Jag har inte alls varit i samma sits som dig, men jag kan känna igen mig i
känslan/oron. För oss rörde det sig om en annan sak som min man fokuserade 110 % på samtidigt som vi väntade vårt andra barn. Jag kände att han inte liksom fattade att vi skulle få ett
barn igen. Att han inte fattade hur jag mådde i graviditeten, att han inte fattade att det skulle kunna bli jobbigt/problem om han skulle fortsätta köra 110 % "projektet" när vi fick bebis. Jag vet att jag försökte få något slags löfte att OM det blir för tungt med bebis och 3,5årings-ansvar för mig (i värsta fall skulle ju bebis kunna bli sjuk på något sätt t ex) så ville jag känna att han skulle prioritera familjen. Men jag fick inget sådant löfte alls. Jag fick en utläggning om att det här projektet gick INTE att bromsa/stanna upp. Det var jättejättejättejobbigt för mig rent psykiskt. Jag kände mig ensam och övergiven.
För din del tänker jag att det kan vara så att det kommer gå toppenbra att vara hemma själv 4 dgr/vecka. Med lite hjälp av medryttare, möjlighet att ta in hantverkare för den värsta renoveringen mm. MEN; i dagsläget VET du ju inte det. Du behöver kanske få bekräftelse från honom att han är beredd att ändra planen OM det är så att det inte går?
Jag har funderat en del i efterhand på varför jag kände mig så övergiven i min situation när jag var gravid. Jag tror det var fler faktorer; jag var helt klart psykiskt instabil under graviditeten; om det var hormoner eller oro eller vad kan jag inte säga. Men inte mådde jag psykiskt bra. Jag kände det som att min man skulle komma att prioritera sitt (egentligen vårt) "projekt" över allt annat - ALLT med barnens välmående hängde helt på mig. Hans svar på mina orosfunderingar fick mig att känna att även om barnet blir liggande på sjukhus så kommer det vara bara jag som sitter där. I verkligheten inser jag att så hade självklart inte blivit fallet! Men jag hade önskat att han kunnat bara ge mig den "garantin" - att jag skulle ha STÖD av honom.
Din man är inte på samma våglängd som dig just nu vad gäller ert väntande barn. Han verkar inte alls ställa in sig på att bli förälder. Ja, ni resonerar om hur ni ska vara föräldralediga, men han är mer på våglängden att lösa det praktiska omkring barnet. Det är ganska så mycket mer omvälvande att bli förälder än att se det som en praktiskt uppgift som ska lösas. Och han är inte "där" ännu; vilket du förmodligen är i högre grad. Jag tycker det verkar vanligt mellan mammor o pappor. Ett problem som säkert har att göra med fler faktorer; könsroller i allra högsta grad. Han gör ju som många män traditionellt har gjort (och gör )- planerar att vara MER borta hemifrån när han får barn.
Statistik visar att många småbarnsfäder jobbar MER när de får barn.
Risken är nog att han inte kommer att inse/förstå vidden av sitt föräldraskap förrän barnet är på plats. Det tror jag inte är helt ovanligt.
Mitt råd är att du talar om din oro (Ja, han är i en känslig sits nu, men det blir inte bättre för er om DU istället brakar ihop) och diskuterar mer om hur han tänker kring föräldraskapet. Med en liten bebis är risken rätt stor att du blir huvudansvarig och den enda som "duger" även de tre dagar i veckan då han är på plats. Just för att du är den som är på plats alla andra timmar på de dygnen han är borta. Då finns en risk att han och barnet inte kommer varandra alls lika nära som de skulle göra ifall de ändå sågs
varje dag ett antal timmar. Hur kommer han att hantera det? Kommer inte distansen till dig och bebis vara en risk för dåligt mående igen ?