hyste en förhoppning om att det här skulle ordna sig och att jag skulle fixa mitt säsongsjobb som väntade under sommarmånaderna. Jobbet i sig är väldigt påfrestande och utmanar mig på alla punkter när det kommer till mitt tvång, samt är slitsamt då det innebär att jag nästan ständigt är på resande fot vilket jag tycker är väldigt jobbigt. Det här är ett jobb jag känner att jag måste ta då min arbetsmarknad i princip är stendöd och det här är något som ger åtminstone en viss erfarenhet inom mitt område. Sedan någon dryg månad tillbaka har jag mått väldigt dåligt av situationen (vilket innan säsongen började var min farhåga att jag skulle göra). Min ätstörning har "kommit tillbaka", jag har halkat tillbaka ännu mer i mina tvångshandlingar/tankar och ett självskadebeteende har kommit tillbaka som ett brev på posten.
Det som jag skulle behöva input på är hur jag ska hantera min situation för jag känner mig inmålad i ett hörn. Jag har en läkartid på måndag för att jag ska få en remiss till vårdcentralens psykolog. Jag har insett att jag måste försöka få hjälp igen (jag kan inte gå privat igen för det har jag inte råd med även om det skulle vara det bästa) för jag orkar inte ha det såhär. Det jag egentligen skulle behöva är att bli sjukskriven resten av säsongen så att jag kan få mig själv på rätt köl igen, men vet inte ens om det går att bli sjukskriven för något sådant här? Jag skulle behöva få vara hemma och ha lite rutiner i kombination med KBT och ev. medicinering. Men jag kan ju jobba och jag har härdat igenom säsonger förut (och mått lika dåligt) så jag vet att jag fixar ju det, och jag behöver verkligen pengarna. Men samtidigt är jag rädd att jag under dagarna när jag mår som sämst att jag ska göra något dumt för de destruktiva tankarna finns ju där och lurar under ytan. Att jag en dag kommer låta mitt självskadebeteende härja fritt och om jag passerar den gränsen så är jag rädd för att jag kommer tycka/känna att nu är det ingen idé att fortsätta alls. Eller att jag kommer låta de mörka tankarna ta över vilket leder till något impulsivt som jag inte kan göra ogjort. Situationer som känns så avlägsna men samtidigt så nära och det gör mig rädd.
Är det ens någon idé att lyfta frågan om sjukskrivning med läkaren? Bara tanken får mig att...skämmas.Jag kan ju arbeta och det vore ju att ge upp? Sjukskrivning är ju för de personer som verkligen inte kan arbeta och jag har alltid pressat mig igenom liknande situationer och härdat ut, jag har ju klarat det förut så jag lär ju göra det igen? Det är ju trots allt bara någon månad eller två kvar... Så om jag får något ångestdämpande så kanske resten av säsongen kan flyta på mer smärtfritt?
Mest av allt kanske jag bara behövde skriva av mig för jag har ingen i min närhet som jag kan lyfta dessa tankar med.
Kom ihåg att bukestödet är extraordinärt när man behöver bolla, prata av sig eller be om råd! 
