Jag förstår inte riktigt varför det är viktigt för dig att betona det i den här tråden?
Dessutom tror jag inte på det du skriver. Om det vi vill är att båda parter är likvärdiga föräldrar i ett föräldraskap och förhållande som präglas av delaktighet, så är upplägg liknande TS ett högriskprojekt. Ungefär som @mandalaki beskriver det.
Om man är nöjd med att pappan är en försörjare och stöttepelare vid kriser, skulle tex @lil-sis variant kunna funka. Men själv skulle jag inte skaffa barn så. Jag skulle hellre vara helt ensamstående i så fall. Hon beskriver inte en relation, som jag ser det, utan bara en problemlösning.
Jag har bekanta som inför första barnet valde att ena som jobbat på annan ort under hela förhållandet sökte jobb på hemmaplan "för att andra tyckte att så måste man göra". Det slutade med att ingen trivdes (delvis jobb, men också den ändrade situationen att man fick så lite sammanhållen tid tillsammans) och efter ett halvår blev det nytt jobb på det gamla sättet och ett bättre fungerande liv för dem. Med småbarn (sedan skaffade de en till efter två år).
Det jag menar är att man inte ska vara så kategorisk och dömande, för att man hittar lösningar som fungerar. Det finns många, många sätt som man kan få att fungera väldigt väl - utan att vare sig barn eller föräldraskap blir lidande, utan snarare påverkas positivt jämfört med någon standardlösning som du förespråkar.